söndag 17 juni 2018

"Satsningar" blev nedskärningar


Juni månads budgetmöte i Lunds kommun gick den styrande minoritetens väg. S- och MP-förslagen segrade i stort sett i varje omröstning med röstsiffrorna 31 mot 29. Detta med stöd av V och Fi, sedan de egna förslagen röstats ner, och genom att SD avstod från att rösta i slutvoteringarna. Vi var nog många som trodde att de skulle bryta denna linje när fullmäktiges sista omröstning, den om skattesatsen skulle ske. Men inte, de fullföljde och beslutet blev att höja skatten med 25 öre.


SD:s taktik att konsekvent släppa fram S/MP-förslagen kan tyckas märklig men är egentligen fullt logisk ur deras perspektiv: De vill tala om för Alliansen att om de inte förhandlar med SD om politikens innehåll segrar de rödgröna förslagen. Hittills har dock Moderaterna i Lund på ett hedervärt sätt avvisat alla inviter från SD.


Vad innebär då budgeten för välfärd och skola i Lunds kommun 2019? Såväl S/MP som Alliansen hade redan i ramarna lagt in en generell ”effektivisering” på alla nämnderna med mellan 1–2 procent, vilket betyder fortsatta nedskärningar. Detta berördes överhuvudtaget inte av Anders Almgren (S) eller Christer Wallin (M) när de presenterade sina respektive budgetförslag, vilket är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att Sydsvenskan på ett förtjänstfullt sätt påvisat denna dolda nedskärning. Den innebär till exempel för vård och omsorg en nedskärning på 29 Mkr och ”satsningar” på 6,5 Mkr, alltså en nedskärning på 22,5 Mkr netto enligt det segrande S/MP förslaget. 


Den enda kommunala verksamhet som får en substantiell förstärkning är den centrala förvaltningen, som till exempel finansierar personalavdelning och miljöstrategisk avdelning, men också deltagande i MIPIM, Almedalen och en ständigt ökande kavalkad av företagsjippon och lobbyism. För grundskola och förskola tar nedskärningarna och ”satsningarna” ut varandra; för alla andra verksamheter i kommunen – gymnasieskola, park- och gatuunderhåll, kultur, idrott – blir det nedskärningar, något som för övrigt kommer att fortsätta 2020 och 2021 enligt de ramar som S/MP tillsammans med Alliansen bestämt.


I Vänsterpartiets budgetförslag lyftes de generella nedskärningarna bort, samtidigt som en rad förstärkningar och förslag till utveckling av verksamheten presenterades av Hanna Gunnarsson: Mer resurser till skolan, minskade barngrupper i förskolan, kvalitetshöjning av vården, avskaffa delade turer, jämställda löner, m.m. Vad gäller finansiering föreslog V samma försiktiga skattehöjning som S/MP men räknade hem en resultatförbättring på 105 Mkr, vilket är den genomsnittliga skillnaden mellan budgeterat och verkligt resultat de senaste tre mandatperioderna. Det går naturligtvis att ha synpunkter på en sådan räkneövning men det går inte att bortse ifrån ett konsekvent mönster av överskattning av utgifter och underskattning av intäkter, något som i sig tvingar fram nya nedskärningar.


De borgerligas budgetalternativ ligger nära S/MP på flera områden, fast även de räknar med en resultatförbättring (40 Mkr), vilket tillsammans med nedskrivning av förväntad investeringstakt (utan att ange vilka objekt som ska plockas bort) räddar dem från att själva föreslå en skattehöjning. Alliansens enda ”löften” för framtiden är för övrigt att försöka sänka kommunalskatten i Lund, införa dubbelbeskattning på LKF:s hyresgäster genom extra vinstuttag samt att privatisera mera av den skattefinansierade verksamheten. Intet nytt under solen alltså: med hjälp av sitt lokala stödparti FNL är de beredda att driva klassisk högerpolitik.


Samtidigt innehåller Feministiskt Initiativs budgetförslag en kraftig och lite oväntad högergir. De har tidigare lagt förslag som legat mycket nära Vänsterpartiets. Men i sin sista budget innan valet föreslår Fi kraftiga besparingar på grundskola och förskola, en nettonedskärning på 18,4 Mkr. Det är betydligt sämre än Alliansen, endast SD ger Lunds skolor mindre resurser. Anmärkningsvärt var också att Fi hade strukit satsningen på jämställda löner. De ville nu istället ge ett ofinansierat ”uppdrag”, ett uppdrag som för övrigt redan finns – enligt lagstiftningen ska alla arbetsgivare årligen kartlägga osakliga löneskillnader och i förekommande fall åtgärda dem. För att lyfta de lågavlönade kvinnodominerade yrkena föreslog Vänsterpartiet 7,5 Mkr, S/MP 2,5 Mkr och Fi O kr (samma som Alliansen och SD). 

Som bekant stundar ett val. Efter det kommer ett nytt budgetmöte att äga rum då allting slutligen fastställs. Inför detta står det klart att det bara finns ett parti som motsätter sig fortsatta nedskärningar. Om Vänsterpartiet stärks rejält i höstens val finns chansen att bryta den nedåtgående spiralen och åter börja satsa på Lunds välfärd och skola.

måndag 7 augusti 2017

Liberalerna måste älska bostadssegregation

Liberalerna i Lund går i taket när kommunen äntligen försöker sprida sociala förturer och bostäder för nyanlända till de bostadsområden där liberalerna själva bor. Nedan mitt svar till Philip Sandberg och Inger Tolsved Rosenkvist om Lunds kommuns köp av bostadsrätter för att lösa sociala förturer. Sydsvenskan tog in ett annat svar istället, helt OK det med.


* * * *
De bägge liberalernas argument är försåtligt populistiska men motsägelsefulla och på flera punkter direkt felaktiga. De försöker skapa en motsättning mellan dem som lånar för att köpa bostadsrätt och dem som av olika orsaker är i akut behov av en bostad. Men kommunen köper inte några ”lägenheter åt andra” utan åt sig själv, för att lösa ett omedelbart bostadspolitiskt problem. Det har kommunen lagstadgad skyldighet att göra. När det lättar förutsätts att kommunen säljer lägenheterna igen.

Sandberg och Tolsved Rosenkvist skriver om den långa kön till hyresrätter i Lund. Det är en kö som deras eget parti till stor del skapat genom att i riksdagen slå undan benen för byggande av hyresrätter och, i Lund, genom att vägra anvisa mark till LKF 2006–12. 


Men de gillar uppenbarligen inte när kommunen försöker minska den ensidiga belastningen på hyresrätter (och därmed minskar kön till hyresrätter) genom att sprida en del sociala förturer till andra områden. Mån det vara för att de själva och deras prioriterade väljargrupper bor i dessa andra områden? Hur som helst måste de älska bostadssegregation.

De menar vidare att kommunen trissar upp priset på bostadsrätter. Men varför skulle just denna rännil, kanske några procent av alla bostadsrättsköp i Lund, vara trendsättande för priserna? Prisnivån påverkas av marknaden som helhet – utbud och efterfrågan i Lund och dess omgivning. 


På lång sikt påverkar kommunens köp inte priserna alls. När kommunen om några år säljer bostadsrätterna igen uppstår ett precis lika stort överskott på bostadsrätter som det tidigare underskottet, vilket då verkar i motsatt riktning – prissänkande.

Dessutom har Liberalerna inte några egna verksamma förslag hur bostadssituationen ska lösas. De menar att vi ska vädja till privata hyresvärdar att ta ansvar. Men just detta var allt Liberalerna förmådde göra under sina åtta år vid makten i Lund. Det var ett rop i natten.

tisdag 20 juni 2017

Årets ohederligaste?

I ett flygblad som sprids i Lund berättar Socialdemokraterna att de är stolta över att deras budgetförslag för 2018 i huvudsak antogs av kommunfullmäktige. Må så vara, men i bladet försöker S få lundaborna att tro att de fått igenom 110 miljoner till bättre skola och 90 miljoner till bättre omsorg. Det vore i så fall avsevärda belopp.Men detta är antagligen årets ohederligaste text.

Det S visar fram är nämligen siffrorna för årlig inflationsuppräkning och kostnadsökningar för att det blivit fler barn och gamla i kommunen. I själva verket har S tillsammans med MP (och med gott stöd av borgerligheten) drivit igenom en ny våg av tuffa sparbeting på just skola, vård och omsorg, totalt på 72 miljoner.

Det innebär större barngrupper i förskolan, lägre lärartäthet och färre händer i vård och omsorg – precis samma politik som S kritiserade när det var borgerligt styre i Lund 2006–2014. Fast de borgerliga vågade bara lägga 1 procent sparbeting per år på skola och omsorg när de styrde, S och MP lägger 1,5 procent per år.  

Det finns skäl att ställa två frågor till Socialdemokraterna i Lund.

  1. Varför försöker ni dölja att ni skär ner på välfärd och skola? 
  2. Är en socialdemokratisk nedskärning på 1,5 procent bättre än en borgerlig på 1 procent?


lördag 22 oktober 2016

Trumpifierad kommunpolitik i Lund

I veckan blev kommunpolitiken i Lund en riksangelägenhet igen, ja, lärdomsstadens förehavanden uppmärksammades även internationellt. Avsändare var de tre ledande företrädarna för alliansparterna: kommunalråden Christer Wallin (M) och Philip Sandberg (L) samt partiföreträdaren Inga-Kerstin Eriksson (C).

De vände sig mot den handlingsplan mot våldsbejakande extremism som de själva drivit igenom tidigare i år, men som de uppenbarligen inte läst. Förnedringen i dagpressen är närmast tragikomiskt men den lokala borgerligheten handlar helt enligt högerpopulismens logik. De bryr sig inte om vad som är rätt och riktigt utan om vilka signaler som skickas ut. Cirkulerar ett falskt rykte att Lund stödjer jihadister tar de inte avstånd från ryktet, utan använder det för egna politiska syften.

Känns handlingsmönstret igen? Ja, vi har vant oss vid att SD med viss framgång använder sig av just denna typ av ryktesspridning för att plocka poänger. Men nu har den övriga politiska högern börjat använda samma taktik: Visa handlingskraft mot icke existerande problem. Det finns även goda internationella förebilder; den som tillräckligt väl lyckas spela på okunnighet och fördomar kan till och med bli nominerad till presidentkandidat i USA.

Alliansen har alldeles på egen hand trumpifierat Lunds kommunpolitik.

tisdag 13 september 2016

Budget i Lund: Parodi på demokrati

Med två dagars varsel, som ett plötsligt uppdykande extra ärende på kommunstyrelsen, har Lunds budgetprocess inför 2018 förändrats i grunden och i vitala delar avskaffats. 

Istället för en normal budgethantering under våren 2017 får nämnderna i september 2016 ett i all hast hopsnickrat ”scenario för effektiviseringsbehov inför budget 2018”. Detta är inte kommunstyrelsens ramförslag, som alltså inte kommer att finnas, utan en panikprognos förorsakad av några mer eller mindre trovärdiga hot mot kommunens ekonomi som hopat sig under sommaren. Det tresidiga dokumentet (varav en och en halv sida text) innehåller ingen analys av kommunens ekonomi, men väl några ”om” som ”kan innebära” försämrad finansiering. 

Nämndernas beredning och yttrande till budgeten har ersatts av en gissningslek ett och ett halvt år innan budgetåret 2018 inträder samt en ”strategiprocess” och senare ”dialogmöten” utan nämndshandlingar och beslut.

Därmed upphävs nämndernas rätt att lägga budgetförslag enlig 8 kap. 7§ i kommunallagen. Där sägs att kommunstyrelsen ”bestämmer när övriga nämnder senast skall lämna in sina särskilda budgetförslag”, inte att kommunstyrelsen ska upphäva denna rätt.

Förutom att denna ”budgetprocess” är en parodi på kommunal demokrati är den ekonomiskt ytterst oansvarigt, inte minst mot bakgrund av den extrema ryckigheten i prognoserna under senare år: Prognostiserade underskott i hundramiljonersklassen förbyts på några månader i överskott genom nya skatteprognoser, befolkningsförändringar och/eller politiska beslut i riksdagen. 


Men ledningen för Lunds kommun är fast besluten att istället för en normal och laglig budgetprocess hamra in nedskärningsbudskapet i organisationen. Den som vågar protestera avfärdas som oansvarig.

Alla nämnderna hotas med nedskärningar på mellan som lägst 3 procent och högst 7 procent. Därmed har Socialdemokraterna och Miljöpartiet vida överträffat den borgerlighet de var så måna om att kritisera i åtta år. 


De borgerliga nedskärningarna, med i genomsnitt en procent om året, var visserligen ihärdiga, men var och en av dem framstår som en mild västanfläkt gentemot de neddragningar som nu S och MP tar initiativ till.

fredag 4 mars 2016

Två timmar om dagen är nog

Idag lämnade jag in nedanstående motion till Lunds kommunfullmäktige.


Under de senaste åren har inslaget av gatumusikanter ökat dramatiskt i Lunds stadsmiljö. På flera ställen i staden börjar det före sju på morgonen och håller på till kvällning eller senare – sex till sju dagar i veckan. Många lundabor upplever det som en ljudterror. Speciellt utsatta är butikspersonal och boende i centrum, men även pendlare och besökare. Det finns också risk att centrumhandeln går ner när människor inte längre finner trivsel i stadskärnan, utan söker sig till externa köpcentra.

När boende och affärsidkare hör av sig till kommunen eller polisen för att få en lättnad får de svaret att det inte finns något att göra, eftersom det inte finns några restriktioner i den lokala ordningsstadgan.

För oss som egentligen älskar gatumusik är detta ett dilemma. Men en del andra städer har infört tidsmässiga restriktioner och reglering av användande av ljudförstärkare, vilket har kunnat stävja det värsta missbruket. Två timmars spelande per dag på en och samma plats är alldeles nog.

Därför föreslår jag att följande tillägg görs till Lunds kommuns lokala ordningsstadga:

Gatumusiker får under en dag inte framföra musik under längre tid än högst två timmar på samma plats. Vid fortsatt framförande ska ny plats väljas utom hörhåll från tidigare plats. Ljudförstärkare och högtalare får inte användas utan särskilt tillstånd från polismyndigheten.

måndag 15 februari 2016

Fred i 200 år?

SD-ledaren Jimmie Åkessons påstod i dag i DN att Norden haft fred i 200 år. Han råkade glömma bort andra världskriget, då alla våra tre nordiska grannländer var i krig. Men inte bara det, utan även till exempel Slesvig-Holsteinska kriget 1848-51, dansk-tyska kriget 1864 och Danmarks deltagande i Irakkriget 2003. 

I ett försök att rädda ansikten skickade Åkesson och hans medskribent, SD-riksdagsmannen Aron Emilsson, inte mindre än två (!) rättelser till DN:s nätupplaga ("Rättelse 15 feb 2016, 13:30. Uppgiften om fred i Norden har korrigerats två gånger"). Till slut hade Åkesson och Emilsson landat i formuleringen:
 ... 200 år av inbördes fred...
Eftersom de bägge specialisterna på nordisk historia inte själva velat kommentera saken förtydligar deras presschef Henrik Vinge i Expressen:
 – Det är fråga om att man har formulerat sig lite dåligt. Vi inbördes i Norden har ju haft fred i 200 år. Inbördes har vi inte haft den typen av konflikter, men det var lätt att missförstå.
Problemet är naturligtvis att detta också är fel. Har SD-ledningen aldrig hört talas om finska inbördeskriget 1918? Eller räknar inte SD inbördeskrig till "inbördes"? 

Är då detta banala fel som saknar betydelse för författarnas argument? Nej, långt ifrån. SD-ledningen föreslår i inlägget  gemensamma nordiska gränskontroller för att hålla för dem oönskade människor ute. För att styrka sin argumentation hänvisar de till en förment fredlighet, som de strax blev tvungna att devalvera (två gånger) till en förment inbördes fredlighet, som de... (ja, det har inte kommit en tredje rättelse, i alla fall inte när detta skrivs). 

Argumentationen bygger alltså på falska premisser och dess syfte är att bygga murar mot omvärlden, hänvisande till någon sorts nordisk folkgemenskap. Någon sådan har naturligtvis aldrig existerat. Den svenska militären och högern var beredd att gå i krig 1905 när Norge ville ut ur en påtvingad union med Sverige.  

De nordiska välfärdsystemen har vunnits i hård strid, i varje land för sig. Den gemensamma nämnaren har varit en stark arbetarrörelse. Varenda reform har mött starkt motstånd från höger och de senaste åren har den politiska borgerligheten, tillsammans med SD och deras motsvarigheter i de andra nordiska länderna, gjort allt för att avskaffa just dessa landvinningar.

Det som finns att vara stolt för i de nordiska länderna är SD emot.

söndag 20 december 2015

Vänsterpartiet växer - med ny strategi

De bägge regeringspartierna befinner sig i en djup ideologisk och politisk kris. Socialdemokraterna och Miljöpartiet fortsätter i allt väsentligt den allianspolitik som de lite lamt kritiserade i oppositionsställning i åtta års tid. Något annat var inte att vänta. Med ett års fördröjning accepterade de bägge partierna retroaktivt varenda borgerlig skattesänkning. Därmed accepterade de en de facto urgröpning av välfärd och offentliga investeringar med åtminstone 140 miljarder på årsbasis. 

Därtill är finansminister Magdalena Anderssons inställning till statens finanser om möjligt än mer nyliberal än förre finansministern Anders Borg. Dogmen är att krona ska räknas mot krona i statsbudgeten och en arbetslöshet på runt 7 procent anses inte bara normalt utan önskvärt så länge "jämviktsarbetslösheten" sägs ligga på den nivån. Regeringsparternas kris berör snart sagt alla politikens områden: Välfärd, skola, arbetslöshet, arbetsrätt, miljö, utrikes- och flyktingpolitik. 

S och MP tappar i förtroende och stora delar av deras medlemskår och väljare överger dem eller blir passiviserade. Men detta har hittills bara lett till att högern stärkts. Allianspartierna är nu större än de rödgröna i opinionsmätningarna och SD ligger runt 20 procent. Det senare partiet tycks dessutom numera vara största parti bland LO:s medlemmar. Samtidigt står Vänsterpartiet och stampar på 6-7 procent. Den stora frågan för vänstern är: Varför är det inte Vänsterpartiet som växer när Socialdemokraterna och Miljöpartiet kollapsar? Ett väljarstöd på mellan 10 och 15 procent borde egentligen inte vara långt borta. Detta hade ritat om den politiska kartan och förskjutit politikens fokus vänsterut.

Vänsterpartiets nuvarande huvudstrategi är att visa att partiet gör skillnad. Små men viktiga förändringarna lyfts fram - sommarlovsstöd, avgiftsfri mammografi, satsning på ungas psykiska hälsa. Men så länge sjukvård, äldreomsorg och skola fortsätter att skära ner, så länge privatiseringarna härskar och så länge nuvarande ekonomiska politik fortsätter kan detta vara direkt kontraproduktivt. Framgångarna är trots allt begränsade, vilket är lätt för vem som helst att se, men framförallt blir Vänsterpartiets roll som oppositionsparti otydlig, ja, partiet förknippas med makten istället för att utmana den.

Vänsterpartiet vill vara ett reellt alternativ för förändring av människor levnadsvillkor här och nu. Om folk inte tror på att vänstern faktiskt kan förändra något blir vänsterns ord bara fraser. Partiets nuvarande strategi (att visa att V kan förändra) är därför begriplig. Problemet är att detta inte fungerar, i alla fall inte just nu.  

Jag tror alltså att huvudförklaringen till att det är högern och rasisterna som vunnit på regeringspartiernas kris är att det saknas en vänsteropposition värd namnet. Slutsatsen är att Vänsterpartiet först och främst bör utveckla sin strategi och bli ett tydligare oppositionsparti som driver en rak vänsterlinje över hela det politiska fältet.