Mitt första majtal på Stortorget i Lund

Slaget om välfärden står på två fronter. Den ena fronten går i rikspolitiken kring frågor som gäller socialförsäkringar, till exempel pensioner, sjukförsäkring och arbetslöshetskassa och i skattefrågor.

Det borgerliga argumenten för högre avgifter till a-kassan och lägre ersättningar är att det leder till arbete. De kallar det jobbpolitik. I dag har vi facit. En halv miljon löntagare står utan försäkring och många fler står utan arbete. Det inte en finanskrasch som dessa människor är offer för, utan för en cynisk borgerlig politik.

Nu mister tiotusentals människor rätten till sjukersättning. Kroniskt sjuka förlorar sin försörjning och förväntas ställa sig i den redan långa arbetslöshetskön. Människors problem med sjukdom och arbetslöshet anser regeringen inte beror på att människor är sjuka och arbetslösa, utan på att de har det för bra. Jag skulle vilja påstå att regeringen drivs av en disfunktionell människosyn, som får vidriga resultat när den omsätts i praktiken.

Vänstern och de rödgröna vill något annat. Socialförsäkringarna ska vara heltäckande och de ska ge trygghet. Det ska inte vara så dyrt att vara medlem i arbetslöshetskassan att de som behöver det bäst hamnar utanför. Ingen som är sjuk ska mista sin sjukersättning.

Det andra slaget om välfärden står ute i kommunerna. Här prövas i praktiken allt det som i rikspolitiken beskrivs i stolta deklarationer om skola, vård och omsorg. Lund är ett alldeles utmärkt exempel.

Skolorna i Lund uppvisar bland de bästa resultaten i landet. Detta beror på en kombination av historiska satsningar och en allmänt hög utbildningsnivå bland befolkningen. Men just nu är Lund på väg i helt fel riktning. Antalet lärare per elev har minskat med 5 procent i gymnasieskolan och med 8 procent i grundskolan. Resurserna till de elever som behöver extra stöd räcker inte till, och problem med mobbing ökar. Detta vägrar de borgerliga makthavarna att se.

Folkpartiets skolpolitik i Lund kan sammanfattas med orden: Lunds skolor är bra – alltså tål de att bli sämre. Samtidigt har borgarna dramatiskt försämrat modersmålsundervisningen. De har lagt ner stora delar av Komvux och lagt över andra delar av vuxenutbildningen på lärarlös distansutbildning hos privata utbildningsföretag. Idén om livslångt lärande och att ge våra ungdomar nya chanser har aldrig det borgerliga styret tagit till sig.

Inom förskolorna ökar nu barngruppernas storlek. Alla barn blir inte sedda och det blir svårare och svårare att bedriva meningsfull verksamhet med ibland över 20 barn per grupp. Detta trots att alla partier i Lund så sent som för fyra år sedan svor på att verka för målet max 11 barn i småbarnsgrupperna och max 16 för 3-5-åringarna.

Vänsterpartiet vill tillsammans med de andra rödgröna partierna åter satsa på Lunds skolor och förskolor: Anställ hundra nya lärare och förskollärare redan i år! Återupprätta Komvux och modersmålsundervisningen.

Lunds borgerlighet menar nu att frivilliga insatser ska ”sätta guldkant” på äldreomsorgen i Lund. Alla som kommer i kontakt med äldreomsorgen i Lund vet att detta är rent hyckleri, eftersom samma politiker samtidigt genomför kraftiga personalminskningar.

För två år såldes ett antal äldreboende och LSS-boenden ut till lägstbjudande. De vinstdrivande storbolag som tog över skar omedelbart ner personalen med 20 procent. I stället för att oroas över detta gav sig borgarna därefter på de äldreboenden som var kvar i kommunal regi, och minskade personalen där med 10 procent.

Med minskad personal räcker tiden knappt till för det mest nödvändiga omsorgsarbetet, än mindre till utveckling av verksamheten, att ta sig tid att prata en stund eller gå ut en runda med de som vill. Om det eventuellt fanns en guldkant har den nu blivit stulen och bortrationaliserad. Den har prioriterats bort till förmån för skattesänkningar och privatiseringar.

Vänsterpartiet vill tillsammans med de andra rödgröna partierna åter satsa på vård och omsorg i Lund. Det ska bli fler händer i vården, för en god omsorg och för fler arbetstillfällen.
Lund behöver många hyresrätter, speciellt för studenter och ungdomar, men även för oss andra.

Därför var det en dubbel tragedi för Lund att vi fick borgerligt styre både i landet och i Lund. Det första som den nuvarande regeringen gjorde 2006 var att avskaffa allt stöd till att bygga hyresrätter och studentlägenheter, vilket omedelbart drog ur proppen. De borgerliga i Lund prioriterar samtidigt bostadsrätter och äganderätter. Bostadsbyggandet i Lund har sjunkit som en sten. 2006 blev över 1 000 bostäder färdiga, förra året färdigställdes 250 stycken, övervägande bostadsrätter. Det kommunala fastighetsbolaget LKF, som borde bygga mellan 300 och 500 bostäder om året, har de senast åren byggt mellan 40 och 60 bostäder om året.

LKF säger samtidigt: Ge oss några områden där vi kan bygga med volym, i alla fall 100–150 lägenheter åt gången, så att vi kan hålla byggpriserna nere. De få marksnuttar som nu LKF tvingas arbeta med ger kanske 20–30 bostäder per projekt, vilket är omöjliga volymer om man vill pressa kostnader och kunna erbjuda rimliga hyror.

Det största problemet är dock att LKF, trots att de vill bygga, inte ges tillräcklig mark att bygga på. Nyproduktionen är åter nere på katastrofalt låga nivåer, precis som förra gången när vi närmade oss slutet på en fyraårsperiod med borgerligt styre i Lund. Att snabbt ändra på detta måste bli en av de viktigaste åtgärderna efter en rödgrön valseger i Lund i höst. Lund och Sverige behöver en bostadspolitik värd namnet.

Antalet hemlösa ökar nu i Sverige och i Lund. På initiativ av forskare vid socialhögskolan prövas i flera städer en ny modell för att bekämpa hemlösheten som kallas Lundamodellen eller Bostad först. Den utgår ifrån rätten till en bostad, och att med den rätten som utgångspunkt arbeta med övrig eventuell social problematik. Den så kallade Boende-trappan, där den hemlöse måste kvalificera sig under flera år för en egen bostad, fungerar inte. De rödgröna i Lund vill införa Bostad först, men de borgerliga avvisar tanken. Är det inte märkligt att Lundamodellen prövas i en rad andra städer: Malmö, Helsingborg och Stockholm, men inte i Lund?

Det är en sak att i ord vara överens om att bekämpa hemlösheten, det är alla, men en annan sak att faktiskt göra något. Speciellt om prioritet nummer ett istället är att privatisera kommunal verksamhet. Förra året skulle ett nytt boende för hemlösa kvinnor öppnas i Lund. Dessa kvinnor lever ofta under dubbelt svåra villkor eftersom de vid sidan om hemlöshet och ofta missbruk riskerar att bli utnyttjade av män. Allt var färdigt att öppna det nya kvinnoboendet, lokaler utsedda och personal skulle just rekryteras. Då beslutade Lunds borgerlighet att istället skära ner anslaget och konkurrensupphandla verksamheten, trots att de visste att det skulle innebära förseningar. Detta var i maj 2009. Nu skriver vi maj 2010 och lokalerna står fortfarande tomma, boendet för hemlösa kvinnor har ännu inte öppnat.

Efter en motion från Vänsterpartiet beslutade Lunds kommun förra året att en viss del av alla nybyggda hyresrätter ska avsättas till sociala behov. Vi ville att alla, även de som bygger t.ex. bostadsrätter ska hjälpa till att ta sitt ansvar. Vi såg ändå beslutet som ett steg framåt, eftersom tidigare försök att ställa några som helst krav på byggherrar att hjälpa till med bostäder för behövande klingat för döva öron. Äntligen skulle kommunen börja förhandla med de privata bostadsföretagen, som hittills varit så kallsinniga. En av stans största fastighetsägare, Arne Paulsson har t.ex. tidigare viftat bort sådana krav från vänstern med orden: – Jag bedriver väl ingen socialbyrå.

Nu ser vi resultaten av borgerlig undfallenhet och brist på äkta engagemang. På hela Sockerbruksområdet väster om järnvägen kommer högst en av 600-700 bostäder att disponeras av kommunen för sociala ändamål. I Arne Paulsson planerade nya hus på Klostergården föreslås ingen av de 300-400 lägenheterna gå till sociala behov. Borgerlighetens misslyckande är monumentalt, men de rödgröna har visat att det går att göra något.

Låt oss införa Lundamodellen mot hemlöshet – i Lund. Låt alla som bygger i Lund vara med att ta ansvar. Och inför en kommunal bostadsförmedling.

Varför tjänar en städerska i Lunds kommun i genomsnitt 1 700 kronor mindre i månaden än en parkarbetare? Svaret är diskriminering och nedvärdering av traditionellt kvinnligt dominerade arbetsuppgifter. En av de stora framgångarna förra gången det var rödgrönt i Lund var att jämställa lönerna. Vi lyckades genom riktade satsningar minska gapet, men vi hann inte ända fram. Så snart de fick chansen avskaffade de borgerliga detta systematiska arbete med Kommunals löner och nu ökar skillnaderna mellan manligt och kvinnligt igen.

Personalpolitiken i Lund har förvandlats till någon sorts beteendeterapi, det är inte strukturer och verkliga problem man ska arbeta med utan de anställdas inställning. Bara alla tänker tillräckligt positivt blir allt bra. Låt oss återupprätta personalpolitiken. Kamrater, låt oss arbeta med att jämställa Lund.

Den senaste månaden har de rödgröna partierna gett besked om infrastruktur. Besked ger en möjlighet att finansiera Lundalänken, en av Skånes viktigaste transport- och miljösatsningar. Spårtrafik från Lunds central till Brunnshög är en viktig förutsättning för de stora forskningsanläggningarna Max IV och ESS. I nästa etapp är Lundalänken nödvändig för att koppla samman Lund, Dalby och Staffanstorp med attraktiv och snabb kollektivtrafik. Den borgerliga regeringen vill inte satsa ett öre på Lundalänken. De lägger istället över satsningar från spår- och kollektivtrafik på satsningar på ökad privatbilism och lastbilstrafik. De borgerliga för en usel miljöpolitik, det som ska hända ska alltid hända någon annanstans och vid någon annan tidpunkt. De rödgröna förslag som kommit hittills räcker inte, men de är i alla fall steg i rätt riktning.

Kamrater! De borgerliga vädjar till egoism och självtillräcklighet. Enda gången de kan uppvisa något äkta engagemang är när det gäller att sänka skatter och privatisera och sälja ut gemensam verksamhet och egendom. Vänster, det handlar om rättvisa och solidaritet. Sverige har aldrig varit rikare än nu. Resten är en fråga om hur resurserna fördelas och användes. Vi har råd att ställa om till ett hållbart samhälle, vi har råd att ta hand om varandra när vi blir gamla eller får problem. Vi har råd att satsa på det uppväxande släktet.

Leve första maj! Ett annat Lund är möjligt. Ett annat Sverige är möjligt. Leve det rödgröna maktskiftet den 19 september 2010.