Valfrihetens pris

Allt fler barn tillbringar nio år i skolan utan att lära sig läsa och räkna. En fjärdedel av de 15-åriga pojkarna saknar funktionell läsförmåga, det betyder att de inte kan förstå en vanlig dagstidningstext, en femtedel klarar inte de nationella proven i matematik. Den svenska skolans försämring de senast tjugo åren har framförallt gett olikhet. För de bästa eleverna går det ungefär lika bra som tidigare, men för de sämsta eleverna går det mycket sämre. 

Skolan är inte längre för alla. Den som är bäst på att välja får den bästa skolan. Enhetsskolan är sönderslagen. Den tidigare styrningen av hur skolan ska vara och vad den ska lära ut har ersatts av så kallad målstyrning. Istället har olikheten gjorts till dygd och valfriheten och friskolorna gjort sitt  intåg.

Per Kornhall är undervisningsråd vid Skolverket. Han skriver idag på DN debatt. Han menar att huvudorsaken till försämringen är att skolan trasats sönder. Som lysande kontrast framhåller han Finland, som behållit enhetsskolan. Kornhall menar att det nu krävs en nationell samling, utan ideologiska skygglappar, för att rädda och återupprätta en skola för alla. 

Kornhall har rätt. Men tyvärr tror jag att de ideologiska skygglapparna sitter för hårt, inte bara hos de borgerliga partierna och Miljöpartiet. Inte ens Socialdemokraterna förmår att ta avstånd från vinstdrivna skolor, än mindre antyda begränsningar i den hyllade valfrihet och olikhet som friskolereformen och det fria skolvalet skapat. Bland de politiska partierna i Sverige tycks det bara Vänsterpartiet som inser att valfriheten har ett pris. 

Länkat: DN; SVD; HD;