Redan dagen efter valet skrev jag på denna blogg att Vänsterpartiet måste byta partiledare. Fem raka förlustval är åtminstone två för många. Vilket parti som helst med självbevarelsedrift borde i ett sådant läge ifrågasätta sitt ledarskap.
Med tanke på vad svenska folket egentligen tycker i välfärdsfrågor borde Vänsterpartiet ha ett naturligt väljarstöd på mellan 10 och 15 procent. Med tanke på den nuvarande regeringspolitiken och den svaga socialdemokratin borde detta stöd vara ännu högre idag. Istället går partiet kräftgång mot fyraprocentsstecket.
Partiledarna har sedan länge haft en avgörande betydelse för hur folk uppfattar deras partier och därmed också för partiernas framgång. Lars Ohly gjorde ingen dålig valrörelse 2010, tvärtom, han var som vanligt vass i debatter, visade stort engagemang och syntes och hördes mycket i media. Ibland blev det till och med för mycket av bröstpumpar och försök till direktsända frierier. Det räcker ibland inte att visa stort hjärta och vara snabb i repliken. Men framförallt förknippas Ohly i folks ögon med vänsterns historiska misstag, detta allt sedan ett reportage i Uppdrag granskning hösten 2004.
Detta är både orättvist och rättvist. Orättvist för att Ohly får klä skott för en massa företeelser som han rimligen inte kunnat påverka. Rättvist för att Ohly knappast kan beskrivas som politiskt klok. Det är till exempel inte politiskt klokt att in i det sista hänga fast vid en egen definition av ordet "kommunist" som 95 procent av befolkningen inte förstår.
Nu har det äntligen börjat röra på sig i Vänsterpartiet, men ordinarie kongress är inte förrän 2012. Det bästa vore om Lars Ohly snabbt annonserar sin avgång som partiledare och en extrakongress inkallas. Ett delat partiledarskap vore perfekt för Vänsterpartiet. Mina egna favoriter är Jonas Sjöstedt och Josefin Brink.
Tidigare: Men Vänsterpartiet då?; Ny partiledare 2011; Förlust i Lund trots allt
Länkat: SVT; SVT; SVT; SVT; Ex; Ex; SVD; GP; DN; DN; AB;
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag håller inte med dig Mats. Jag tror att det nya politiska läget i Sverige gör att Lars Ohly kanske gör ett riktigt val som kandiderar till partiledarposten igen och att han har en möjlighet att tillsammans med ett vasst parti som stärker upp sin organisation och vässar sin politik kan föra Vänsterpartiet till ett bra mycket bättre valresultat i valet 2014. Dessutom bör vi minnas att det tog Lars Leijonborg drygt 10 år att bli "Lejonkungen" och föra Folkpartiet till en valseger - det betyder att dte inte heller är omöjligt för Lars Ohly att tillsammans med resten av partiet kliva upp från förluster till nya kliv framåt. Den möjligheten bör han få.
SvaraRaderaJag tycker att alla de som vill kandidera till partiledarposten skall göra det och då kan vi få bra diskussioner och vem som bäst kan företräda oss och vilket partiprojekt vi vill skapa. I det läget skall givetvis Lars Ohly vara en av dem som kandiderar eftersom han uppenbarligen vill det.
Med anledning av det är jag mer negativ till att man försöker undergräva hans kandidatur i tid och otid genom att kräva hans avgång. Speciellt med kommunist-argumentet (något som om jag inte minns fel i alla fall åtminstone både du och jag också kallat oss, om än inte som lika offentliga personer på nationell nivå).
vänligen
Daniel Sestrajcic
Helt ärligt tror och hoppas jag att sådan här argumentation som Daniels ovan inte fungerar i partiet längre. Det var ju sådan retorik som användes när Ohly valdes och det fulspelades för att utesluta Sjöstedt redan då. Nu har det ju gått några år och vi är många som sett att varken lokalt eller nationellt har den smala, traditionella och stelbenta vänstern fungerat något vidare. Till och med Ohly har ju fått inse detta och hans politiska utveckling tycker jag i stort varit bra. Det kan därför kännas lite orättvist men det är helt uppenbart att han inte kan rehabilitera sig i väljarnas ögon, det har snarast gått utför, vilket märkts på allt sämre valresultat.
SvaraRaderaDärför är det mycket positivt att allt fler "försöker undergräva hans kandidatur i tid och otid" genom att öppet och ärligt uppmana honom att avgå. Det finns uppenbart mycket bättre kandidater (Jonas och Josefin är ett utmärkt förslag t.ex.) som kan ta över och det är rätt tid att göra det så de nya ledarna hinner etablera sig innan 2014. "Kommunist-argumentet" handlar ju i slutändan om hans omdöme och om den alltför vanliga synen att V kan leva i något sorts eget universum där vi inte behöver förhålla oss till vilka referensramar resten av befolkningen har för att diskutera politik. Så även om Ohly sent om sider nått någon sorts insikt i den frågan är det absolut ett relevant exempel på varför han inte är det bästa alternativet till partiledare.
Ander: när man inte håller med någon så kan man raljera över "retoriken" i den andres argument. Eller så kan man helt enkelt konstatera att vi tycker olika. Det är också ok.
SvaraRaderaNär Ohly valdes så var det inget fulspel - utan en lång och seriös process som innebar intervjuer, diskussioner i hela partiet över en längre tid. Redan då diskuterade vi delat ledarskap bland annat på mitt initiativ och jag beklagar att kongressen och såväl Sjöstedt som Ohly avvisade det den gången. Notera såväl Sjöstedt som Ohly.
Lika lite som jag tycker att du företräder ett urvattnat högerparti utan vänsterpolitik som är beredd att sälja ut dig, din själ och partiets politik till socialdemokraterna för en spottstyver - lika lite företräder jag en smal, traditionell och stelbent vänster som fungerar något vidare.
jag företräder ett modernt, brett och radikalt Vänsterparti med förmåga att samla människor till politisk förändring i socialistisk och feministisk riktning. Här i Malmö där jag och många av mina närmaste kamrater som du säkert också skulle betrakta som smala, traditionella och stelbenta har vi ju trots allt lyckats med en del i den riktningen.
Det partiet behöver är inte den sortens argumentation du bedriver - lika lite som krypskyttet för att han ska avgå. Däremot får du väldigt gärna argumentera för de kandidater som du tycker bör ställa upp och bli valda och deras förtjänster. Partiet tjänar på fler kandidater och gärna att de presenterar vilka projekt, tankar och visioner för partiet som de företräder så kan vi medlemmar få en verklig möjlighet att välja väg för partiet och vem som skall vara vår partiledare.
Har skrivit lite på min egen blogg om det hela också: http://wp.me/p2Abo-1w
Oavsett sina förtjänster i övrigt kommer det att krävas ett mirakel om Lars Ohly ska kunna lyfta Vänsterpartiet. Det borde partiet egentligen ha insett redan 2004, men då var det viktigare för somliga att visa hur "vänster" man var. Hur partiet gick hem ute i stugorna fick komma i andra hand.
SvaraRaderaSedan dess har det skett en del och det finns inga egentliga skarpa politiska motsättningar i Vänsterpartiet. Därför borde fjällen kunna falla från ögonen nu. Att tro att Ohly ska kunna göra en "Leijonborg" är faktiskt att tro på en tecknad saga.
Jag tror inte på mirakel och det finns ju inga likheter. Lars Leijonborgs genombrott kom i valet 2002, fem år efter det att han tagit över i FP. En stor del av framgången berodde på att allmänborgerliga väljare vände ryggen åt den impopuläre Bo Lundgren, samtidigt som Leijonborg spottade upp sig.
Ohly har med viss framgång spottat upp sig i varenda valrörelse, men det har inte hjälpt, trots ett nästan oförtjänt gott massmedialt genomslag. Den fråga vi bör ställa oss är alltså: Varför ökade inte Vänsterpartiet när socialdemokratiska väljare vände ryggen åt sitt parti 2010?
Daniel: Nåväl, nu var min referens till partiets politiska utveckling mer för att peka på varför jag tror att just den typen av argumentation du för fram inte fungerar längre, och inte för att beskriva dina åsikter, som jag i ärlighetens namn inte vet så mycket om. Får be om ursäkt om det uppfattades annorlunda. Tycker kanske det är lite märkligt att du pådyvlar mig uppfattningar om dina ”närmaste kamrater”, eller om politiken i Malmö, där det givetvis är glädjande att det är fortsatt rödgrön majoritet.
SvaraRaderaSå, till sakfrågan. Just misstänkliggörandet av öppen debatt eller kontakt med media etc, tror jag fungerade i det klimatet där man hade ”vargen” i form av vägval vänster-gänget att vifta med. Jag använde säkert de argumenten själv också, och är glad att deras socialliberala linje inte vann gehör, men min poäng är att vi är i ett radikalt annorlunda läge idag. Den linje Ohly valdes på har helt enkelt fungerat dåligt, väljarna är inte intresserade av vad som uppfattas som ett mer renlärigt parti vars uppgift mest är att sitta bredvid och ha rätt. Återigen, jag tycker Ohly och partiledningen i stort agerat ganska korrekt senaste åren, de har uppenbarligen dragit liknande slutsatser och fört politiken i en mer pragmatisk och i vissa avseenden modernare riktning.
Trots detta kvarstår bilden av V som verklighetsfrämmande kommunister som inte är ett seriöst alternativ för de flesta väljare. Jag tror inte det bara beror på partiledaren, andra saker som oviljan att göra upp med band till Svensk-Kubanska föreningen och liknande spelar också in, men man måste stoppa huvudet ganska långt ner i sanden för att inte se sambandet mellan Ohlys usla förtroendesiffror och problemen för V.
Vad som hände internt i vilken valberedning är självklart svårt för mig att veta, det jag refererade till skrevs när det begav sig om i Flamman men jag kan inte hitta artikeln på nätet. Möjligen att snarare rörde hanteringen av Sjöstedt då Hoffman/Burman valdes. Hur som helst verkar ju bra att i alla fall Sjöstedt nu har ändrat sig angående delat ledarskap. Dock har jag svårt att se hur en sådan lösning skulle fungera om Ohly sitter kvar, den andra parten skulle knappast känna sig som jämlik partner.
Jag förstår helt ärligt inte hur du tänkt att vi ska kunna ha någon sorts vettig debatt inför kongressen om diskussionen om hur väl en partiledare klarar av att kommunicera vårat budskap, hur hans eller hennes (eller deras!) framtoning påverkar bilden av partiet, ska karaktärisera som ”krypskytte”?