A-kassa för vem?

För att finansiera jobbskatteavdraget höjde regeringen Reinfeldt bland annat avgifterna för a-kassan kraftigt 2007. Samtidigt gjordes avgiften beroende av andelen arbetslösa i varje fack. Snabbt ökade antalet personer som stod utan skydd mot arbetslöshet med närmare en halv miljon. Trots att avgifterna kunnat sänkas något sedan dess ligger de kvar på en hög nivå i flera kassor och andelen med försäkring har inte ökat.

Dock skiljer det sig avsevärt mellan olika grupper. En hotellstädare betalar mer än fyra gånger så hög avgift som en universitetslektor. Medan medlemsavgiften för en anställd inom Hotell och restaurang är 385 kronor i månaden betalar en akademiker ansluten till AEA 90 kronor i månaden.

Regeringens motivering för differentieringen av avgifterna 2007 var präglad av nyliberal cynism: Nu gällde det att använda arbetslösheten för att påverka lönebildningen. Låglönegrupperna skulle tryckas tillbaka. De med högst arbetslöshet skulle förmås att acceptera sämre löneavtal och arbetsvillkor, genom att hotet blev mer ekonomiskt kännbart. De med sämst löner skulle få välja mellan socialen och ännu sämre löner.

Denna klasspolitik har naturligtvis inte lett till några nya jobb. Men klyftorna i samhället har åter ökat: De som bäst behöver försäkringar trängs ut ur försäkringssystemet genom skyhöga avgifter medan de som har lägst arbetslöshet betalar låga avgifter och behåller samtidigt tryggheten.

Länkat: SVT; DN; DN; GP; SVD;