Idag finns en uttalad strävan att minska privatbilismen till förmån för att gå, cykla och åka kollektivt. Trots detta finns parkeringsnormen kvar. Reglerna tvingar inte bara fram fortsatta anpassningar till privatbilism i stadsplaneringen, vilket går rakt emot kommunens antagna mål för minskade CO2-utsläpp och den minskning av biltrafiken som krävs för att nå dit. Parkeringsnormen fördyrar dessutom byggnationen avsevärt eftersom den enda lösningen ofta blir att bygga underjordiska garage. Kvadratmeterpriset för att bygga parkeringsplatsen blir då regelmässigt högre än att bygga själva bostaden.
Vänsterpartiet föreslår i en motion att parkeringsnormen avskaffas. Men kommunstyrelsens majoritet vill inte det. Som motiv anges att en del byggherrar då skulle avstå från att bygga parkeringsplatser. Detta skulle i sin tur kunna tvinga fram att parkeringplatser i angränsande områden blir avgiftsbelagda. Och....?
Hela resonemanget bygger på ett hycklande försvar av bilens överordnade plats i samhällsplaneringen, något som man trodde att de senaste 20 årens klimatdebatt gjort oss immuna mot. Stadsbyggnadskontoret erkänner också att det under årens lopp förekommit tillfällen då antalet framtvingade parkeringsplatser inte direkt legat i linje med kommunens miljömål eller ambitioner för en god stadsmiljön.
Detta erkännande är ett understatement som märks i de flesta pågående planer. När t.ex. en ny förvaltningsbyggnad för Lunds universitet presenterades i veckan sägs det visserligen att gång-, cykel- och kollektivtrafik ska vara det självklara valet för de personer som ska till och från byggnaden, men att parkeringsnormen kräver att det ändå anläggs sjuttio parkeringsplatser.
I svaret på Vänsterpartiets motion hänvisas till framtida eventuella omarbetningar av parkeringsnormen. Men kärnfrågan kvarstår: Ska kommunen till varje pris tvinga fram parkeringsplatser? Det hade faktiskt varit betydligt lämpligare om kommunen satte ett tak för hur många parkeringplatser som får lov att byggas inom ett planormåde.
Jag är en fattig lus som sällan har jobb och egen lön. Min äkta hälft har deltidsarbete. Halva lägenheten är bebodd av inneboende.
SvaraRaderaVi försöker unna oss lite frihet och har en bil vars huvudsakliga uppgift är att stå på vår boendeparkering och spara bensin.
Vi tankar ungefär var trejde månad. Mer har vi sällan råd med.
Vi kan ha upp till tre veckor mellan de ärenden som bilen lämpar sig bättre för än föttern, cykel eller buss och tåg.
Vi har sällan råd att köra dit vi verkligen vill och bilen kommer till sin bästa rätt.
I Malmö är parkering något som ofta är svårt. Det leder till flera extra turer runt kvarteren. Parkeringsavgifterna är horribla.
Är målet att det ska bli så i Lund också?
Är det meningen att vi som använder bilen så pass lite som vi gör inte vi ens ska ha råd med det?
Det måste finnas andra metoder att minska bilkörandet än att tvinga låginkomsttagare att avstå.
T. ex. skapa möjligheter för och uppmuntra långpendlare som bränner 5-15 mil om dagen att byta jobb med dem som kör åt motsatt håll. Istället för att alla förlorar och några tvingas avstå, så kan alla tjäna på glesare trafik och bättre miljö.
Hur avgifter på boendeparkeringar sätts är upp till fastighetsägarna. Men allmänt vad gäller de centrala delarna av städerna är det omöjligt att jämka samman alla olika intressen, eftersom det fysiska utrymmet är begränsat. Att bygga underjordiska garage skulle idag ge en månadskostnad på kanske 1000-1500 kronor i månaden om inte delar av den subventioneras genom hyran. Nu tvingar kommunen fram sådana "lösningar".
SvaraRaderaDet självklara och eleganta alternativet för oss som nyttjar bil ett par gånger i månaden vore naturligtvis bilpool. Om till exempel tio familjer går samman om två bilar finns det både plats och råd. Det är dessutom det miljömässigt bästa alternativet, för det leder till att folk på allvar börjar källsortera sina resor.