Ny partiledare 2011

En vecka efter valförlusten har det redan hunnits skrivas en rad goda ansatser till eftervalsanalyser. För en översikt, se t.ex. Jonas Sjöstedts och Ali Esbatis bloggar. Diskussionen måste fortsätta, inte minst vad gäller utvärderingen av det rödgröna samarbetet och den valstrategi som oppositionen använt. Socialdemokraterna verkar ta detta på allvar. Inga stenar ska lämnas ovända, en kriskommission är tillsatt och en extra partikongress annonserad.

Vad händer då i Vänsterpartiet? Hittills nästan ingenting, trots att valet är en precis lika stor katastrof som för socialdemokraterna. Valresultatet innebär att den samlade arbetarrörelsen inte har varit politiskt svagare sedan den allmänna rösträttens införande. Med tanke på utgångsläget borde 2010 ha varit det val då Vänsterpartiet åter närmade sig ett tvåsiffrigt procentuellt väljarstöd: Effekterna av den borgerliga regeringspolitiken, den historiskt svaga socialdemokratin, partiets valprogram och starka valrörelse.

En avgörande fråga som Vänsterpartiets medlemmar bör ställa är alltså: Hur kan det komma sig att partiet minskar igen, när vänstern i själva verket borde ökat kraftigt?

Valresultaten beror till mycket stor del på partiledarnas popularitet och framtoning. Detta är ingenting som vänstern kan önska bort eller ändra på, det styrs av hur partierna och det parlamentariska systemet är uppbyggda och av massmedial logik. Vänsterpartiet och dess föregångare har ända fram till 2004 varit begåvat med partiledare som varit mer populära än partiet självt. Speciellt med Gudrun Schyman bidrog detta till ett genombrott i svensk politik och till att partiets delvis självvalda politiska isolering bröts.

Lars Ohly gjorde till stor del en alldeles lysande valrörelse 2010. I debatter och utfrågningar har Ohly varit engagerad, påläst och ofta rapp i framtoning och replik. Han belönades också med ett rejält massmedialt genomslag. Efter Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin var Lars Ohly till exempel den partiledare som sammanlagt fick flest rubriker, artiklar och kommentarer under månaden som föregick valet.

Trots detta är Lars Ohly den i särklass minst populäre partiledaren. I alla undersökningar över vem som inger folk förtroende hamnar Ohly på en bottenplats. Mönstret bekräftades på valdagen i SVTs stora undersökning Valu som omfattade nästan 12 000 väljare på väg ut från vallokalerna. På frågan om partiledarens roll för val av parti hamnade Ohly åter på sista plats, klart distanserad av alla de andra partiledarna.

Exakt vad det är som inte fungerar i kommunikationen med väljarna kan man bara spekulera i, men en rad mindre lyckade ståndpunkter och uttalanden genom åren har säkert bidragit. Det största och mest efterhängsna misstaget var oförmågan att förstå att man som partiledare inte kan kalla sig "kommunist" enligt en egen definition som mycket få förstår. Misstaget ledde till att partiet snabbt sjönk från 8-9 till 4-6 procent av partisympatierna vintern 2004, en nivå som sedan dess inte kunnat överskridas.

Men även den senaste valrörelsen har innehållit flera missgrepp av den typ som minskar folks förtroende. I SVT:s partiledarutfrågning den 5 september hävdade Lars Ohly inledningsvis att det bara fanns en enda fråga som de rödgröna inte kunnat komma överens om. Halvvägs in i programmet hade utfrågarna identifierat ett halvt dussin andra frågor utan rödgrön samsyn, vilket Ohly lite förläget försökte skoja bort. I samma utfrågning gick Ohly bokstavligen på pumpen när han ställdes inför en enkel fråga om delad föräldrarförsäkring och amning. Dagarna innan valet förstörde Ohly allvarligt sin seriösa framtoning genom en överslagshandling i form av direktsänt frieri i TV.

Oavsett hur man värderar ovannämnda exempel kan man inte komma förbi att det är någonting i framtoningen som inte fungerar alls, eller som bara fungerar i förhållande till de redan frälsta. För Vänsterpartiet är det alldeles uppenbart att den nuvarande partiledaren, trots många goda egenskaper och ett stort engagemang, är en belastning. Lars Ohly förknippas i mångas ögon med partiets historiska misstag. Själva kopplingen må vara hur orättvis som helst idag, men Ohlys egna tidigare uttalanden och ståndpunkter har gjort det allt för enkelt för journalister och politiska motståndare att utnyttja den. Ett lackmustest på detta är att borgerliga partiledare under valrörelsen kunde varna för "kommunister i regeringen" utan att bli utskrattade.

Vänsterpartiets ordinarie kongress äger inte rum förrän 2012. Att vänta så länge skulle vara att segdra ett oundvikligt beslut och ge onödigt kort tid för ett nytt partiledarskap att arbeta upp sin position inför valet 2014. En extrakongress bör kallas in 2011. Eventuellt kan partiet överväga en modell, vilket Jonas Sjöstedt föreslagit, med delat partiledarskap. Men de måste i så fall bägge vara nya, att bara komplettera den nuvarande partiledaren kommer inte att ge någon möjlighet att lyfta partiet.