Kriskommission för skånsk sjukvård

I lördags arrangerade V-Lund ett öppet möte om situationen på sjukhusen i Lund och Malmö. Från opinionsgruppen Rädda Universitetssjukhuset i Lund inledde Eva Lenander och Anders Biörklund. Från vänsterns regiongrupp talade Vilmer Andersson och Saima Jönsson Fahoum. Vilmer föreslog en kriskommission för den skånska sjukvården. Mötet antog följande uttalande:

Socialstyrelsen kopplade nyligen fem dödsfall på Skånes universitetssjukhus till platsbrist och underbemanning. Nedskärningarna i sjukvården och tvångssammanslagningen till Sus har lett till att Skåne nu är ett av de områden i hela Europa som har minst antal vårdplatser per invånare.

Istället för att ta ansvar för patientsäkeheten är de styrande borgerliga och miljöpartistiska politikerna i färd med att pressa igenom nya nedskärningar och anställningsstopp har införts. Personalen går på knäna och känner daglig frustration att inte kunna ge den vård som krävs.

Sammanslagningen till Sus är ett vårdpolitiskt fiasko som har drabbat specialistvården i så väl Malmö som Lund. Ändå verkar det inte finnas några planer att ompröva tvångsfusionen.

Vi bjuder härmed in till en offentlig kriskommission för den skånska sjukvården. Vi uppmanar de styrande: Kom ut ur ert elfenbenstorn! Se verkligheten och det kaos ni har skapat. Återupprätta sjukhusen i Lund och Malmö och ge vården de resurser som behövs.

Formerna för kriskommissionens arbete kommer att bestämmas snart, men vänstern vill fortsätta att arbeta brett med dessa frågor. En viktig händelse 20 oktober blir demonstrationen i Malmö mot nedskärningar i sjukvården och mot Susionen.

Bildt twittrar

Ibland slår jag en flukt på utrikesminister Carl Bildts tweets. Inte för att de brukar vara speciellt roliga, mest en massa innehållslösa meddelande från en man med ett stort ego som reser mycket och tycker om att berätta vilka han träffar. Den som söker efter substantiella uttalanden om Lundin Oil, Etiopien eller annat söker förgäves. Men ibland dyker det ändå upp små guldkorn.

Idag 16:57 meddelar Carl Bildt att han precis har träffat Sydafrikas finansminister Pravin Gordhan och diskuterat den globala ekonomin.
 

Jag är ingen expert på diplomatins fikonspråk, men kan verkligen Sveriges relation till Republiken Sydafrika reduceras till "Försiktigt förtroende - inte mer"? Här är i alla fall inte diplomatin speciellt tyst.
 
Två timmar senare berättar Carl Bildt att han har diskuterat EU:s framtid, oklart med vem. Bildt skriver att han "fortfarande tror att vi måste bygga en federation av nationalstater" och att detta är en "nödvändig utveckling för att möta nya utmaningar."

En federation betyder gemensam skattepolitik och i praktiken därmed också att besluten om välfärdsstatens storlek och inriktning förs över till Bryssel. Det är naturligtvis helt OK att Carl Bildt som privatperson eller politiker tycker att det är en bra idé att bygga ett federalistiskt EU, men sedan när blev detta svensk utrikespolitik?


Tidigare: Bildt skriver brev
Länkat: SVD; SVD; GP;

Betyder Carema valfrihet?

Äldreminister Maria Larsson (KD) hotar att tvinga alla kommuner att öppna för vinstdriven vård 2014. De kommuner som demokratiskt har beslutat att driva äldrevård och annan omsorg i egen regi ska köras över med en tvångslagstiftning. Detta påstår ministern ska öka valfriheten.

Men vad händer egentligen med valfriheten när de borgerliga privatiserar verksamheten? Låt mig ta två exempel från min egen kommun, Lund.

1. Efter anbudsupphandlingar tog Carema 2008 över sex befintliga äldreboenden och Attendo Care tog över fem befintliga LSS-boenden i Lund. Personalen eller kommunen själv tilläts inte att lägga anbud. Ingen av de berörda eller deras anhöriga på dessa boenden tillfrågades om de ville utsättas för anbudsupphandling eller hamna hos något av vårdbolagen. De boende följde med i uppköpet. De som hade möjlighet att yttra sig protesterade men vad hjälpte det, allt skulle ju privatiseras till varje pris. Det första de bägge vårdbolagen gjorde var att skära ner personalen med mellan 20 och 30 procent.

2. Av dem som anlitar personliga assistenter har cirka 30 procent valt kommunen som utförare i Lund. Våren 2012 genomdrev den borgerliga majoriteten, med stöd av miljöpartiet, att deras valfrihet ska upphöra. Kommunens assistansverksamhet ska läggas ner och alla ska tvingas välja ett privat företag för att få stöd och service från och med 1 januari 2013.

Dessa bägge exempel visar att argumentet om valfrihet är genomfalskt. I själva verket har valfriheten kraftigt beskurits när de borgerliga privatiserat. Verklig valfrihet handlar om god kvalitet och individuell utformning efter behov och önskemål inom vård och omsorg, samt att ha så pass mycket resurser, platser och personal att detta kan genomföras i praktiken. En sådan valfrihet kostar. Därför är de borgerliga politikerna inte intresserade av att satsa på den.

* * * *
Uppdaterat 17 september
 
Läs också Jonas Sjöstedts svar till Maria Larsson på DN Debatt. Samtidigt tog den socialdemokratiska arbetarkommunen i Malmö ikväll ett enhälligt beslut att privata vinster i välfärdssektorn bör förbjudas.

Tidigare: Kvar i Caremas bur
Länkat: DN; SVD;

Det blir tomträtt i Lund - 2014

- Äntligen tomträtt!

Tomträtt är ett alternativ till att sälja kommunal mark till privatpersoner eller fastighetsbolag. Marken upplåts som ett långsiktigt arrende mot fast avgift. Vänsterpartiet i Lund har i många år förespråkat detta. I dess äldre form infördes detta för att möjliggöra för människor utan förmögenhet att kunna bygga ett eget hus.

Men nu gäller det flerfamiljshus. Fördelen med tomrätt är här trefaldig. 

1. Kostnaden vid överlåtelsen hålls nere vilket minskar boendekostnaden. 

2. Fastighetsspekulation förhindras effektivt.

3. Kommunen kan långsiktigt säkra önskad upplåtelseform, till exempel hyresrätt.

Efter förra veckans kommunfullmäktigemöte står det klart att Lund kommer att återinföra tomträtt i denna form. Visserligen röstades Vänsterpartiets motion ner av den borgerliga majoriteten (med stöd av SD), men de rödgröna partierna var eniga: När vi vinner valet 2014 blir det tomträtt! Nu gäller det bara att fixa den detaljen också...

Tidigare: Leve tomträtten!

Hyckleri om dödsfall på Sus

Socialstyrelsen skärper nu kontrollen av vårdplatsläget i Skåne sedan fem dödsfall har kunnat kopplas till platsbrist. Nedskärningarna i sjukvården och tvångssammanslagningen till Sus har lett till att Skåne nu är ett av de områden i hela Europa som har minst antal vårdplatser per invånare.

De ansvariga politikerna försöker värja sig.
– Vi ser oerhört allvarligt på det här och vi kommer att göra en djup utvärdering av detta, säger regionrådet Catharina Blixen-Finecke (M), till Sydsvenskan. Enligt Yngve Petersson (MP), vice ordförande i vårdproduktionsberedningen, är det här första gången som det kommer signaler om att sparbetingen hotar patientsäkerheten.
– Om det visar sig att dödsfallen skulle ha med det att göra, då kommer det i ett annat läge och då måste vi givetvis reagera på det, säger han.

Men dessa uttalanden måste betraktas som rent hyckleri. Det är inte alls första gången det kommer signaler om att sparbetingen hotar patientsäkerheten. Redan i januari signalerade en granskning av 2011 års Lex Maria-anmälningar att platsbrist och stressig arbetsmiljö bidragit till att sex patienter dog i förtid. Två av dem var små barn. Reaktionen var då lika förvånad från de ansvariga borgerliga och miljöpartistiska politikerna.

Rent konkret ser det ut så att de anställda nu underrättas om nya sparbeting som leder till ännu större personalbrist och att antalet vårdplatser dras ner ytterligare. Kommunal påtalar i ett brev till politikerna, daterat 29 augusti, att detta sker...  

...trots det skriande behovet av vårdplatser som vi redan påtalat att vi har. Vi har ett antal anmälningar gällande stora arbetsmiljöproblem på bl.a. akutkliniken som beror på de redan tidigare lagda orealistiska sparbetingen. Personalen på flera arbetsplatser berättar om olika fysiska och psykiska åkommor som är arbetsmiljörelaterade. Den omflyttningscirkus som pågår för att jaga kostnader ter sig helt obegriplig i medarbetarnas ögon.

Istället för att ta ansvar för patientsäkeheten är alltså de styrande borgerliga och miljöpartistiska politikerna just nu i färd med att pressa igenom nya nedskärningar i den skånska sjukvården.

Tidigare: Hypnosis i Region Skåne

Ingen social bostadspolitik i Lund

De borgerliga i Lund tar inte ansvar för bostadspolitiken. De överlåter helt åt  marknadskrafterna att bestämma hur mycket som ska byggas och under vilka upplåtelseformer. De vägrar anvisa mark till LKF, vilket resulterar i att LKF kan färdigställa 70-80 lägenheter om året istället för målsättningen 300. De borgerliga vill inte heller ställa några som helst sociala krav på dem som bygger bostadsrätter och äganderätter i Lund.

Därför blev jag glatt överraskad att en majoritet i Tekniska nämnden (de rödgröna partierna med stöd av Centerpartiet) äntligen tycktes var beredd att ställa om till en bostadspolitik värd namnet när de härförleden behandlade förslaget till Mark- och bostadsförsörjningsprogram för de närmaste åren. 

Nämnden föreslog att av minst 60 procent av de bostäder som planeras ska vara hyresrätter och därtill ville de konkret peka ut tre områden med klara anvisningar att bygga hyresrätter. Tekniska nämnden vill också äntligen börja ställa krav på avsättning av lägenheter till sociala ändamål i samtliga exploateringsavtal som kommunen tecknar med dem som vill bygga i Lund.

Men glädjen blev kort. På samtliga dessa punkter hade Centerpartiet ändrat sig när frågan behandlades i kommunstyrelsen 10 augusti. De röstade tillsammans med sina borgerliga kumpaner bort alla ansatser till en social bostadspolitik. 

Lunds olycka är dubbel: Vi har en regeringen som inte kan stava till bostadspolitik och en kommunledning som med öppna ögon sviker Lunds ungdomar, studenter och bostadslösa – ja, alla bostadssökande.

Bildt skriver brev

Utrikesminister Carl Bildt försöker knäppa svenska domstolar på näsan och gå Rysslands ärende i en fastighetstvist på Lidingö. Bakgrunden är en ekonomisk tvist mellan ryska staten och en tysk affärsman som efter beslut i Nacka tingsrätt och Högsta domstolen ska resultera i att fastigheten går på exekutiv auktion. Ryska staten har försökt hävda diplomatiskt immunitet, något som de svenska domstolarna prövat och avvisat. I juli 2012 skriver så Carl Bildt ett brev till Kronofogdemyndigheten i Stockholm, i vilket han som utrikesminister för­söker avbryta försäljningen med hänvisning till diplomatisk immunitet.

Bildt har i utrikespolitiska frågor gjort sig känd som en efter svenska mått ovanligt lojal påhejare av amerikansk utrikespolitik. Han medverkade bland annat i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, som förespråkade den invasionen av Irak som Bush genomförde under falska förespeglingar 2003. Som ständig medlem i Bilderberggruppen har Bildt vidare visat att han anser att internationella affärer bäst görs upp i ett slutet och insynsskyddat elitsällskap.

Visst var det många som lyfte på ögonbrynen när Fredrik Reinfeldt tog in sin gamle företrädare Carl Bildt som utrikesminister för snart sex år sedan. Kritiken lät inte vänta på sig. Bildt har vid flera tillfällen misstänkts låta sina egna ekonomiska intressen och uppdrag i privata företag styra Sveriges relationer till andra stater, till exempel Sudan och Ryssland. Det finns också en osökt misstanke att regeringens flata agerande gentemot Etiopien då de fängslade och dömde journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye hänger samman med just det som journalisterna var i regionen för att undersöka: Lundin Oils och Carl Bildts agerande där.

Carl Bildts inblandning i fastighetstvisten på Lidingö ger termen ministerstyre en ny dimension: Att i en främmande stats intresse försöka förhindra verkställandet av beslut i svenska domstolar.

Kan Carl Bildt sitta kvar som utrikesminister efter detta är det definitivt något ruttet i konungariket Sverige.

Se även Mark Klambergs blogg
Länkat: DN; DN; SR; SVD; SVD;

Tillväxtverkets tillväxt

Varför är någon förvånad över Tillväxtverkets agerande?

Alliansregeringens uttalade ambition med sänkt restaurangmoms är att vi ska dricka och äta oss ur krisen. I brist på andra vettiga arbetsuppgifter har regeringens Tillväxtverk tagit detta ad notam. 

Länkat: DN; DN; SR; SVD; SKD; 

Allt dyrare kollektivtrafik

I en kartläggning visar Sveriges Radio att taxorna i kollektivtrafiken ökat kraftigt i hela landet. Sedan 2003 har det i genomsnitt blivit 43 procent dyrare att lösa månadskort medan den allmänna inflationen var 13 procent.

Under samma period har det blivit billigare att använda bilen. Visserligen har bensinpriset ökat ungefär lika mycket men bilarna har blivit bränslesnålare vilket i praktiken gett en oförändrad eller sänkt kostnad per kilometer.

Trots allt tal om miljövänliga transporter gynnar alltså samhället fortsatt privatbilism framför kollektivtrafik. De ökade avgifterna på buss och tåg innebär att andelen av kostnaden som betalas gemensamt, via skatten, minskar. Det innebär samtidigt en ekonomisk omfördelning från låginkomsttagare till höginkomsttagare och därtill från kvinnor till män eftersom kvinnor i högre grad nyttjar kollektivtrafik. 

En undersökning tidigare i år visade att det skulle kosta 102 öre på skatten att införa nolltaxa i hela Skånes kollektivtrafik. Efter Arbetet visar att i stort sett all pendlare (förutom en liten grupp som tjänar över 75 000 kronor i månaden) skulle tjäna på detta. Samtidigt skulle merkostnaden att i stället köra bil, cirka 2000 kronor i månaden i genomsnitt, bli tydlig och kännbar för alla. 

Vänsterpartiet har föreslagit att Skåne ska bli försöksregion för nolltaxa i kollektivtrafiken. Tyvärr har inget annat parti stött detta förslag. I stället har de styrande borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet ökat priset för månadskorten med 35 procent i Skåne. Att detta skulle motiveras av bättre kvalitet och tätare trafik har grundligen motbevisats av motsatsen: Personalneddragningar på tågen och indragna busslinjer. 

Oavsett om man gillar idén med nolltaxa eller inte borde i alla fall taxeökningarna stoppas nu.

Tidigare: Medveten försämring av tågtrafiken

Länkat: SR; DN; DN; SVD; HD;

Nattliga hjältar med hälsoproblem

Reinfeldt sa i sitt almedalstal att moderaternas hjältar är nattarbetare. Samtidigt visar flera studier att människor blir sjuka av att arbeta på nätterna eller i skift. Riskerna för hjärtinfarkt, diabetes och bröstcancer ökar till exempel med mellan 40 och 70 procent. Nattarbete bör naturligtvis inskränkas till ett minimun, till de nödvändiga samhällsfunktioner som måste upprätthållas. 

Men istället har vi fått se en kraftig ökning av nattarbete inom den privata servicesektorn under senare år. I Danmark, där det rimligen också finns nödvändiga samhällsfunktioner att upprätthålla, jobbar 4 procent av arbetskraften skift eller på nätterna, i Sverige 23 procent. Gillar moderaterna detta?

Reinfeldt talade om OB-bidrag. Vadå OB-bidrag? Är det i så fall när man kallas till arbetsförmedlingen för jobbcoaching klockan två på natten? Eller är det ett förslag att subventionera mensskydd? Nej, statsministern kallade lönetilläggen vid obekväm arbetstid för bidrag. Var det en freudiansk felsägning eller bara dålig koll?

I stället för att göra något åt problemen för den växande gruppen nattarbetare försöker Reinfeldt ta åt sig äran av deras arbete samtidigt som han förvandlar deras lön till ett bidrag. Det är något osunt med det nya arbetarpartiet.

Tidigare: Desperata moderater

Länkat: SVT; DN; DN; SVD; SKD; 

Desperata moderater

En viss desperation omger numera alltid Fredrik Reinfeldts framträdanden, liksom andra moderata toppolitikers. Deras ekonomiska politik är fast i det borgska kamerala träsk, vilket alla ledande ekonomer menar har permanentat den höga arbetslösheten. Några nya större skattesänkningar att locka med är inte i sikte och vad gäller övriga politiska sakfrågor saknas vilja eller förmåga att uttrycka någon mening eller driva någon linje. Den lanserade "jobbpakten", med tveksamt framtida resultat, har tidigare avvisats av moderaternas egna samarbetspartier.

Samtidigt har de all statistik emot sig: Arbetslösheten ökar liksom ojämlikheten i samhället, nya utförsäkringar av sjuka står runt hörnet, privatiseringarna är impopulära och beskrivs numera allt som oftast i termer av katastrofer, oppositionen leder alla opinionsmätningar, ett eller flera allianspartier riskerar att rasa ur riksdagen...

Visst kan man kritisera oppositionen, i alla fall S och MP, för bristande alternativ till högerns ekonomiska politik och för dålig konsekvens i synen på privata vinstintressen i välfärd och skola. Men här står moderaterna och alliansen än mer tomhänta. Det är ju trots allt de som styr.  

Försöket att åter kalla in Per Schlingmann som valstrateg var inte oväntat, men ett för partiet lyckat resultat är långt ifrån givet. Schlingmann verkar vilja försöka dra temat om arbetarparti ännu ett varv: Det nya arbetarpartiet (2006), Det enda arbetarpartiet (2010), Det moderna arbetarpartiet (2014). Sanningen är att detta var tröttsamt redan 2010. Jag tror folk i allmänhet förknippar begreppet arbetarparti med solidaritet med de svaga i samhället, alltså raka motsatsen till allt vad moderaterna står för.  

Moderaterna vann inte valet 2010 på egna meriter (eller på floskeln om arbetarparti) utan på att oppositionen under de sista fem månaderna innan valet lyckades schabbla bort en given vinst genom att ängsligt anpassa alla sina utspel och förslag till vad regeringspartierna redan gjort.. 

Det misstaget gör de rödgröna partierna knappast om.

Länkat: SR; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; AB; AB; AB; AB; AB; AB; AB; HD; SKD; GP; GP; GP;

När de slutat argumentera

Vad är det egentligen som har hänt med den politiska diskussionen i Sverige? 

Jag lyssnade ett tag på riksdagsdebatten på SVT Play i veckan. Ulla Andersson (V) pekade på att vinstuttaget ur privata vårdbolag är cirka 8 miljarder kronor, vilket motsvarar lönen för 20 000 vårdanställda. Anders Borg (M) svarade med att skrämma dem som till äventyrs inte vill ha vinstdrivna bolag i skattefinansierad vård och omsorg med att anställda i dessa bolag kommer att bli arbetslösa om vänstern får som den vill.

Borgs argumentation är naturligtvis fullständigt orimlig och skulle inte passera ens i en debatt i en förskoleklass. Men så talar alltså Sveriges finansminister i riksdagen och därtill i en fråga som varit hett debatterad allt sedan Caremaskandalerna i höstas.

I veckan har också ordföranden i vård- och omsorgsnämnden i Lund varit i argumentationstagen. I en insändare i Sydsvenskan hävdar Lars Johansson (M) att vänsterns förslag att låta Lund bli en riskkapitalfri zon skulle hota de forskningsbaserade företagen på Ideon och annorstädes. Eftersom vänsterns förslag är att låta riskkapitalet syssla med det de bör göra, investera i innovationsföretag, men avsluta Caremas och Attendos engagemang i skattefinansierad vård och omsorg i Lund, kan man inte se Johanssons argumentation som något annat än ett alldeles medvetet försök att vilseleda läsarna.

Detta är bara två små exempel på att svensk borgerlighet har slutat argumentera för sin sak och istället försöker vilseleda och misstänkliggöra de politiska motståndarnas avsikter. Detta ger å ena sidan blanka kvitton på att de inte kan möta vänstern med argument, vilket man möjligen kan se som positivt, men å andra sidan ger det farhågor om den politiska diskussionens framtid i Sverige. För kan de komma undan med sådant, då kan de komma undan med snart sagt vad som helst.

Vårt behov av Elinor

Elinor Ostrom är död. Hon var professor i statsvetenskap vid Indiana University. Hon är den första och hittills enda kvinna som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Elinor Ostroms stora betydelse ligger i hennes analys av möjligheten till kollektiv ekonomisk organisering. Ostrom utmanade den bland ekonomer förhärskande synen om privata äganderätter som den enda vägen. I en artikel i Science 1968 - The Tragedy of the Commons - hade Garrett Hardin angett tonen för decennier framöver. Artikeln behandlar upplösningen av de engelska allmänningarna under 1700- och 1800-talen och har nog vunnit mer inflytande genom sin spektakulära titel än sin vetenskapliga empiri. Men slutsatsen om kollektivets omöjlighet blev till en dogm, under 1980- och 90-talet understödd av en nyliberal väckelserörelse som nådde djupt in i den akademiska världen.

Elinor Ostroms viktigaste bok kom 1990 och dess titel är en direkt kontring gentemot Hardin: Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action (på svenska 2009 med titeln Allmänningen som samhällsinstitution). Ostroms utgångspunkt är att varken privatisering eller statliga direktiv är nyckeln till en hållbar resurshantering utan att kollektivet självt utarbetar och upprättar kontrakt om ett reglerat resursuttag. Ostrom visar att detta är möjligt, men samtidigt komplicerat, med exempel från schweiziska bondesamhällen på branta sluttningarna, japanska byar, spanska konstbevattningsanläggningar och filippinska vattenförsörjningssystem. 

Häri ligger den stora betydelsen i Elinor Ostroms forskargärning. Behovet av att hitta hållbara sätt att styra allmänningarna finns kvar, oavsett om det gäller att hejda utfiskningen av världshaven eller rädda jordens klimat. Ostrom visar att detta är möjligt och måste ske genom att ge utrymme för människor att tillsammans styra de gemensamma tillgångarna.


Länkat: SR; DN; 

Barnuppfostran eller ekonomisk politik?

Dagens konstaterande på Aftonbladets ledarsida är det bara att instämma i: Anders Borgs ekonomiska politik är en katastrof för Europa. Och tyvärr lallar socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson (S) på samma visa. Deras ekonomiska analys är obefintlig, den grundar sig i billiga moraliska argument om att spara och slösa, precis som om det var barnuppfostran och inte ekonomisk politik de sysslade med.

I den svenska politiska debatten är det faktiskt bara Vänsterpartiet som förmår att presentera en något så när vettig analys av krisens orsaker och peka på möjliga lösningar. Men under senare tid har vänsterns ståndpunkt fått omfattande indirekt stöd bland flera ekonomer och på de stora tidningarna ledarsidor. Jonas Sjöstedt kallade det för en ny beskrivning av den ekonomiska krisen på sin blogg. Nu talar ledande ekonomer och liberala debattörer om en felaktig finans- och penningpolitik, eurons skuld i krisen och överskottsmålet i offentliga finanser som absurt.

 

Europas problem är inte i första hand slösaktiga regeringar och för stora offentliga utgifter utan brist på investeringar och hög arbetslöshet. Anders Borgs och Magdalena Anderssons svar på detta är fortsatta strypningar av ekonomin och därmed ännu lägre tillväxt och ännu högre arbestlöshet. Kan man svälta sig ur krisen? Svaret på denna fråga ser vi idag i Grekland, Spanien och på Irland. 

Ja, även i Sverige, som egentligen har ett extremt gynsamma läge, biter sig massarbetslösheten fast på grund av otillräcklig investeringstakt och kontinuerlig strypning av vård, skola och omsorg.

Länkat: AB; DN;

Dagens flaggkod

Idag flaggar vi på halv stång. 

Den andra halvan är privatiserad och såld till ett skumt riskbolag.

(Crister Enander 2012-06-06)

Länkat: DN; DN; SVD; SVD; SVD; AB; GP; GP;   

Färre lärare i Lund

Skoldebatten i Lund handlar sedan 2007 om hur stor den årliga försämringen ska bli, aldrig om hur skolan ska utvecklas och förbättras. Lund har unikt goda förutsättningar, dels på grund av dess sociala struktur med en högutbildad befolkning, dels genom de stora satsningar som gjordes på skola och förskola senast det var rödgrönt i kommunen 2002-2006.

Men sex år av oupphörliga nedskärningar sätter nu sina spår. Den totala lärartätheten har minskat drastiskt, förskolans barngrupper ökar och möjligheterna att stödja de barn som behöver det mest minskar.

Idag fokuserar Sydsvenskan på en jämförelse av antalet behöriga lärare per hundra elever. Sedan 2007 har antalet lärare minskat från 9,4 till 8,7 i de kommunala skolorna i Lund samtidigt som denna siffra legat i stort sett stilla i jämförbara kommuner. För Lunds friskolor har siffran dock stigit, vilket till största delen beror på ett orättvist resursfördelningssystem: De får samma lokalersättning även om de inte har samma lokalkostnader, de får samma elevpeng trots att de inte har samma kostnader och inte behöver ta ansvar för att ta hand om alla Lunds elever. Rektorn för en av friskolorna varnar nu för utarmning av den kommunala skolan.

Men det skolansvariga kommunalrådet Tove Klette (FP) är nöjd med hur systemet fungerar och ordföranden för en av barn- och skolnämnderna Carolina Nordbeck (FP) ser inga problem med utvecklingen. Ingen av dem andas minsta tillstymmelse till självkritisk reflektion över minskningen av antalet lärare i den kommunala skolan. I förra veckan beslutade de i kommunstyrelsen om nya indragningar till Lunds skolor inför 2013.

Lund är ett gott exempel på borgerlig skolpolitik i allmänhet och folkpartistisk sådan i synnerhet. Den går kort ut på att å ena sidan berätta hur viktig skolan är, och å andra sidan stadigt minska resurserna till skolan genom att strunta i att ge årlig kostnadstäckning. Om man på vägen kan lyckas öka ojämlikheten och gynna de privata är det bara ett extra bonus.

* * * *

Läs också en färsk norsk forskningssammanställning om utvecklingen av den svenska skolan under de senaste 20 åren. Sverige är numera ett avskräckande exempel på hur man på kort tid lyckats rasera en väl fungerande skola som gav likartade förutsättningar för de flesta elever.


Tidigare: Protester mot nedskärningar i skolan; Våga satsa på Lund

Länkat: SDS;

En bal på slottet

Ett fortfarande populärt inlägg på denna blogg är Den fantastiska jordaffären, som jag skrev i mars förra året. Den handlar om hur fideikommissarien på Björnstorp-Svenstorps gods gjorde sitt livs klipp när Region Skåne skulle komma över mark till ESS-anläggningen nordöst om Lund. Tillsammans med Björn af Kleen skrev jag en artikel i SDS på samma tema. Ingen av de inblandade har på något sätt kommenterat skandalen.

 

Ja, vad är egentligen en bal på slottet jämfört med nöjet att få avslöja det moderna kryperiet för dem som äger slotten?

Tydliga skillnader i äldrevården

Socialstyrelsen presenterade igår rapporten Kommunal eller enskild regi, spelar det någon roll? Den sägs visa att det inte finns några tydliga skillnader mellan kvaliteten i kommunal och privat driven äldreomsorg, något som nu okritiskt basuneras ut på en del tidningars ledarsidor.

En närmare granskning av rapporten visar att detta är en mycket tveksam slutsats. På alla tunga mätbara jämförelsepunkter är kvaliteten sämre hos privata utförare. Figuren ovan visar Socialstyrelsens jämförelse mellan kommunala och privata särskilda boenden.

Det är färre och sämre utbildad personal per äldre hos de privata. Personal slutar oftare där och jobbar oftare på timanställning. Mönstret ser likadant ut i hemtjänsten. Vidare är andelen äldre som har eget rum samt kokmöjligheter lägre hos de privata boendena. Rapporten visar också att allra sämst vad gäller bemaning är vinstdrivande vårdbolag.

Övriga granskade punkter är sådant som har med den egna beskrivningen av verksamheten att göra, hur rutinerna framställs på pappret. Eftersom de privata aktörerna vunnit upphandlingar där just denna typ av beskrivning är en viktig del av underlaget är utfallet inte oväntat. Orsaken till att Carema, Attendo och en handfull andra vårdkoncerner vinner alla konkurrensupphandlingar är att de lägger stora resurser på att formulera anbud och beskriva sin verksamhet efter sådana mallar som beställarna efterfrågar.

Vad som emellertid visades under höstens Caremaskandaler var att rutinerna hos vårdbolagen ofta inte följs, i stort som i smått. De drar sig inte ens för att systematiskt ljuga om bemanning och personalutbildning för att få verksamheten att se bättre ut än den i själva verket är.

Socialstyrelsen värderar inte de olika kvalitetmåtten i undersökningen mot varandra och det har med rätta ifrågasatts om till exempel att välja mellan olika maträtter ska väga lika tungt som personaltätheten och personalens utbildning/kompetens. De senare är ju helt avgörande för möjligheten att utföra god vård och omsorg. Slutligen återanvänds i rapporten en av Socialstyrelsens egna statistitiker redan hårt kritiserade enkät från 2010 om vad de äldre tycker om äldreomsorgen.

Slutsatsen är att det spelar en stor roll om vården sker i kommunal regi eller hos privata vinstdrivande företag. Framförallt är den praktiska möjligheten att kontinuerligt kontrollera de privata mycket små, det visade amerikansk forskning redan på 1980-talet. Det vet redan det svenska folket, det visar alla attitydundersökningar. Nu väntar vi på att något annat seriöst parti, förutom Vänsterpartiet, ska nå fram till denna insikt.

Tidigare: Riskkapitalet frias, vem är förvånad?; Vinsten är problemet

Länkat: SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; DN; SR; GP; GP; GP;

Protester mot nedskärningar i skolan

Äntligen har det kommit igång en rejäl protestvåg mot de ideliga nedskärningarna inom skolan i Lund. Nu ekar slagord som "Sluta spara, skolan i fara" och "Vi vill lära, sluta skära" in i kommunstyrelsens sammanträdesrum när föräldrar och barn demonstrerar utanför. 

De borgerliga partierna är skakade. De har hittills försökt leva högt på det goda utgångsläget och att lundaskolornas resultat fortfarande är bättre än många andra kommuners. Men det kan de inte längre. Föräldrar, elever och personal har genomskådat bluffen och kräver att en negativ spiral av nedskärningar vänds.

Genom att inte ge full kostnadstäckning för lön- och kostnadsutvecklingen har de borgerliga skurit ner lite varje år, ända sedan 2007 när de kom till makten i kommunen. Nästa år blir nedskärningen 0,71 procent vilket motsvarar 11 miljoner kronor för grundskola och förskola. Dessutom håller de inne ett statsbidrag på 6 miljoner som är avsett för skolan, men som istället används för att täcka upp för kommunens underskott.

Vad gör då oppositionen? Jo, förutom att kräva kostnadstäckning och att statsbidraget kommer skolan till del föreslås ordentliga satsningar på kvalitet: Fler lärare och en minskning av barngruppernas storlek i förskolan. Oppositionspartierna vet vad de talar om, de har gjort detta förut. Senast det var rödgrönt i Lund (2002-2006) genomfördes en historisk satsning på just skola och förskola.

Efter kommunstyrelsens möte 30 maj ser de olika förslagen till real förändring (efter kostnadseffekten) 2013 till grundskola och förskola i Lund ut så här:

Borgerliga       - 11 Mkr.
MP                  + 30 Mkr.
S                    + 32 Mkr.
Vänstern        + 42 Mkr.

Det borgerliga förslaget innebär att antalet lärare och förskolelärare måste minskas med cirka 30. Vänsterpartiets förslag innebär istället en nettoökning med cirka 90. Alla de rödgröna förslagen bygger på en skattehöjning, varav 15-20 öre destineras direkt till skola och förskola för att anställa mer personal och höja kvaliten. 

Budgeten beslutas i kommunfullmäktige 13-14 juni. 

Tidigare: Våga satsa på Lund

Andra om detta: Björn Abelson

Länkat: SDS; SKD;

Våga satsa på Lund!

Den 13-14 juni ska kommunens budget för 2013 beslutas. Vänsterpartiet kommer då att föreslå ett rejält lyft för de kommunala kärnverksamheterna skola, vård och omsorg. Det är samtidigt en politik för att skapa fler jobb.

Till Lunds skolor och förskolor, inklusive gymnasieskolorna och Komvux, vill vi lägga 60 miljoner mer än de borgerliga, vilket motsvarar 140 lärartjänster. Vi måste till en början tillföra 14 miljoner för att inte verksamheten ska försämras ytterligare 2013 eftersom de ökade kostnaderna som vanligt inte täcks i den borgerliga budgeten. Av resterande 46 miljoner är 6 miljoner riktade statsbidrag till skola och förskola som de borgerliga väljer att använda till annat än vad de är avsedda för. 

Återstående 40 miljoner är rena nysatsningar för att öka lärartäthet och kvalitet i skolan och äntligen genomföra förskolans mål: max 11 barn i småbarnsgrupperna och 16 barn i 3-5-årsgrupperna.

Till vård och omsorg vill vi lägga 54 miljoner mer än de borgerliga. På samma sätt är tio av dessa miljoner kompensation för fördyrningar 2013 som i det borgerliga förslaget inte kompenseras, alltså ett upphävande av ytterligare försämringar av vården som de borgerliga planerar. För att inte avveckla träffpunkterna krävs därtill 2,3 miljoner och till LSS krävs 13 miljoner. 

Resterande 42 miljoner är kvalitetssatsningar för att de kommunmedlemmar som behöver hjälp att klara sin vardag ska få ett bättre liv, ja, kanske till och med kunna sätta lite guldkant på tillvaron. Men vi vill omedelbart i kommunal drift återta den tredjedel av Lunds äldreboenden som drivs av Carema eftersom vi inte litar på att mer pengar till dem kommer de äldre till del.

I övrigt innehåller Vänsterpartiets budget en stor satsning för nollvision vad gäller hemlöshet genom att införa principen Bostad Först, liksom andra viktiga åtgärder för en anständig socialpolitik. Vi vill därtill ge extra resurser till kultur- och föreningslivet, sänka taxorna i Kulturskolan, ta itu med det eftersatta underhållet av kommunens anläggningar och hus och byta ut planerade investeringar i nya motorvägsavfarter mot gröna investeringar.

Trots detta är Vänsterpartiets budget starkare än den borgerliga som balanserar runt nollstrecket medan V går 14 miljoner plus. De borgerliga prioriterar att hålla fast vid sin skattesänkning på 40 öre. S, MP och V återställer denna, i princip för att rädda verksamheten från nya nedskärningar, men V vill gå vidare för att kunna satsa 20 öre på äldreomsorgen och bryta med Carema, 15 öre på kvalitetshöjningar i skola och förskola samt 5 öre på eftersatt underhåll, en anständig socialpolitik och resultatförbättring.

Lundaborna betalar i år ungefär 1,3 miljarder mindre i skatt än 2006 genom borgerliga skattesänkningar i stat och kommun, vilket motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 5 kronor och 66 öre. Av detta vill alltså vänstern återställa 80 öre, vilket ger 180 miljoner mer till skola och välfärd.

Skattesänkningarna har successivt urholkat basen för skolan, vården, omsorgen och alla annan kommunal verksamhet. Tills dess att vi får en vettig regering återstår bara två alternativ: Höja kommunalskatten eller minska välfärden.

Vad väljer du?

Tidigare: Lund inför 2013

Länkat: SDS; SDS; SKD; SKD;