Hyckleri om dödsfall på Sus

Socialstyrelsen skärper nu kontrollen av vårdplatsläget i Skåne sedan fem dödsfall har kunnat kopplas till platsbrist. Nedskärningarna i sjukvården och tvångssammanslagningen till Sus har lett till att Skåne nu är ett av de områden i hela Europa som har minst antal vårdplatser per invånare.

De ansvariga politikerna försöker värja sig.
– Vi ser oerhört allvarligt på det här och vi kommer att göra en djup utvärdering av detta, säger regionrådet Catharina Blixen-Finecke (M), till Sydsvenskan. Enligt Yngve Petersson (MP), vice ordförande i vårdproduktionsberedningen, är det här första gången som det kommer signaler om att sparbetingen hotar patientsäkerheten.
– Om det visar sig att dödsfallen skulle ha med det att göra, då kommer det i ett annat läge och då måste vi givetvis reagera på det, säger han.

Men dessa uttalanden måste betraktas som rent hyckleri. Det är inte alls första gången det kommer signaler om att sparbetingen hotar patientsäkerheten. Redan i januari signalerade en granskning av 2011 års Lex Maria-anmälningar att platsbrist och stressig arbetsmiljö bidragit till att sex patienter dog i förtid. Två av dem var små barn. Reaktionen var då lika förvånad från de ansvariga borgerliga och miljöpartistiska politikerna.

Rent konkret ser det ut så att de anställda nu underrättas om nya sparbeting som leder till ännu större personalbrist och att antalet vårdplatser dras ner ytterligare. Kommunal påtalar i ett brev till politikerna, daterat 29 augusti, att detta sker...  

...trots det skriande behovet av vårdplatser som vi redan påtalat att vi har. Vi har ett antal anmälningar gällande stora arbetsmiljöproblem på bl.a. akutkliniken som beror på de redan tidigare lagda orealistiska sparbetingen. Personalen på flera arbetsplatser berättar om olika fysiska och psykiska åkommor som är arbetsmiljörelaterade. Den omflyttningscirkus som pågår för att jaga kostnader ter sig helt obegriplig i medarbetarnas ögon.

Istället för att ta ansvar för patientsäkeheten är alltså de styrande borgerliga och miljöpartistiska politikerna just nu i färd med att pressa igenom nya nedskärningar i den skånska sjukvården.

Tidigare: Hypnosis i Region Skåne

Ingen social bostadspolitik i Lund

De borgerliga i Lund tar inte ansvar för bostadspolitiken. De överlåter helt åt  marknadskrafterna att bestämma hur mycket som ska byggas och under vilka upplåtelseformer. De vägrar anvisa mark till LKF, vilket resulterar i att LKF kan färdigställa 70-80 lägenheter om året istället för målsättningen 300. De borgerliga vill inte heller ställa några som helst sociala krav på dem som bygger bostadsrätter och äganderätter i Lund.

Därför blev jag glatt överraskad att en majoritet i Tekniska nämnden (de rödgröna partierna med stöd av Centerpartiet) äntligen tycktes var beredd att ställa om till en bostadspolitik värd namnet när de härförleden behandlade förslaget till Mark- och bostadsförsörjningsprogram för de närmaste åren. 

Nämnden föreslog att av minst 60 procent av de bostäder som planeras ska vara hyresrätter och därtill ville de konkret peka ut tre områden med klara anvisningar att bygga hyresrätter. Tekniska nämnden vill också äntligen börja ställa krav på avsättning av lägenheter till sociala ändamål i samtliga exploateringsavtal som kommunen tecknar med dem som vill bygga i Lund.

Men glädjen blev kort. På samtliga dessa punkter hade Centerpartiet ändrat sig när frågan behandlades i kommunstyrelsen 10 augusti. De röstade tillsammans med sina borgerliga kumpaner bort alla ansatser till en social bostadspolitik. 

Lunds olycka är dubbel: Vi har en regeringen som inte kan stava till bostadspolitik och en kommunledning som med öppna ögon sviker Lunds ungdomar, studenter och bostadslösa – ja, alla bostadssökande.

Bildt skriver brev

Utrikesminister Carl Bildt försöker knäppa svenska domstolar på näsan och gå Rysslands ärende i en fastighetstvist på Lidingö. Bakgrunden är en ekonomisk tvist mellan ryska staten och en tysk affärsman som efter beslut i Nacka tingsrätt och Högsta domstolen ska resultera i att fastigheten går på exekutiv auktion. Ryska staten har försökt hävda diplomatiskt immunitet, något som de svenska domstolarna prövat och avvisat. I juli 2012 skriver så Carl Bildt ett brev till Kronofogdemyndigheten i Stockholm, i vilket han som utrikesminister för­söker avbryta försäljningen med hänvisning till diplomatisk immunitet.

Bildt har i utrikespolitiska frågor gjort sig känd som en efter svenska mått ovanligt lojal påhejare av amerikansk utrikespolitik. Han medverkade bland annat i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, som förespråkade den invasionen av Irak som Bush genomförde under falska förespeglingar 2003. Som ständig medlem i Bilderberggruppen har Bildt vidare visat att han anser att internationella affärer bäst görs upp i ett slutet och insynsskyddat elitsällskap.

Visst var det många som lyfte på ögonbrynen när Fredrik Reinfeldt tog in sin gamle företrädare Carl Bildt som utrikesminister för snart sex år sedan. Kritiken lät inte vänta på sig. Bildt har vid flera tillfällen misstänkts låta sina egna ekonomiska intressen och uppdrag i privata företag styra Sveriges relationer till andra stater, till exempel Sudan och Ryssland. Det finns också en osökt misstanke att regeringens flata agerande gentemot Etiopien då de fängslade och dömde journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye hänger samman med just det som journalisterna var i regionen för att undersöka: Lundin Oils och Carl Bildts agerande där.

Carl Bildts inblandning i fastighetstvisten på Lidingö ger termen ministerstyre en ny dimension: Att i en främmande stats intresse försöka förhindra verkställandet av beslut i svenska domstolar.

Kan Carl Bildt sitta kvar som utrikesminister efter detta är det definitivt något ruttet i konungariket Sverige.

Se även Mark Klambergs blogg
Länkat: DN; DN; SR; SVD; SVD;

Tillväxtverkets tillväxt

Varför är någon förvånad över Tillväxtverkets agerande?

Alliansregeringens uttalade ambition med sänkt restaurangmoms är att vi ska dricka och äta oss ur krisen. I brist på andra vettiga arbetsuppgifter har regeringens Tillväxtverk tagit detta ad notam. 

Länkat: DN; DN; SR; SVD; SKD; 

Allt dyrare kollektivtrafik

I en kartläggning visar Sveriges Radio att taxorna i kollektivtrafiken ökat kraftigt i hela landet. Sedan 2003 har det i genomsnitt blivit 43 procent dyrare att lösa månadskort medan den allmänna inflationen var 13 procent.

Under samma period har det blivit billigare att använda bilen. Visserligen har bensinpriset ökat ungefär lika mycket men bilarna har blivit bränslesnålare vilket i praktiken gett en oförändrad eller sänkt kostnad per kilometer.

Trots allt tal om miljövänliga transporter gynnar alltså samhället fortsatt privatbilism framför kollektivtrafik. De ökade avgifterna på buss och tåg innebär att andelen av kostnaden som betalas gemensamt, via skatten, minskar. Det innebär samtidigt en ekonomisk omfördelning från låginkomsttagare till höginkomsttagare och därtill från kvinnor till män eftersom kvinnor i högre grad nyttjar kollektivtrafik. 

En undersökning tidigare i år visade att det skulle kosta 102 öre på skatten att införa nolltaxa i hela Skånes kollektivtrafik. Efter Arbetet visar att i stort sett all pendlare (förutom en liten grupp som tjänar över 75 000 kronor i månaden) skulle tjäna på detta. Samtidigt skulle merkostnaden att i stället köra bil, cirka 2000 kronor i månaden i genomsnitt, bli tydlig och kännbar för alla. 

Vänsterpartiet har föreslagit att Skåne ska bli försöksregion för nolltaxa i kollektivtrafiken. Tyvärr har inget annat parti stött detta förslag. I stället har de styrande borgerliga partierna tillsammans med Miljöpartiet ökat priset för månadskorten med 35 procent i Skåne. Att detta skulle motiveras av bättre kvalitet och tätare trafik har grundligen motbevisats av motsatsen: Personalneddragningar på tågen och indragna busslinjer. 

Oavsett om man gillar idén med nolltaxa eller inte borde i alla fall taxeökningarna stoppas nu.

Tidigare: Medveten försämring av tågtrafiken

Länkat: SR; DN; DN; SVD; HD;

Nattliga hjältar med hälsoproblem

Reinfeldt sa i sitt almedalstal att moderaternas hjältar är nattarbetare. Samtidigt visar flera studier att människor blir sjuka av att arbeta på nätterna eller i skift. Riskerna för hjärtinfarkt, diabetes och bröstcancer ökar till exempel med mellan 40 och 70 procent. Nattarbete bör naturligtvis inskränkas till ett minimun, till de nödvändiga samhällsfunktioner som måste upprätthållas. 

Men istället har vi fått se en kraftig ökning av nattarbete inom den privata servicesektorn under senare år. I Danmark, där det rimligen också finns nödvändiga samhällsfunktioner att upprätthålla, jobbar 4 procent av arbetskraften skift eller på nätterna, i Sverige 23 procent. Gillar moderaterna detta?

Reinfeldt talade om OB-bidrag. Vadå OB-bidrag? Är det i så fall när man kallas till arbetsförmedlingen för jobbcoaching klockan två på natten? Eller är det ett förslag att subventionera mensskydd? Nej, statsministern kallade lönetilläggen vid obekväm arbetstid för bidrag. Var det en freudiansk felsägning eller bara dålig koll?

I stället för att göra något åt problemen för den växande gruppen nattarbetare försöker Reinfeldt ta åt sig äran av deras arbete samtidigt som han förvandlar deras lön till ett bidrag. Det är något osunt med det nya arbetarpartiet.

Tidigare: Desperata moderater

Länkat: SVT; DN; DN; SVD; SKD; 

Desperata moderater

En viss desperation omger numera alltid Fredrik Reinfeldts framträdanden, liksom andra moderata toppolitikers. Deras ekonomiska politik är fast i det borgska kamerala träsk, vilket alla ledande ekonomer menar har permanentat den höga arbetslösheten. Några nya större skattesänkningar att locka med är inte i sikte och vad gäller övriga politiska sakfrågor saknas vilja eller förmåga att uttrycka någon mening eller driva någon linje. Den lanserade "jobbpakten", med tveksamt framtida resultat, har tidigare avvisats av moderaternas egna samarbetspartier.

Samtidigt har de all statistik emot sig: Arbetslösheten ökar liksom ojämlikheten i samhället, nya utförsäkringar av sjuka står runt hörnet, privatiseringarna är impopulära och beskrivs numera allt som oftast i termer av katastrofer, oppositionen leder alla opinionsmätningar, ett eller flera allianspartier riskerar att rasa ur riksdagen...

Visst kan man kritisera oppositionen, i alla fall S och MP, för bristande alternativ till högerns ekonomiska politik och för dålig konsekvens i synen på privata vinstintressen i välfärd och skola. Men här står moderaterna och alliansen än mer tomhänta. Det är ju trots allt de som styr.  

Försöket att åter kalla in Per Schlingmann som valstrateg var inte oväntat, men ett för partiet lyckat resultat är långt ifrån givet. Schlingmann verkar vilja försöka dra temat om arbetarparti ännu ett varv: Det nya arbetarpartiet (2006), Det enda arbetarpartiet (2010), Det moderna arbetarpartiet (2014). Sanningen är att detta var tröttsamt redan 2010. Jag tror folk i allmänhet förknippar begreppet arbetarparti med solidaritet med de svaga i samhället, alltså raka motsatsen till allt vad moderaterna står för.  

Moderaterna vann inte valet 2010 på egna meriter (eller på floskeln om arbetarparti) utan på att oppositionen under de sista fem månaderna innan valet lyckades schabbla bort en given vinst genom att ängsligt anpassa alla sina utspel och förslag till vad regeringspartierna redan gjort.. 

Det misstaget gör de rödgröna partierna knappast om.

Länkat: SR; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; AB; AB; AB; AB; AB; AB; AB; HD; SKD; GP; GP; GP;

När de slutat argumentera

Vad är det egentligen som har hänt med den politiska diskussionen i Sverige? 

Jag lyssnade ett tag på riksdagsdebatten på SVT Play i veckan. Ulla Andersson (V) pekade på att vinstuttaget ur privata vårdbolag är cirka 8 miljarder kronor, vilket motsvarar lönen för 20 000 vårdanställda. Anders Borg (M) svarade med att skrämma dem som till äventyrs inte vill ha vinstdrivna bolag i skattefinansierad vård och omsorg med att anställda i dessa bolag kommer att bli arbetslösa om vänstern får som den vill.

Borgs argumentation är naturligtvis fullständigt orimlig och skulle inte passera ens i en debatt i en förskoleklass. Men så talar alltså Sveriges finansminister i riksdagen och därtill i en fråga som varit hett debatterad allt sedan Caremaskandalerna i höstas.

I veckan har också ordföranden i vård- och omsorgsnämnden i Lund varit i argumentationstagen. I en insändare i Sydsvenskan hävdar Lars Johansson (M) att vänsterns förslag att låta Lund bli en riskkapitalfri zon skulle hota de forskningsbaserade företagen på Ideon och annorstädes. Eftersom vänsterns förslag är att låta riskkapitalet syssla med det de bör göra, investera i innovationsföretag, men avsluta Caremas och Attendos engagemang i skattefinansierad vård och omsorg i Lund, kan man inte se Johanssons argumentation som något annat än ett alldeles medvetet försök att vilseleda läsarna.

Detta är bara två små exempel på att svensk borgerlighet har slutat argumentera för sin sak och istället försöker vilseleda och misstänkliggöra de politiska motståndarnas avsikter. Detta ger å ena sidan blanka kvitton på att de inte kan möta vänstern med argument, vilket man möjligen kan se som positivt, men å andra sidan ger det farhågor om den politiska diskussionens framtid i Sverige. För kan de komma undan med sådant, då kan de komma undan med snart sagt vad som helst.

Vårt behov av Elinor

Elinor Ostrom är död. Hon var professor i statsvetenskap vid Indiana University. Hon är den första och hittills enda kvinna som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Elinor Ostroms stora betydelse ligger i hennes analys av möjligheten till kollektiv ekonomisk organisering. Ostrom utmanade den bland ekonomer förhärskande synen om privata äganderätter som den enda vägen. I en artikel i Science 1968 - The Tragedy of the Commons - hade Garrett Hardin angett tonen för decennier framöver. Artikeln behandlar upplösningen av de engelska allmänningarna under 1700- och 1800-talen och har nog vunnit mer inflytande genom sin spektakulära titel än sin vetenskapliga empiri. Men slutsatsen om kollektivets omöjlighet blev till en dogm, under 1980- och 90-talet understödd av en nyliberal väckelserörelse som nådde djupt in i den akademiska världen.

Elinor Ostroms viktigaste bok kom 1990 och dess titel är en direkt kontring gentemot Hardin: Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action (på svenska 2009 med titeln Allmänningen som samhällsinstitution). Ostroms utgångspunkt är att varken privatisering eller statliga direktiv är nyckeln till en hållbar resurshantering utan att kollektivet självt utarbetar och upprättar kontrakt om ett reglerat resursuttag. Ostrom visar att detta är möjligt, men samtidigt komplicerat, med exempel från schweiziska bondesamhällen på branta sluttningarna, japanska byar, spanska konstbevattningsanläggningar och filippinska vattenförsörjningssystem. 

Häri ligger den stora betydelsen i Elinor Ostroms forskargärning. Behovet av att hitta hållbara sätt att styra allmänningarna finns kvar, oavsett om det gäller att hejda utfiskningen av världshaven eller rädda jordens klimat. Ostrom visar att detta är möjligt och måste ske genom att ge utrymme för människor att tillsammans styra de gemensamma tillgångarna.


Länkat: SR; DN; 

Barnuppfostran eller ekonomisk politik?

Dagens konstaterande på Aftonbladets ledarsida är det bara att instämma i: Anders Borgs ekonomiska politik är en katastrof för Europa. Och tyvärr lallar socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson (S) på samma visa. Deras ekonomiska analys är obefintlig, den grundar sig i billiga moraliska argument om att spara och slösa, precis som om det var barnuppfostran och inte ekonomisk politik de sysslade med.

I den svenska politiska debatten är det faktiskt bara Vänsterpartiet som förmår att presentera en något så när vettig analys av krisens orsaker och peka på möjliga lösningar. Men under senare tid har vänsterns ståndpunkt fått omfattande indirekt stöd bland flera ekonomer och på de stora tidningarna ledarsidor. Jonas Sjöstedt kallade det för en ny beskrivning av den ekonomiska krisen på sin blogg. Nu talar ledande ekonomer och liberala debattörer om en felaktig finans- och penningpolitik, eurons skuld i krisen och överskottsmålet i offentliga finanser som absurt.

 

Europas problem är inte i första hand slösaktiga regeringar och för stora offentliga utgifter utan brist på investeringar och hög arbetslöshet. Anders Borgs och Magdalena Anderssons svar på detta är fortsatta strypningar av ekonomin och därmed ännu lägre tillväxt och ännu högre arbestlöshet. Kan man svälta sig ur krisen? Svaret på denna fråga ser vi idag i Grekland, Spanien och på Irland. 

Ja, även i Sverige, som egentligen har ett extremt gynsamma läge, biter sig massarbetslösheten fast på grund av otillräcklig investeringstakt och kontinuerlig strypning av vård, skola och omsorg.

Länkat: AB; DN;

Dagens flaggkod

Idag flaggar vi på halv stång. 

Den andra halvan är privatiserad och såld till ett skumt riskbolag.

(Crister Enander 2012-06-06)

Länkat: DN; DN; SVD; SVD; SVD; AB; GP; GP;   

Färre lärare i Lund

Skoldebatten i Lund handlar sedan 2007 om hur stor den årliga försämringen ska bli, aldrig om hur skolan ska utvecklas och förbättras. Lund har unikt goda förutsättningar, dels på grund av dess sociala struktur med en högutbildad befolkning, dels genom de stora satsningar som gjordes på skola och förskola senast det var rödgrönt i kommunen 2002-2006.

Men sex år av oupphörliga nedskärningar sätter nu sina spår. Den totala lärartätheten har minskat drastiskt, förskolans barngrupper ökar och möjligheterna att stödja de barn som behöver det mest minskar.

Idag fokuserar Sydsvenskan på en jämförelse av antalet behöriga lärare per hundra elever. Sedan 2007 har antalet lärare minskat från 9,4 till 8,7 i de kommunala skolorna i Lund samtidigt som denna siffra legat i stort sett stilla i jämförbara kommuner. För Lunds friskolor har siffran dock stigit, vilket till största delen beror på ett orättvist resursfördelningssystem: De får samma lokalersättning även om de inte har samma lokalkostnader, de får samma elevpeng trots att de inte har samma kostnader och inte behöver ta ansvar för att ta hand om alla Lunds elever. Rektorn för en av friskolorna varnar nu för utarmning av den kommunala skolan.

Men det skolansvariga kommunalrådet Tove Klette (FP) är nöjd med hur systemet fungerar och ordföranden för en av barn- och skolnämnderna Carolina Nordbeck (FP) ser inga problem med utvecklingen. Ingen av dem andas minsta tillstymmelse till självkritisk reflektion över minskningen av antalet lärare i den kommunala skolan. I förra veckan beslutade de i kommunstyrelsen om nya indragningar till Lunds skolor inför 2013.

Lund är ett gott exempel på borgerlig skolpolitik i allmänhet och folkpartistisk sådan i synnerhet. Den går kort ut på att å ena sidan berätta hur viktig skolan är, och å andra sidan stadigt minska resurserna till skolan genom att strunta i att ge årlig kostnadstäckning. Om man på vägen kan lyckas öka ojämlikheten och gynna de privata är det bara ett extra bonus.

* * * *

Läs också en färsk norsk forskningssammanställning om utvecklingen av den svenska skolan under de senaste 20 åren. Sverige är numera ett avskräckande exempel på hur man på kort tid lyckats rasera en väl fungerande skola som gav likartade förutsättningar för de flesta elever.


Tidigare: Protester mot nedskärningar i skolan; Våga satsa på Lund

Länkat: SDS;

En bal på slottet

Ett fortfarande populärt inlägg på denna blogg är Den fantastiska jordaffären, som jag skrev i mars förra året. Den handlar om hur fideikommissarien på Björnstorp-Svenstorps gods gjorde sitt livs klipp när Region Skåne skulle komma över mark till ESS-anläggningen nordöst om Lund. Tillsammans med Björn af Kleen skrev jag en artikel i SDS på samma tema. Ingen av de inblandade har på något sätt kommenterat skandalen.

 

Ja, vad är egentligen en bal på slottet jämfört med nöjet att få avslöja det moderna kryperiet för dem som äger slotten?

Tydliga skillnader i äldrevården

Socialstyrelsen presenterade igår rapporten Kommunal eller enskild regi, spelar det någon roll? Den sägs visa att det inte finns några tydliga skillnader mellan kvaliteten i kommunal och privat driven äldreomsorg, något som nu okritiskt basuneras ut på en del tidningars ledarsidor.

En närmare granskning av rapporten visar att detta är en mycket tveksam slutsats. På alla tunga mätbara jämförelsepunkter är kvaliteten sämre hos privata utförare. Figuren ovan visar Socialstyrelsens jämförelse mellan kommunala och privata särskilda boenden.

Det är färre och sämre utbildad personal per äldre hos de privata. Personal slutar oftare där och jobbar oftare på timanställning. Mönstret ser likadant ut i hemtjänsten. Vidare är andelen äldre som har eget rum samt kokmöjligheter lägre hos de privata boendena. Rapporten visar också att allra sämst vad gäller bemaning är vinstdrivande vårdbolag.

Övriga granskade punkter är sådant som har med den egna beskrivningen av verksamheten att göra, hur rutinerna framställs på pappret. Eftersom de privata aktörerna vunnit upphandlingar där just denna typ av beskrivning är en viktig del av underlaget är utfallet inte oväntat. Orsaken till att Carema, Attendo och en handfull andra vårdkoncerner vinner alla konkurrensupphandlingar är att de lägger stora resurser på att formulera anbud och beskriva sin verksamhet efter sådana mallar som beställarna efterfrågar.

Vad som emellertid visades under höstens Caremaskandaler var att rutinerna hos vårdbolagen ofta inte följs, i stort som i smått. De drar sig inte ens för att systematiskt ljuga om bemanning och personalutbildning för att få verksamheten att se bättre ut än den i själva verket är.

Socialstyrelsen värderar inte de olika kvalitetmåtten i undersökningen mot varandra och det har med rätta ifrågasatts om till exempel att välja mellan olika maträtter ska väga lika tungt som personaltätheten och personalens utbildning/kompetens. De senare är ju helt avgörande för möjligheten att utföra god vård och omsorg. Slutligen återanvänds i rapporten en av Socialstyrelsens egna statistitiker redan hårt kritiserade enkät från 2010 om vad de äldre tycker om äldreomsorgen.

Slutsatsen är att det spelar en stor roll om vården sker i kommunal regi eller hos privata vinstdrivande företag. Framförallt är den praktiska möjligheten att kontinuerligt kontrollera de privata mycket små, det visade amerikansk forskning redan på 1980-talet. Det vet redan det svenska folket, det visar alla attitydundersökningar. Nu väntar vi på att något annat seriöst parti, förutom Vänsterpartiet, ska nå fram till denna insikt.

Tidigare: Riskkapitalet frias, vem är förvånad?; Vinsten är problemet

Länkat: SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; DN; SR; GP; GP; GP;

Protester mot nedskärningar i skolan

Äntligen har det kommit igång en rejäl protestvåg mot de ideliga nedskärningarna inom skolan i Lund. Nu ekar slagord som "Sluta spara, skolan i fara" och "Vi vill lära, sluta skära" in i kommunstyrelsens sammanträdesrum när föräldrar och barn demonstrerar utanför. 

De borgerliga partierna är skakade. De har hittills försökt leva högt på det goda utgångsläget och att lundaskolornas resultat fortfarande är bättre än många andra kommuners. Men det kan de inte längre. Föräldrar, elever och personal har genomskådat bluffen och kräver att en negativ spiral av nedskärningar vänds.

Genom att inte ge full kostnadstäckning för lön- och kostnadsutvecklingen har de borgerliga skurit ner lite varje år, ända sedan 2007 när de kom till makten i kommunen. Nästa år blir nedskärningen 0,71 procent vilket motsvarar 11 miljoner kronor för grundskola och förskola. Dessutom håller de inne ett statsbidrag på 6 miljoner som är avsett för skolan, men som istället används för att täcka upp för kommunens underskott.

Vad gör då oppositionen? Jo, förutom att kräva kostnadstäckning och att statsbidraget kommer skolan till del föreslås ordentliga satsningar på kvalitet: Fler lärare och en minskning av barngruppernas storlek i förskolan. Oppositionspartierna vet vad de talar om, de har gjort detta förut. Senast det var rödgrönt i Lund (2002-2006) genomfördes en historisk satsning på just skola och förskola.

Efter kommunstyrelsens möte 30 maj ser de olika förslagen till real förändring (efter kostnadseffekten) 2013 till grundskola och förskola i Lund ut så här:

Borgerliga       - 11 Mkr.
MP                  + 30 Mkr.
S                    + 32 Mkr.
Vänstern        + 42 Mkr.

Det borgerliga förslaget innebär att antalet lärare och förskolelärare måste minskas med cirka 30. Vänsterpartiets förslag innebär istället en nettoökning med cirka 90. Alla de rödgröna förslagen bygger på en skattehöjning, varav 15-20 öre destineras direkt till skola och förskola för att anställa mer personal och höja kvaliten. 

Budgeten beslutas i kommunfullmäktige 13-14 juni. 

Tidigare: Våga satsa på Lund

Andra om detta: Björn Abelson

Länkat: SDS; SKD;

Våga satsa på Lund!

Den 13-14 juni ska kommunens budget för 2013 beslutas. Vänsterpartiet kommer då att föreslå ett rejält lyft för de kommunala kärnverksamheterna skola, vård och omsorg. Det är samtidigt en politik för att skapa fler jobb.

Till Lunds skolor och förskolor, inklusive gymnasieskolorna och Komvux, vill vi lägga 60 miljoner mer än de borgerliga, vilket motsvarar 140 lärartjänster. Vi måste till en början tillföra 14 miljoner för att inte verksamheten ska försämras ytterligare 2013 eftersom de ökade kostnaderna som vanligt inte täcks i den borgerliga budgeten. Av resterande 46 miljoner är 6 miljoner riktade statsbidrag till skola och förskola som de borgerliga väljer att använda till annat än vad de är avsedda för. 

Återstående 40 miljoner är rena nysatsningar för att öka lärartäthet och kvalitet i skolan och äntligen genomföra förskolans mål: max 11 barn i småbarnsgrupperna och 16 barn i 3-5-årsgrupperna.

Till vård och omsorg vill vi lägga 54 miljoner mer än de borgerliga. På samma sätt är tio av dessa miljoner kompensation för fördyrningar 2013 som i det borgerliga förslaget inte kompenseras, alltså ett upphävande av ytterligare försämringar av vården som de borgerliga planerar. För att inte avveckla träffpunkterna krävs därtill 2,3 miljoner och till LSS krävs 13 miljoner. 

Resterande 42 miljoner är kvalitetssatsningar för att de kommunmedlemmar som behöver hjälp att klara sin vardag ska få ett bättre liv, ja, kanske till och med kunna sätta lite guldkant på tillvaron. Men vi vill omedelbart i kommunal drift återta den tredjedel av Lunds äldreboenden som drivs av Carema eftersom vi inte litar på att mer pengar till dem kommer de äldre till del.

I övrigt innehåller Vänsterpartiets budget en stor satsning för nollvision vad gäller hemlöshet genom att införa principen Bostad Först, liksom andra viktiga åtgärder för en anständig socialpolitik. Vi vill därtill ge extra resurser till kultur- och föreningslivet, sänka taxorna i Kulturskolan, ta itu med det eftersatta underhållet av kommunens anläggningar och hus och byta ut planerade investeringar i nya motorvägsavfarter mot gröna investeringar.

Trots detta är Vänsterpartiets budget starkare än den borgerliga som balanserar runt nollstrecket medan V går 14 miljoner plus. De borgerliga prioriterar att hålla fast vid sin skattesänkning på 40 öre. S, MP och V återställer denna, i princip för att rädda verksamheten från nya nedskärningar, men V vill gå vidare för att kunna satsa 20 öre på äldreomsorgen och bryta med Carema, 15 öre på kvalitetshöjningar i skola och förskola samt 5 öre på eftersatt underhåll, en anständig socialpolitik och resultatförbättring.

Lundaborna betalar i år ungefär 1,3 miljarder mindre i skatt än 2006 genom borgerliga skattesänkningar i stat och kommun, vilket motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 5 kronor och 66 öre. Av detta vill alltså vänstern återställa 80 öre, vilket ger 180 miljoner mer till skola och välfärd.

Skattesänkningarna har successivt urholkat basen för skolan, vården, omsorgen och alla annan kommunal verksamhet. Tills dess att vi får en vettig regering återstår bara två alternativ: Höja kommunalskatten eller minska välfärden.

Vad väljer du?

Tidigare: Lund inför 2013

Länkat: SDS; SDS; SKD; SKD;

Ingen diskriminering?

I en Timbrorapport försöker Jenny von Bahr hävda att den lägre sysselsättningen bland invandrare inte kan förklaras av diskriminering. Som stöd för detta hänvisar von Bahr till en beställd undersökning som sägs visa att det är ovanligt att svenska arbetsgivare öppet hävdar att det är rätt diskriminera invandrare.

Timbro och andra tankesmedjor på högerkanten brukar inte vara så noga med att basera sina rapporter på ordentliga underlag eller ge rättvisa åt den forskning som finns inom området. Johannes Forssberg på Expressens ledarblogg har visat att i detta fall är underlaget pinsamt dåligt, i praktiken bygger von Bahrs rapport på svenska 22 företagares svar.

Därtill måste tilläggas att det finns seriös forskning om svenska arbetsgivares attityder som pekar i rakt motsatt riktning, något som von Bahr endast nämner i förbigående. Nationalekonomerna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth vid Handelshögskolan i Kalmar sökte för några år sedan över 3 000 arbeten. Inte med egna namn och meriter, utan med namnen Ali, Mohammed och Resa respektive Lars, Erik och Karl. Bland fordonsförare, restaurangbiträden, byggnadsarbetare och säljare var sannolikheten två till tre gånger större för en person med svenskt namn än för en med arabiskt att kallas till intervju, förutsatt att meriterna och arbetslivserfarenheterna var identiska. Bland redovisningsekonomer, dataspecialister och lärare var det däremot ingen nämnvärd skillnad.

Detta indikerar, tvärtemot vad Timbros rapport hävdar, att diskriminerande attityder bland arbetsgivare är ett viktigt hinder för många invandrare att få arbete i Sverige.

Hypnosis i Region Skåne

Går det att hypnotisera bort problemen i sjukvården?

Stora delar av vården i Skåne går på knäna. Verksamheten befinner sig i en ond spiral av nedskärningar och privatiseringar. Vårdcentraler och folktandvårdskliniker stängs och sjukhusen i Malmö och Lund har tvångsfusionerats med förödande resultat. På kort tid har skyddsombud vid fem akutavdelningar i Lund skickat anmälningar till Arbetsmiljöverket och påtalat en ohållbar arbetssituation. På neurokirurgiska kliniken protesterar personalen mot att de får ta kritiken för de ohållbara nedskärningarna från patienter och anhöriga. 

På flera håll säger klinikcheferna helt öppet att patientsäkerheten inte kan garanteras. Personalen samlar in namn på protestlistor mot nedskärningarna.

Region Skåne fortsätter samtidigt att betala mångmiljonbelopp till den privata vårdcentralen Läkargården i Ängelholm, trots skarp kritik. Personalen har inte fått lön, elen har stängts av och företagets vd har gått under jorden.

Vad gör då den borgerliga och miljöpartistiska regionledningen? Jo, de fortsätter obekymrat att skära ner och privatisera och jobbar nu istället med att förbättra regionens varumärke. När den senaste nedskärningsbudgeten presenterades var det med en ny slogan - Livskvalitet i världsklass - och till bilder av skrattande barn mot gula rapsfält. 

Utarbetandet av Region Skånes nya varumärke köps in av privata konsultföretag. Idag avslöjar Sydsvenskan att uppdraget gått till ett litet obskyrt företag med det passande namnet Hypnosis. Det drivs av nyliberala debattörer och tillika bästisar med den styrande koalitionens politiska chefsstrateg Sofia Nerbrand och hennes man Johan Norberg. För att komma förbi lagen om offentlig upphandling har regionledningen sett till att uppdraget gått via ett annat konsultbolag som regionen har ramavtal med. Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) finner absolut inget anmärkningsvärt i detta - det är ju en liten värld!

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hotar nu att hoppa av från varumärkesgruppen. Klokt. Sjukvården i Skåne behöver inte hypnosis utan mer resurser, slut på privatiseringarna och ett återupprättande av sjukhusen i Lund och Malmö.

Tidigare om regionens varumärke: SUS: Se, lyssna och tala

Andra som bloggar om detta: Björn Abelson; Alliansfritt Sverige
Länkat: AB

Gynnade villkor för assistansbolag

De borgerliga i Lund vill tillsammans med Miljöpartiet kraftigt beskära valfriheten för funktionshindrade med personlig assistans. Ungefär en tredjedel av brukarna har valt kommunala assistenter och de ska nu avvecklas och sägas upp från och med nästa år. Argumentet är denna gång att spara pengar.

Försäkringskassan betalar i princip assistenternas arbetstid. De privata sägs klara sig och gå med vinst på denna ersättning, medan kommunen inte gör det. Orsakerna till detta tycker vård- och omsorgsnämndens ordförande Lars Johansson (M) inte är värda att ”grubbla” över.

Efter samtal med representanter för verksamheten visar det sig att det inte behövs speciellt mycket grubbleri för att komma fram till att villkoren för de privata skiljer sig avsevärt från kommunen. Det genomsnittliga behovet av hjälp är betydligt högre hos de som valt kommunen, något som inte alltid täcks in av försäkringskassans ersättningar. Kommunens personliga assistenter är också bättre utbildade, med exempelvis undersköterskeutbildning, vilket ger lönevillkor som inte täcks av försäkringskassan.

Dessutom är anställningsvillkoren i allmänhet bättre för kommunens assistenter; det finns fler fast anställda och färre på timanställning och de som önskar arbeta heltid har rätt till det. Alla dessa faktorer bidrar till ett mervärde för de funktionshindrade och de skapar rimliga arbetsvillkor för personalen.

Slutligen betalar kommunen kostnaderna för sjukskriven personal de första 14 dagarna hos de privata utförarna. Dessa pengar särredovisas inte för kommunens assistenter, vilket gör jämförelsen orättvis till de privatas fördel. Denna kostnad har varit ökande de tre senaste åren och ligger nu på drygt 1,5 miljoner om året.

Om alla personliga assistenter blir privatanställda kommer denna kostnad att öka avsevärt. Samtidigt visade SVT i förra veckan att assistansbolagen tjänar miljarder på de funktionshindrades behov.

De borgerliga och Miljöpartiet borde kanske trots allt grubbla lite över kostnaderna. Inte minst borde de fundera över villkoren för de funktionshindrade och deras personliga assistenter innan de avskaffar valfriheten, privatiserar rubbet och säger upp personalen.

Tidigare: Privatisering på tur: LSS i Lund

Religiös moral och dubbelmoral

Idag visar Uppdrag Granskning med dold inspelning att de andliga rådgivarna vid ett fletal moskéer i Sverige uppmanar kvinnor till underkastelse och lydnad gentemot män som begår bigami och gör sig skyldiga till sexuella övergrepp. I åtta fall av tio avråds kvinnorna från att gå till polisen sedan de blivit misshandlade av sina män. Alla moskéerna är mottagare av antingen statligt eller kommunalt stöd och har tagit på sig att ”upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”, däribland jämställdhet mellan man och kvinna.

På samma sätt avslöjades förra året att en stor del av de kristna trossamfunden systematiskt och helt öppet diskriminerar kvinnor och människor med för dem misshaglig sexuell läggning, de förbjuder dem att bli medlemmar och/eller hindrar dem från att få uppdrag i sina församlingar. Men detta struntar civilminister Stefan Attefall (KD) fullständigt i. Han hävdar att samhället blir totalitärt om vi ställer krav på att lagen ska följas. Ett av samfunden som Attefall stödjer hävdar att ”homosexualitet är en följd av att ondskan kom in i världen”.

Den religiösa dubbelmoralen har därtill vid flera tillfällen resulterat i upprepade övergrepp inom trossamfunden, inte bara inom katolska kyrkan. Inom Jehovas vittnen i Sverige hade ett 40-tal barn utsatts för sexuella övergrepp. Jehovas stödde pedofilerna och försökte förmå barnen att söka tröst hos Gud istället för att gå till polisen. 

Patriarkalt förtryck upprätthålls framförallt genom okunskap och religion. Eventuell tro är en privatsak som inte ska understödjas av staten. Allt offentligt stöd till religiösa samfund - kristna, muslimska eller vad de än kallar sig - bör dras in och konfessionella skolor förbjudas i lag.


Länkat: AB;