När de slutat argumentera

Vad är det egentligen som har hänt med den politiska diskussionen i Sverige? 

Jag lyssnade ett tag på riksdagsdebatten på SVT Play i veckan. Ulla Andersson (V) pekade på att vinstuttaget ur privata vårdbolag är cirka 8 miljarder kronor, vilket motsvarar lönen för 20 000 vårdanställda. Anders Borg (M) svarade med att skrämma dem som till äventyrs inte vill ha vinstdrivna bolag i skattefinansierad vård och omsorg med att anställda i dessa bolag kommer att bli arbetslösa om vänstern får som den vill.

Borgs argumentation är naturligtvis fullständigt orimlig och skulle inte passera ens i en debatt i en förskoleklass. Men så talar alltså Sveriges finansminister i riksdagen och därtill i en fråga som varit hett debatterad allt sedan Caremaskandalerna i höstas.

I veckan har också ordföranden i vård- och omsorgsnämnden i Lund varit i argumentationstagen. I en insändare i Sydsvenskan hävdar Lars Johansson (M) att vänsterns förslag att låta Lund bli en riskkapitalfri zon skulle hota de forskningsbaserade företagen på Ideon och annorstädes. Eftersom vänsterns förslag är att låta riskkapitalet syssla med det de bör göra, investera i innovationsföretag, men avsluta Caremas och Attendos engagemang i skattefinansierad vård och omsorg i Lund, kan man inte se Johanssons argumentation som något annat än ett alldeles medvetet försök att vilseleda läsarna.

Detta är bara två små exempel på att svensk borgerlighet har slutat argumentera för sin sak och istället försöker vilseleda och misstänkliggöra de politiska motståndarnas avsikter. Detta ger å ena sidan blanka kvitton på att de inte kan möta vänstern med argument, vilket man möjligen kan se som positivt, men å andra sidan ger det farhågor om den politiska diskussionens framtid i Sverige. För kan de komma undan med sådant, då kan de komma undan med snart sagt vad som helst.

Vårt behov av Elinor

Elinor Ostrom är död. Hon var professor i statsvetenskap vid Indiana University. Hon är den första och hittills enda kvinna som tilldelats ekonomipriset till Alfred Nobels minne.

Elinor Ostroms stora betydelse ligger i hennes analys av möjligheten till kollektiv ekonomisk organisering. Ostrom utmanade den bland ekonomer förhärskande synen om privata äganderätter som den enda vägen. I en artikel i Science 1968 - The Tragedy of the Commons - hade Garrett Hardin angett tonen för decennier framöver. Artikeln behandlar upplösningen av de engelska allmänningarna under 1700- och 1800-talen och har nog vunnit mer inflytande genom sin spektakulära titel än sin vetenskapliga empiri. Men slutsatsen om kollektivets omöjlighet blev till en dogm, under 1980- och 90-talet understödd av en nyliberal väckelserörelse som nådde djupt in i den akademiska världen.

Elinor Ostroms viktigaste bok kom 1990 och dess titel är en direkt kontring gentemot Hardin: Governing the Commons: The Evolution of Institutions for Collective Action (på svenska 2009 med titeln Allmänningen som samhällsinstitution). Ostroms utgångspunkt är att varken privatisering eller statliga direktiv är nyckeln till en hållbar resurshantering utan att kollektivet självt utarbetar och upprättar kontrakt om ett reglerat resursuttag. Ostrom visar att detta är möjligt, men samtidigt komplicerat, med exempel från schweiziska bondesamhällen på branta sluttningarna, japanska byar, spanska konstbevattningsanläggningar och filippinska vattenförsörjningssystem. 

Häri ligger den stora betydelsen i Elinor Ostroms forskargärning. Behovet av att hitta hållbara sätt att styra allmänningarna finns kvar, oavsett om det gäller att hejda utfiskningen av världshaven eller rädda jordens klimat. Ostrom visar att detta är möjligt och måste ske genom att ge utrymme för människor att tillsammans styra de gemensamma tillgångarna.


Länkat: SR; DN; 

Barnuppfostran eller ekonomisk politik?

Dagens konstaterande på Aftonbladets ledarsida är det bara att instämma i: Anders Borgs ekonomiska politik är en katastrof för Europa. Och tyvärr lallar socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Andersson (S) på samma visa. Deras ekonomiska analys är obefintlig, den grundar sig i billiga moraliska argument om att spara och slösa, precis som om det var barnuppfostran och inte ekonomisk politik de sysslade med.

I den svenska politiska debatten är det faktiskt bara Vänsterpartiet som förmår att presentera en något så när vettig analys av krisens orsaker och peka på möjliga lösningar. Men under senare tid har vänsterns ståndpunkt fått omfattande indirekt stöd bland flera ekonomer och på de stora tidningarna ledarsidor. Jonas Sjöstedt kallade det för en ny beskrivning av den ekonomiska krisen på sin blogg. Nu talar ledande ekonomer och liberala debattörer om en felaktig finans- och penningpolitik, eurons skuld i krisen och överskottsmålet i offentliga finanser som absurt.

 

Europas problem är inte i första hand slösaktiga regeringar och för stora offentliga utgifter utan brist på investeringar och hög arbetslöshet. Anders Borgs och Magdalena Anderssons svar på detta är fortsatta strypningar av ekonomin och därmed ännu lägre tillväxt och ännu högre arbestlöshet. Kan man svälta sig ur krisen? Svaret på denna fråga ser vi idag i Grekland, Spanien och på Irland. 

Ja, även i Sverige, som egentligen har ett extremt gynsamma läge, biter sig massarbetslösheten fast på grund av otillräcklig investeringstakt och kontinuerlig strypning av vård, skola och omsorg.

Länkat: AB; DN;

Dagens flaggkod

Idag flaggar vi på halv stång. 

Den andra halvan är privatiserad och såld till ett skumt riskbolag.

(Crister Enander 2012-06-06)

Länkat: DN; DN; SVD; SVD; SVD; AB; GP; GP;   

Färre lärare i Lund

Skoldebatten i Lund handlar sedan 2007 om hur stor den årliga försämringen ska bli, aldrig om hur skolan ska utvecklas och förbättras. Lund har unikt goda förutsättningar, dels på grund av dess sociala struktur med en högutbildad befolkning, dels genom de stora satsningar som gjordes på skola och förskola senast det var rödgrönt i kommunen 2002-2006.

Men sex år av oupphörliga nedskärningar sätter nu sina spår. Den totala lärartätheten har minskat drastiskt, förskolans barngrupper ökar och möjligheterna att stödja de barn som behöver det mest minskar.

Idag fokuserar Sydsvenskan på en jämförelse av antalet behöriga lärare per hundra elever. Sedan 2007 har antalet lärare minskat från 9,4 till 8,7 i de kommunala skolorna i Lund samtidigt som denna siffra legat i stort sett stilla i jämförbara kommuner. För Lunds friskolor har siffran dock stigit, vilket till största delen beror på ett orättvist resursfördelningssystem: De får samma lokalersättning även om de inte har samma lokalkostnader, de får samma elevpeng trots att de inte har samma kostnader och inte behöver ta ansvar för att ta hand om alla Lunds elever. Rektorn för en av friskolorna varnar nu för utarmning av den kommunala skolan.

Men det skolansvariga kommunalrådet Tove Klette (FP) är nöjd med hur systemet fungerar och ordföranden för en av barn- och skolnämnderna Carolina Nordbeck (FP) ser inga problem med utvecklingen. Ingen av dem andas minsta tillstymmelse till självkritisk reflektion över minskningen av antalet lärare i den kommunala skolan. I förra veckan beslutade de i kommunstyrelsen om nya indragningar till Lunds skolor inför 2013.

Lund är ett gott exempel på borgerlig skolpolitik i allmänhet och folkpartistisk sådan i synnerhet. Den går kort ut på att å ena sidan berätta hur viktig skolan är, och å andra sidan stadigt minska resurserna till skolan genom att strunta i att ge årlig kostnadstäckning. Om man på vägen kan lyckas öka ojämlikheten och gynna de privata är det bara ett extra bonus.

* * * *

Läs också en färsk norsk forskningssammanställning om utvecklingen av den svenska skolan under de senaste 20 åren. Sverige är numera ett avskräckande exempel på hur man på kort tid lyckats rasera en väl fungerande skola som gav likartade förutsättningar för de flesta elever.


Tidigare: Protester mot nedskärningar i skolan; Våga satsa på Lund

Länkat: SDS;

En bal på slottet

Ett fortfarande populärt inlägg på denna blogg är Den fantastiska jordaffären, som jag skrev i mars förra året. Den handlar om hur fideikommissarien på Björnstorp-Svenstorps gods gjorde sitt livs klipp när Region Skåne skulle komma över mark till ESS-anläggningen nordöst om Lund. Tillsammans med Björn af Kleen skrev jag en artikel i SDS på samma tema. Ingen av de inblandade har på något sätt kommenterat skandalen.

 

Ja, vad är egentligen en bal på slottet jämfört med nöjet att få avslöja det moderna kryperiet för dem som äger slotten?

Tydliga skillnader i äldrevården

Socialstyrelsen presenterade igår rapporten Kommunal eller enskild regi, spelar det någon roll? Den sägs visa att det inte finns några tydliga skillnader mellan kvaliteten i kommunal och privat driven äldreomsorg, något som nu okritiskt basuneras ut på en del tidningars ledarsidor.

En närmare granskning av rapporten visar att detta är en mycket tveksam slutsats. På alla tunga mätbara jämförelsepunkter är kvaliteten sämre hos privata utförare. Figuren ovan visar Socialstyrelsens jämförelse mellan kommunala och privata särskilda boenden.

Det är färre och sämre utbildad personal per äldre hos de privata. Personal slutar oftare där och jobbar oftare på timanställning. Mönstret ser likadant ut i hemtjänsten. Vidare är andelen äldre som har eget rum samt kokmöjligheter lägre hos de privata boendena. Rapporten visar också att allra sämst vad gäller bemaning är vinstdrivande vårdbolag.

Övriga granskade punkter är sådant som har med den egna beskrivningen av verksamheten att göra, hur rutinerna framställs på pappret. Eftersom de privata aktörerna vunnit upphandlingar där just denna typ av beskrivning är en viktig del av underlaget är utfallet inte oväntat. Orsaken till att Carema, Attendo och en handfull andra vårdkoncerner vinner alla konkurrensupphandlingar är att de lägger stora resurser på att formulera anbud och beskriva sin verksamhet efter sådana mallar som beställarna efterfrågar.

Vad som emellertid visades under höstens Caremaskandaler var att rutinerna hos vårdbolagen ofta inte följs, i stort som i smått. De drar sig inte ens för att systematiskt ljuga om bemanning och personalutbildning för att få verksamheten att se bättre ut än den i själva verket är.

Socialstyrelsen värderar inte de olika kvalitetmåtten i undersökningen mot varandra och det har med rätta ifrågasatts om till exempel att välja mellan olika maträtter ska väga lika tungt som personaltätheten och personalens utbildning/kompetens. De senare är ju helt avgörande för möjligheten att utföra god vård och omsorg. Slutligen återanvänds i rapporten en av Socialstyrelsens egna statistitiker redan hårt kritiserade enkät från 2010 om vad de äldre tycker om äldreomsorgen.

Slutsatsen är att det spelar en stor roll om vården sker i kommunal regi eller hos privata vinstdrivande företag. Framförallt är den praktiska möjligheten att kontinuerligt kontrollera de privata mycket små, det visade amerikansk forskning redan på 1980-talet. Det vet redan det svenska folket, det visar alla attitydundersökningar. Nu väntar vi på att något annat seriöst parti, förutom Vänsterpartiet, ska nå fram till denna insikt.

Tidigare: Riskkapitalet frias, vem är förvånad?; Vinsten är problemet

Länkat: SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; DN; SR; GP; GP; GP;

Protester mot nedskärningar i skolan

Äntligen har det kommit igång en rejäl protestvåg mot de ideliga nedskärningarna inom skolan i Lund. Nu ekar slagord som "Sluta spara, skolan i fara" och "Vi vill lära, sluta skära" in i kommunstyrelsens sammanträdesrum när föräldrar och barn demonstrerar utanför. 

De borgerliga partierna är skakade. De har hittills försökt leva högt på det goda utgångsläget och att lundaskolornas resultat fortfarande är bättre än många andra kommuners. Men det kan de inte längre. Föräldrar, elever och personal har genomskådat bluffen och kräver att en negativ spiral av nedskärningar vänds.

Genom att inte ge full kostnadstäckning för lön- och kostnadsutvecklingen har de borgerliga skurit ner lite varje år, ända sedan 2007 när de kom till makten i kommunen. Nästa år blir nedskärningen 0,71 procent vilket motsvarar 11 miljoner kronor för grundskola och förskola. Dessutom håller de inne ett statsbidrag på 6 miljoner som är avsett för skolan, men som istället används för att täcka upp för kommunens underskott.

Vad gör då oppositionen? Jo, förutom att kräva kostnadstäckning och att statsbidraget kommer skolan till del föreslås ordentliga satsningar på kvalitet: Fler lärare och en minskning av barngruppernas storlek i förskolan. Oppositionspartierna vet vad de talar om, de har gjort detta förut. Senast det var rödgrönt i Lund (2002-2006) genomfördes en historisk satsning på just skola och förskola.

Efter kommunstyrelsens möte 30 maj ser de olika förslagen till real förändring (efter kostnadseffekten) 2013 till grundskola och förskola i Lund ut så här:

Borgerliga       - 11 Mkr.
MP                  + 30 Mkr.
S                    + 32 Mkr.
Vänstern        + 42 Mkr.

Det borgerliga förslaget innebär att antalet lärare och förskolelärare måste minskas med cirka 30. Vänsterpartiets förslag innebär istället en nettoökning med cirka 90. Alla de rödgröna förslagen bygger på en skattehöjning, varav 15-20 öre destineras direkt till skola och förskola för att anställa mer personal och höja kvaliten. 

Budgeten beslutas i kommunfullmäktige 13-14 juni. 

Tidigare: Våga satsa på Lund

Andra om detta: Björn Abelson

Länkat: SDS; SKD;

Våga satsa på Lund!

Den 13-14 juni ska kommunens budget för 2013 beslutas. Vänsterpartiet kommer då att föreslå ett rejält lyft för de kommunala kärnverksamheterna skola, vård och omsorg. Det är samtidigt en politik för att skapa fler jobb.

Till Lunds skolor och förskolor, inklusive gymnasieskolorna och Komvux, vill vi lägga 60 miljoner mer än de borgerliga, vilket motsvarar 140 lärartjänster. Vi måste till en början tillföra 14 miljoner för att inte verksamheten ska försämras ytterligare 2013 eftersom de ökade kostnaderna som vanligt inte täcks i den borgerliga budgeten. Av resterande 46 miljoner är 6 miljoner riktade statsbidrag till skola och förskola som de borgerliga väljer att använda till annat än vad de är avsedda för. 

Återstående 40 miljoner är rena nysatsningar för att öka lärartäthet och kvalitet i skolan och äntligen genomföra förskolans mål: max 11 barn i småbarnsgrupperna och 16 barn i 3-5-årsgrupperna.

Till vård och omsorg vill vi lägga 54 miljoner mer än de borgerliga. På samma sätt är tio av dessa miljoner kompensation för fördyrningar 2013 som i det borgerliga förslaget inte kompenseras, alltså ett upphävande av ytterligare försämringar av vården som de borgerliga planerar. För att inte avveckla träffpunkterna krävs därtill 2,3 miljoner och till LSS krävs 13 miljoner. 

Resterande 42 miljoner är kvalitetssatsningar för att de kommunmedlemmar som behöver hjälp att klara sin vardag ska få ett bättre liv, ja, kanske till och med kunna sätta lite guldkant på tillvaron. Men vi vill omedelbart i kommunal drift återta den tredjedel av Lunds äldreboenden som drivs av Carema eftersom vi inte litar på att mer pengar till dem kommer de äldre till del.

I övrigt innehåller Vänsterpartiets budget en stor satsning för nollvision vad gäller hemlöshet genom att införa principen Bostad Först, liksom andra viktiga åtgärder för en anständig socialpolitik. Vi vill därtill ge extra resurser till kultur- och föreningslivet, sänka taxorna i Kulturskolan, ta itu med det eftersatta underhållet av kommunens anläggningar och hus och byta ut planerade investeringar i nya motorvägsavfarter mot gröna investeringar.

Trots detta är Vänsterpartiets budget starkare än den borgerliga som balanserar runt nollstrecket medan V går 14 miljoner plus. De borgerliga prioriterar att hålla fast vid sin skattesänkning på 40 öre. S, MP och V återställer denna, i princip för att rädda verksamheten från nya nedskärningar, men V vill gå vidare för att kunna satsa 20 öre på äldreomsorgen och bryta med Carema, 15 öre på kvalitetshöjningar i skola och förskola samt 5 öre på eftersatt underhåll, en anständig socialpolitik och resultatförbättring.

Lundaborna betalar i år ungefär 1,3 miljarder mindre i skatt än 2006 genom borgerliga skattesänkningar i stat och kommun, vilket motsvarar en sänkning av kommunalskatten med 5 kronor och 66 öre. Av detta vill alltså vänstern återställa 80 öre, vilket ger 180 miljoner mer till skola och välfärd.

Skattesänkningarna har successivt urholkat basen för skolan, vården, omsorgen och alla annan kommunal verksamhet. Tills dess att vi får en vettig regering återstår bara två alternativ: Höja kommunalskatten eller minska välfärden.

Vad väljer du?

Tidigare: Lund inför 2013

Länkat: SDS; SDS; SKD; SKD;

Ingen diskriminering?

I en Timbrorapport försöker Jenny von Bahr hävda att den lägre sysselsättningen bland invandrare inte kan förklaras av diskriminering. Som stöd för detta hänvisar von Bahr till en beställd undersökning som sägs visa att det är ovanligt att svenska arbetsgivare öppet hävdar att det är rätt diskriminera invandrare.

Timbro och andra tankesmedjor på högerkanten brukar inte vara så noga med att basera sina rapporter på ordentliga underlag eller ge rättvisa åt den forskning som finns inom området. Johannes Forssberg på Expressens ledarblogg har visat att i detta fall är underlaget pinsamt dåligt, i praktiken bygger von Bahrs rapport på svenska 22 företagares svar.

Därtill måste tilläggas att det finns seriös forskning om svenska arbetsgivares attityder som pekar i rakt motsatt riktning, något som von Bahr endast nämner i förbigående. Nationalekonomerna Magnus Carlsson och Dan-Olof Rooth vid Handelshögskolan i Kalmar sökte för några år sedan över 3 000 arbeten. Inte med egna namn och meriter, utan med namnen Ali, Mohammed och Resa respektive Lars, Erik och Karl. Bland fordonsförare, restaurangbiträden, byggnadsarbetare och säljare var sannolikheten två till tre gånger större för en person med svenskt namn än för en med arabiskt att kallas till intervju, förutsatt att meriterna och arbetslivserfarenheterna var identiska. Bland redovisningsekonomer, dataspecialister och lärare var det däremot ingen nämnvärd skillnad.

Detta indikerar, tvärtemot vad Timbros rapport hävdar, att diskriminerande attityder bland arbetsgivare är ett viktigt hinder för många invandrare att få arbete i Sverige.

Hypnosis i Region Skåne

Går det att hypnotisera bort problemen i sjukvården?

Stora delar av vården i Skåne går på knäna. Verksamheten befinner sig i en ond spiral av nedskärningar och privatiseringar. Vårdcentraler och folktandvårdskliniker stängs och sjukhusen i Malmö och Lund har tvångsfusionerats med förödande resultat. På kort tid har skyddsombud vid fem akutavdelningar i Lund skickat anmälningar till Arbetsmiljöverket och påtalat en ohållbar arbetssituation. På neurokirurgiska kliniken protesterar personalen mot att de får ta kritiken för de ohållbara nedskärningarna från patienter och anhöriga. 

På flera håll säger klinikcheferna helt öppet att patientsäkerheten inte kan garanteras. Personalen samlar in namn på protestlistor mot nedskärningarna.

Region Skåne fortsätter samtidigt att betala mångmiljonbelopp till den privata vårdcentralen Läkargården i Ängelholm, trots skarp kritik. Personalen har inte fått lön, elen har stängts av och företagets vd har gått under jorden.

Vad gör då den borgerliga och miljöpartistiska regionledningen? Jo, de fortsätter obekymrat att skära ner och privatisera och jobbar nu istället med att förbättra regionens varumärke. När den senaste nedskärningsbudgeten presenterades var det med en ny slogan - Livskvalitet i världsklass - och till bilder av skrattande barn mot gula rapsfält. 

Utarbetandet av Region Skånes nya varumärke köps in av privata konsultföretag. Idag avslöjar Sydsvenskan att uppdraget gått till ett litet obskyrt företag med det passande namnet Hypnosis. Det drivs av nyliberala debattörer och tillika bästisar med den styrande koalitionens politiska chefsstrateg Sofia Nerbrand och hennes man Johan Norberg. För att komma förbi lagen om offentlig upphandling har regionledningen sett till att uppdraget gått via ett annat konsultbolag som regionen har ramavtal med. Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) finner absolut inget anmärkningsvärt i detta - det är ju en liten värld!

Vänsterpartiet och Socialdemokraterna hotar nu att hoppa av från varumärkesgruppen. Klokt. Sjukvården i Skåne behöver inte hypnosis utan mer resurser, slut på privatiseringarna och ett återupprättande av sjukhusen i Lund och Malmö.

Tidigare om regionens varumärke: SUS: Se, lyssna och tala

Andra som bloggar om detta: Björn Abelson; Alliansfritt Sverige
Länkat: AB

Gynnade villkor för assistansbolag

De borgerliga i Lund vill tillsammans med Miljöpartiet kraftigt beskära valfriheten för funktionshindrade med personlig assistans. Ungefär en tredjedel av brukarna har valt kommunala assistenter och de ska nu avvecklas och sägas upp från och med nästa år. Argumentet är denna gång att spara pengar.

Försäkringskassan betalar i princip assistenternas arbetstid. De privata sägs klara sig och gå med vinst på denna ersättning, medan kommunen inte gör det. Orsakerna till detta tycker vård- och omsorgsnämndens ordförande Lars Johansson (M) inte är värda att ”grubbla” över.

Efter samtal med representanter för verksamheten visar det sig att det inte behövs speciellt mycket grubbleri för att komma fram till att villkoren för de privata skiljer sig avsevärt från kommunen. Det genomsnittliga behovet av hjälp är betydligt högre hos de som valt kommunen, något som inte alltid täcks in av försäkringskassans ersättningar. Kommunens personliga assistenter är också bättre utbildade, med exempelvis undersköterskeutbildning, vilket ger lönevillkor som inte täcks av försäkringskassan.

Dessutom är anställningsvillkoren i allmänhet bättre för kommunens assistenter; det finns fler fast anställda och färre på timanställning och de som önskar arbeta heltid har rätt till det. Alla dessa faktorer bidrar till ett mervärde för de funktionshindrade och de skapar rimliga arbetsvillkor för personalen.

Slutligen betalar kommunen kostnaderna för sjukskriven personal de första 14 dagarna hos de privata utförarna. Dessa pengar särredovisas inte för kommunens assistenter, vilket gör jämförelsen orättvis till de privatas fördel. Denna kostnad har varit ökande de tre senaste åren och ligger nu på drygt 1,5 miljoner om året.

Om alla personliga assistenter blir privatanställda kommer denna kostnad att öka avsevärt. Samtidigt visade SVT i förra veckan att assistansbolagen tjänar miljarder på de funktionshindrades behov.

De borgerliga och Miljöpartiet borde kanske trots allt grubbla lite över kostnaderna. Inte minst borde de fundera över villkoren för de funktionshindrade och deras personliga assistenter innan de avskaffar valfriheten, privatiserar rubbet och säger upp personalen.

Tidigare: Privatisering på tur: LSS i Lund

Religiös moral och dubbelmoral

Idag visar Uppdrag Granskning med dold inspelning att de andliga rådgivarna vid ett fletal moskéer i Sverige uppmanar kvinnor till underkastelse och lydnad gentemot män som begår bigami och gör sig skyldiga till sexuella övergrepp. I åtta fall av tio avråds kvinnorna från att gå till polisen sedan de blivit misshandlade av sina män. Alla moskéerna är mottagare av antingen statligt eller kommunalt stöd och har tagit på sig att ”upprätthålla och stärka samhällets grundläggande värderingar”, däribland jämställdhet mellan man och kvinna.

På samma sätt avslöjades förra året att en stor del av de kristna trossamfunden systematiskt och helt öppet diskriminerar kvinnor och människor med för dem misshaglig sexuell läggning, de förbjuder dem att bli medlemmar och/eller hindrar dem från att få uppdrag i sina församlingar. Men detta struntar civilminister Stefan Attefall (KD) fullständigt i. Han hävdar att samhället blir totalitärt om vi ställer krav på att lagen ska följas. Ett av samfunden som Attefall stödjer hävdar att ”homosexualitet är en följd av att ondskan kom in i världen”.

Den religiösa dubbelmoralen har därtill vid flera tillfällen resulterat i upprepade övergrepp inom trossamfunden, inte bara inom katolska kyrkan. Inom Jehovas vittnen i Sverige hade ett 40-tal barn utsatts för sexuella övergrepp. Jehovas stödde pedofilerna och försökte förmå barnen att söka tröst hos Gud istället för att gå till polisen. 

Patriarkalt förtryck upprätthålls framförallt genom okunskap och religion. Eventuell tro är en privatsak som inte ska understödjas av staten. Allt offentligt stöd till religiösa samfund - kristna, muslimska eller vad de än kallar sig - bör dras in och konfessionella skolor förbjudas i lag.


Länkat: AB;

Riskkapitalet frias, vem är förvånad?

Under höstens duggade Caremaskandaler tätt och upprördheten var stor över att skattemedel avsedda till vård och skola hamnar som vinst i skatteparadis. Då kände sig finansminister Anders Borg tvingad att lova att se över beskattningen för rikskapitalbolagen. Regeringens lagförslag sågas nu av remissinstanserna och regeringen väljer därför att lägga det i frysboxen. Vem är förvånad?

Manövern från Borgs sida var ett försök att avleda och blidka opinionen. Istället för att dra den självklara slutsatsen att vinstintressen och spekulation inte har i vård, omsorg och skola att göra lanserades en kosmetisk förändring. Inte ens den ska alltså nu genomföras.

Lösningen handlar naturligtvis inte om hur riskkapitalbolagen beskattas, utan att att de överhuvudtaget tillåts operera inom skattefinansierad verksamhet. Dessa bolag bör omedelbart hänvisas till den del av ekonomin där de hör hemma och faktiskt kan göra nytta, att ta risker i innovations- och utvecklingsföretag.

Med tanke på regeringens politik i övrigt är detta nya fiasko inte speciellt märkligt. Det enda som är märkligt är att av oppositionspartierna är det bara Vänsterpartiet som har något vettigt att säga i frågan.  

Länkat: SVT; SVD; DN; GP;  

Lund inför 2013

Vad kommer att hända med Lunds kommun de närmaste åren? Två scenarier står emot varandra. Det goda alternativet är att vi tar vara på Lunds unika förutsättningar till invånarnas fromma. Vi kan åter börja satsa på skolan, förskolan och omsorgen. Med relativt små medel kan kulturen och föreningslivet åter blomstra och den kommunala servicen sättas på fötter.

Det sämre alternativet är att fortsätta nedskärningarna och privatiseringarna. De borgerliga maktahavarna har nu presenterat sitt budgetförslag för 2013. Trots att kostnaderna för verksamheten beräknas öka med 2,73 procent justeras budgeten bara upp med 2 procent. Det innebär en nedskärning på all verksamhet med cirka 0,73 procent. Det blir i så fall det sjunde året i rad med liknande urgröpning av bland annat skolan och äldreomsorgen i Lund. Alla diskussioner ute i verksamheten handlar numera hur man ska minimera skadorna av året nedskärningar. Att planera för att utveckla verksamheten är det inte tal om.

Trots de fortsatta nedskärningarna balanserar borgarnas budgetförslag runt nollstrecket vad gäller resultatet. Det finns inga marginaler alls. Kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) flaggar enligt Sydsvenskan för att det trots allt kan bli en skattehöjning om nya prognoser skulle visa att resultatet försämras ytterligare. 

Detta visar att Lunds borgerlighet är djupt oeniga om framtiden. Medan ett eller flera av allianspartierna har velat gå ännu hårdare fram med nedskärningarna har detta avvisats av andra. Jag förmodar att det är Moderaterna, eventuellt understödda av Kristdemokraterna som för det mesta gör som M säger, som velat gå ännu hårdare fram, medan Folkpartiet och Centern hållit emot. När nu inte Mats Helmfrid fått som han vill hotar han med skattehöjning, inte för att förbättra servicen för lundaborna utan för att förbättra kommunens resultat.

De rödgröna partierna kommer att presentera sina budgetförslag under de kommande veckorna. Beslut om budgeten fattas av kommunfullmäktige i juni.

Reinfeldt och argumenten

Statsminister Fredrik Reinfeldt är numera inte speciellt statsmannamässig i sin argumentering. Inför söndagens partiledardebatt försöker han håna sina politiska motståndare. Men vad är det egentligen han försöker säga med denna förfäktning inför valet?

Jo, Reinfeldt hävdar att oppositionen hotar jobben genom att inte ställa upp för den halverade arbetsgivaravgiften för unga och den halverade restaurangmomsen. 

Men vänta nu: - Vilka jobb? Så sent som i mars visade en tung studie att den halverade arbetsgivaravgiften inte är något annat än en dyr gåva till företagarna, som i sig skapat få eller inga jobb. 

Det finns ingen forskning som tyder på att halverad arbetsgivaravgift har skapat några jobb för unga, vilket regeringen hävdar. Tvärtom menar ledande ekonomer att metoden är kostsam och ineffektiv. Effekterna av den halverade resturangmomsen är om möjligt än mer dunkla, utom i rapporter från dem som tjänar goda pengar på den - arbetsgivarna inom hotell och restaurang.

Varför ägnar sig då Reinfeldt åt att attackera oppositionen för att inte stödja hans extremt dyra och ur sysselsättningssynpunkt misslyckade åtgärder? Antagligen eftersom han inte har någon egen politik att presentera längre. 

Regeringens politik började och slutade med skattesänkningar och privatiseringar. När nya skattesänkningar är omöjliga att genomföra och när privatiseringarna hamnat i vanära genom upprepade skandaler - då har statsministern helt enkelt inget vettigt att säga längre.

Söndag kväll återstår det att se vilket eller vilka av oppositionspartierna som har något vettigt att säga.

Länkat: AB; SVD; DN; SMP; D;

Privatisering på tur: LSS i Lund

Vilka planer har egentligen Lunds borgare för de funktionshindrade i Lund

Riskkapitalbolaget Attendo Care driver sedan 2008 fem LSS-boenden i Lund, medan Carema har hand om sex äldreboenden. Vi fick i förra veckan veta att Attendo har lagt en så kallad utmaning på fyra LSS-boenden till i Lund. Allt enligt borgarnas beslut förra året att införa utmaningsrätt för privata företag att ta över vilken verksamhet som helst inom Lunds vård och omsorg. Detta håller nu på att beredas av förvaltningen för senare beslut i vård- och omsorgsnämnden. De anställda protesterar och de boende känner sig som handelsvaror.

Idag fick jag ett SMS från en vän som jobbar inom det som numera kallas Stöd och aktivering (personliga assistenter). De är 160 anställda som ryktesvägen fått reda på att deras verksamhet ska privatiseras. Därför frågade jag nämndens ordförande Lars Johansson (M) vad detta var för tilltag. Han uppgav lite motvilligt att nämnden på sitt förra möte beslutat att upphandla, men var i övrigt mycket förtegen.

Jag kollade protokollet från nämndens möte 18 april. Mycket riktigt, nu privatiseras all personlig assistans i Lund (sid 18-19). Syftet är att spara pengar på de funktionshindrade. Borgarna och Miljöpartiet var eniga om beslutet medan Vänsterpartiet och Socialdemokraterna gick emot. Upplägget blir enligt LOV (Lag om valfrihetssystem) vilket betyder att det inte går att kräva att någon ur personalen får ha kvar sina jobb, och att ingen funktionshindrad kan räkna med att få ha kvar den hjälp som de trivs med.

Den väl fungerande kommunala verksamheten läggs helt sonika ner och sedan får de privata dela på resterna, allt efter tycke och smak. Förutom att personalen förlorar sina jobb innebär beslutet en kraftig inskränkning i valfriheten för brukarna, alla tvingas nu välja privata utförare.

Min vän som först slog larm om detta tror att privatiseringsivern inte bara handlar om pengar, även om det är en stor drivkraft, utan om ansvarsfrågan.

- Så slipper kommunen ta ansvar för att alla lagar och förordningar följs vad gäller LSS. Det lägger de i praktiken över på privata firmor och sedan är det upp till brukarna själva att bevaka sina intressen, eller anhöriga ifall brukaren inte kan själv. Men om brukaren inte har några anhöriga så 'ägs' man på något sätt av bolaget och är i deras händer helt och hållet.

Till saken hör att kommunalrådet Tove Klette (FP) i valrörelsen 2010 lovade lundaborna att det inte blir några fler privatiseringarna inom vård och omsorg. När jag förra året försökte konfrontera henne med beslutet att införa utmaningsrätt menade hon att det kan röra sig om kringtjänster, t.ex. att en enmansföretagare utmanar vaktmästartjänsten på ett boende. Men på mötet 14 april var samma Tove Klette med och genomdrev en av de större privatiseringarna inom LSS som någonsin ägt rum i landet.

Miljöpartiet visar också att de aldrig är att lita på när det gäller att försvara välfärden. Utan att blinka inskränker de valfriheten för Lunds funktionshindrade och kör ut deras personliga assistenter i arbetslöshet, allt för den överordnade ideologiska principen att privat är bra.

Annie och den moraliska kollapsen

Annie Lööf (C) fick snabbt försöka dementera det hon nyss sagt. Det är inte OK att sälja vapen till Kina. Men rent sakligt är Lööfs huvudlösa utspel inte värre än Reinfeldts, Bildts eller Löfvens inställning till svensk vapenexport. De säljer ju glatt vapen till vilka diktaturer som helst. Det den mindre erfarne Lööf inte förstått är att Sverige inte kan gå emot EU:s politik inom området. I princip allt annat går bra.

På Sydsvenskans ledarsida argumenterar idag Carl Rudbeck för denna ståndpunkt. Han konstaterar visserligen att vapenhandeln är en smutsig byk, som påminner om såväl narkotikahandel som trafficking, men om inte Sverige säljer vapen kommer någon annan att göra det.

Alltså: Eftersom maffian finns är det bara att ansluta sig till den. I en ond värld gäller det att själv vara ond.  Bättre kan inte borgerlighetens och socialdemokratins moraliska kollaps vad gäller vapenexport beskrivas.

Länkat: SR; SR; SVD; DN; SVT; AB;  

En miljard mindre i skatt

Genom sänkningar av stats- och kommunalskatt betalar lundaborna i år drygt en miljard mindre i skatt än de gjorde innan det blev borgerligt 2006, allt annat lika. I konsekvens med detta har de senaste sex åren präglats av årliga nedskärningar i kommunen. Antalet lärare per barn har minskat, förskolegruppernas storlek har åter ökat till oacceptabla nivåer, vård och omsorg har privatiserats och skurits ner så att bara det mest elementära hinns med, och i flera fall inte ens det. Det redan eftersatta underhållet av byggnader, parker och vägar har blivit ännu sämre, arbetsmarknadsåtgärder har dragits in liksom åtgärder för att stödja hemlösa och människor med sociala problem.

Inför 2013 vill de borgerliga fortsätta detta med ännu kraftigare sparbeting. Beslut fattas av Lunds kommunfullmäktige i juni. De skrivelser som nu kommer in från verksamheterna visar att botten är nådd. Lund tål inte mer nedskärningar. Långsiktigt hade det räckt att återställa 10-20 procent av lundabornas totala skattesänkningar för att kunna leverera en offentlig service och skola att vara stolt över.

Minnestal till Gunnar Sandin

Gunnar Sandin,

25 februari 1940 – 31 mars 2012

Efter begravningen är det flera vänner till Gunnar som hört av sig och velat ta del av mitt minnestal. Därför lägger jag ut det i sitt fulla format, inklusive de musikaliska programpunkterna.

* * * *

Vocalise, Op. 32 no. 14 (Sergei Rachmaninoff)
Arvid Lorimer Olsson, tuba

Idag samlas vi för att minnas Gunnar Sandin. Vi minns honom som initiativrik organisatör. Vi minns honom som en av det senaste halvseklets stora profiler i Lund. Vi minns honom som kamrat och kär vän. Först går våra tankar till Saima, Ann, Ingrid och till andra vänner som stod Gunnar allra närmast. Saknaden är stor. Olle Svensson skrev en gång:

Nej. Ingenting farligt väntar
Om man bryter sitt tält
När bränslet tar slut
Och flyttar närmare tystnaden
– längre ut

Elegi över slagsmålet vid Gröna Lund,

”Gråt fader Berg, och spela”.

Epistel N:o 12 (C M Bellman)
Sven Kristersson och Telemankvartetten

Gunnar växte upp i Skoghall utanför Karlstad i en radikal arbetarfamilj. Han kom till Lund 1960 och här studerade han bland annat historia och sociologi men hans huvudämne var kulturgeografi. Där skrev han sin trebetygsuppsats om markanvändningen efter nedlagda järnvägar. Studieobjektet ledde honom till att börja gå alla de historiska järnvägssträckorna, vilket i sin tur ledde honom över till ett märkligt livsprojekt. Skåne var på 1960-talets topografiska karta övertryckt med ett blåstreckat rutnät där varje ruta mätte en kvadratkilometer. Eftersom landskapet mäter drygt  tio gånger tio mil blir det cirka 11 000 rutor. Gunnar föresatte sig att till fots besöka var och en av dessa rutor, kanske också uppmuntrad av att han 1969 fick jobb som kustinventerare för Statens Planverk. Till hans 50-årsdag gavs en festskrift ut med titeln Vid pass 8 000 rutor, det var det antal han hade passerat då. Förra året hade han bara en handfull rutor kvar. Sina värmländska rötter till trots: Frågan är om det funnits någon människa som varit så bevandrad i det skånska kulturlandskapet.

Ja, Gunnar var en passionerad vandrare. Han bjöd in till årliga påskvandringar i det skånska landskapet samt till en årlig europavandring. Alltid med ett tema som gav vandringen mål och mening. Första sommaren gick turen till Schweiz, och ett tjugotal personer deltog, inklusive flera barn. Eftersom det finns en rad beslut som måste tas under en sådan strapats, om stort och om smått, inrättades demokratiska mötesformer. En av deltagarna rapporterade senare att vi voterade oss fram genom Alperna.

Passionen för järnväg följde Gunnar genom livet och parades med ett stort miljöengagemang. Han hade sett hur de kollektiva transportmedlen offrades på 1960-talet. Men trots att han var en av Sveriges främsta järnvägsforskare var hans intresse inte antikvariskt. Han var djupt engagerad för nya järnvägsprojekt och hade väl underbyggda synpunkter på de som varit i stöpsleven under senare år. Bland annat bekämpade han nedgrävningar av järnvägssträckningar, som till exempel nu bitvis ska ske vid breddningen till fyra spår mellan Malmö och Lund. Han menade att om resan ska vara en upplevelse och kunna konkurrera med andra transportslag, ska man kunna njuta av landskapet från tågfönstret. För Lunds del förespråkade han spårvagnsutbyggnad och påpekade att detta varit på gång två gånger tidigare, strax efter förra sekelskiftet. Gunnar skrev ett flertal artiklar och gav ut och medverkade i flera böcker om järnvägshistoria, bland annat boken Kring Lund C och senast om järnvägen i Stockholms stad. 

Nu ska Skånska Jernbanekapellet spela några tablåer ur Håkan Carlssons orkestersvit J 1393, som komponerades till ett järnvägsevenemang i Brösarp. J 1393 är ett ånglok som bland annat gått som badtåg på sträckan Malmö-Falsterbo.

"En farlig situation har uppstått", "Faran över" samt ”Final”.

Ur Orkestersviten J 1393 (Håkan B Carlsson)

Skånska Jernbanekapellet

Efter några år som verkstadsarbetare på Alfa Laval på 1970-talet försörjde sig Gunnar framgent som översättare. Gunnar blev språkmänniskan som aldrig hade läst språk på universitetet. Hans formella utbildning inom området inskränkte sig till allmänna språkliga linjen på gymnasiet i Karlstad. Trots detta var han brilliant i sitt värv att översätta främst samhällsvetenskaplig och historisk litteratur - från såväl engelska, franska och tyska som italienska. Han torde ha utnyttjat sin begåvning och sin djupa allmänbildning. Till de mer kända större översättningarna hör Manuel Castells moderna klassiker i tre band om nätverkssamhället, Fernand Braudels bägge medelhavsband samt Kapitalismens dynamik och Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas. Men även till exempel Perry Andersons klassiker Den absoluta statens utveckling, samt många fler. När han höll på med en bok av Rondo Cameron om Världens ekonomiska historia, som Studentlitteratur gav ut på initiativ av ekonomiskhistoriska i Lund, frågade han mig vid tillfälle vad vi egentligen skulle ha den till. Det översatta verket var ju tänkt som grundbok för studenterna, som efterträdare till gamle Dillard. Men Gunnars kritiska blick hade skoningslöst genomskådat brister som vi själva inom disciplinen inte sett. Efter några år togs också boken bort som kurslitteratur, i alla fall i Lund. Den är numera ihågkommen mest för sina språkliga företrädens  skull. Ja, Gunnars bildning var både djup och bred. Han hade ett otroligt minne och kom ihåg allt han hade läst.

Gunnar var vänster redan när han kom till Lund och det är som politisk person som de flesta av oss känner Gunnar. Han fanns i den politiska miljön på Athen. Han var med och tog över tidskriften Zenit i början av 1960-talet, som därefter blev den svenska vänsterns kanske viktigaste idé- och teoriskrift. Men själva teoretiserandet lämnade han med varm hand till Göran Thernborn och de andra, Gunnar blev framförallt de stora praktiska projektens man. I rörelserna under det sena 60-talet, i solidaritet med Vietnam och Södra Afrika, men också till exempel i kampen mot Genombrottet i Lund, skolades han och andra i hans generation i utomparlamentarisk arbete. Det de lärde sig skulle förnya och vitalisera det politiska livet. I början av 1970-talet gick de så in i, och blåste liv i, den då tynande VPK-föreningen i Lund.

Vännen Sten skriver i denna veckas Veckoblad att det var här som Gunnar utvecklade det som kom att bli hans särprägel: Uppfinningsrikedom, självförtroende och förmåga att ta och genomföra initiativ. Låt mig följa Stens ord ett tag.

– Jaså, vi har ingen orkester till Vänsterns 1:a majtåg? Då får vi skaffa instrument, träna folk och starta en egen blåsorkester – Gunnar rekryterade personligen halva orkestern.
– Jaså, vi skulle behöva ett bättre utbud av vänsterlitteratur och -tidskrifter. Då får vi starta ett Bokcafé.
– Jaså, VPK:s tidningar är tråkiga medan de borgerliga tidningarna försöker tiga ihjäl oss? Då får vi starta en egen lokal tidning, Veckobladet med 40 tryckta nummer om året och en prenumererad upplaga som tidvis nådde 900 ex.
– Är partiets valaffischer tråkiga och fula? Då får vi anlita konstärer, själva producera affischer och trycka dem på en hemmabyggd silkscreenpress.

Alltså, goda idéer är det många som har, men vilja och uthållighet är ovanligare. Inte sällan krävs också envetet och slitigt arbete. Gunnar tvekade aldrig utan införlivade bland sina visdomsord att politiskt arbete är i första hand en fråga om att gå och att bära. Han blev en politikens slitvarg med en ovanlig medvetenhet om politikens och kulturens materiella sidor. Gunnars blygsamhet var stor och han skulle varit främmande för varje uttalande om sin egen roll. Politik är en kollektiv verksamhet, men han blev den enskilt mest betydelsefulla personen för vänstern i Lund. Gunnar undvek de framträdande posterna och sade sig vara främmande för teoretiska spetsfundigheter men hans organisationsarbete lade grunden för den politiska kultur som har fortlevt i Lund sedan 1970-talets början.

Ja, så är det nog. Sydsvenskans gamle lokalredaktör Jan Mårtensson skrev för tio år sedan mycket riktigt att Gunnar Sandin gått som en röd tråd genom Lunds vänster. Och trots att han var en hängiven organisationsmänniska intog han en sant ekumenisk hållning till vänsterns stundtals brokiga palett. Lunds Bokcafé blev till skillnad från i Stockholm, Göteborg och Uppsala hela vänstern bokcafé. På liknande sätt samlade Röda Kapellet spelsugna musikanter utanför det egna partiet och har på senare år blivit hela det rödgröna Lunds orkester.

Vad lever människan av ur Tolvskillingsoperan

(Bertold Brecht/Kurt Weill)
 Röda Kapellet

Ett av de sista större initiativen från Gunnars sida var att på Kulturnatten förra året manifestera en samlad rödgrön opposition i Lund. Röda Kapellet bjöd in, fixade tält och fick ihop de fyra partierna i kulturens tecken. Kvällen blev magisk. Allt, eller i alla fall ganska mycket, var möjligt igen. 

Solidaritetssång

(Bertold Brecht/Hanns Eisler)
Röda Kapellet, gemensam sång, ack. Sven Kristersson

Gunnars socialism var öppen och odogmatisk. Men han var en stridbar och envis person och tvekade inte att ge sig in i debatter och förfäkta obekväma ställningstaganden. Han hyllade därtill en äldre debattstil där man inte spar på krutet och han ryggade inte för att bli personlig gentemot sina motståndare. En del i den yngre generationen inom Vänsterpartiet såg honom nog som en ganska brutal typ i början av 2000-talet. Även om han ibland råkade såra någon var hans ärliga stil värd all respekt, hellre öppen och rak konfrontation än feg korridorpolitik och undertryckande av viktiga diskussioner.

Gunnar var en stor Europa-vän och intog en för svensk vänster trots allt ganska ovanlig positiv inställning till EU och EMU. Men Röda Kapellet spelade för nej-sidan inför folkomröstningarna och nog var Gunnar där med sin tuba. Detta handlade väl ytterst om solidaritet med orkerstern och ett erkännande av att han var i minoritet i denna fråga inom rörelsen, men jag kunde ändå inte låta bli att lite spefullt fråga honom hur det kändes att spela för nej-sidan. Men Gunnar blev inte svaret skyldig. Ju mer nej-sidan förknippas med vänsterns blåsorkester och hans eget skäggiga yttre, desto mer vinner ja-sidan.

Han hade under 1980-talet ett kommunalpolitiskt uppdrag i Genarps taxeringsnämnd och jag vet att det gav honom en viss njutning att sätta åt bilpendlare som hade uppgett felaktiga reseavdrag. Följdriktigt gick han sedan vidare till Parkeringsbolagets styrelse, med en tydlig agenda att motverka utbyggnaden av fler parkeringsplatser i Lund. Det väckte viss uppmärksamhet när P-bolagets styrelse flög till Nice för att titta på moderna parkeringshus. Gunnar tog tåget. Han hade däremot inga problem med de ibland frikostiga bjudningarna som bolaget stod för, det var ju inte Lunds skattebetalare som stod för notan utan Lunds bilister. Gunnars motstånd mot bilism var monumentalt och grundade sig, förutom i miljö- och stadsbyggnadsargument, på ett ideologiskt motstånd: Han menade att privatbilism isolerar oss från varandra och framkallar egoistiska reflexer, vilket motverkar ett solidariskt tankesätt och samhälle.

Aftonkväde, ”Träd fram du nattens gud”.

Fredmans sång N:o 32 (C M Bellman)
Sven Kristersson och Telemankvartetten

Gunnar bodde i kollektivet på Östervångsvägen sedan tidigt 70-tal och var särbo med Saima under de sista 14 åren. Trots sin stridbarhet var Gunnar en i grunden snäll och omtänksam människa. Han hade en god portion torr humor. Han var vänkär och var noga med att hålla kontakt och stödja när folk i omgivningen hade svårigheter eller drabbades av sjukdom.

Just nu känns det svårt att tänka sig Lund utan Gunnar Sandin. Vår stad har helt enkelt blivit fattigare. Han var värmlänningen som tog Lund och Skåne till sitt hjärta. Den entusiastiske vandraren. Den pålitlige samhällsomstörtaren och stadsprovokatören. Den idérike socialisten och organisatören. Den hängivne järnvägsfantasten och tillika privatbilismen fiende nummer 1. Den gode språkmänniskan, skribenten och översättaren. Den äldre bildade herren. Den käre kamraten.

I instruktionerna till denna begravning skrev Gunnar att han hade levt ett gott liv i ett gott samhälle. Han var på något sätt nöjd, men hade nog velat vara kvar ett bra tag till, precis som vi skulle velat haft honom kvar ibland oss länge ännu. Nu har en röst, en penna, en kamrat, en vän tystnat. Ja, tystnaden märks i sanning. Därför tar vi i Gunnars anda hjälp av Joe Hills kända uppmaning inför sin död: Sörj inte, organisera. För Gunnar var allting möjligt, därför är en bättre värld möjlig.