Vårt behov av Elinor

Elinor Ostrom är död. Hon var professor i statsvetenskap vid Indiana University. Hon är den första och hittills enda kvinna som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Elinor Ostroms stora betydelse ligger i hennes analys av möjligheten till kollektiv ekonomisk organisering. Ostrom utmanade den bland ekonomer förhärskande synen om privata äganderätter som den enda vägen. I en artikel i Science 1968 - The Tragedy of the Commons - hade Garrett Hardin angett tonen för decennier framöver. Artikeln behandlar upplösningen av de engelska allmänningarna under 1700- och 1800-talen och har nog vunnit mer inflytande genom sin spektakulära titel än sin vetenskapliga empiri. Men slutsatsen om kollektivets omöjlighet blev till en dogm, under 1980- och 90-talet understödd av en nyliberal väckelserörelse som nådde djupt in i den akademiska världen.

Elinor Ostroms viktigaste bok kom 1990 och dess titel är en direkt kontring gentemot Hardin: Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action (på svenska 2009 med titeln Allmänningen som samhällsinstitution). Ostroms utgångspunkt är att varken privatisering eller statliga direktiv är nyckeln till en hållbar resurshantering utan att kollektivet självt utarbetar och upprättar kontrakt om ett reglerat resursuttag. Ostrom visar att detta är möjligt, men samtidigt komplicerat, med exempel från schweiziska bondesamhällen på branta sluttningarna, japanska byar, spanska konstbevattningsanläggningar och filippinska vattenförsörjningssystem. 

Häri ligger den stora betydelsen i Elinor Ostroms forskargärning. Behovet av att hitta hållbara sätt att styra allmänningarna finns kvar, oavsett om det gäller att hejda utfiskningen av världshaven eller rädda jordens klimat. Ostrom visar att detta är möjligt och måste ske genom att ge utrymme för människor att tillsammans styra de gemensamma tillgångarna.


Länkat: SR; DN;