Minnestal till Gunnar Sandin

Gunnar Sandin,

25 februari 1940 – 31 mars 2012

Efter begravningen är det flera vänner till Gunnar som hört av sig och velat ta del av mitt minnestal. Därför lägger jag ut det i sitt fulla format, inklusive de musikaliska programpunkterna.

* * * *

Vocalise, Op. 32 no. 14 (Sergei Rachmaninoff)
Arvid Lorimer Olsson, tuba

Idag samlas vi för att minnas Gunnar Sandin. Vi minns honom som initiativrik organisatör. Vi minns honom som en av det senaste halvseklets stora profiler i Lund. Vi minns honom som kamrat och kär vän. Först går våra tankar till Saima, Ann, Ingrid och till andra vänner som stod Gunnar allra närmast. Saknaden är stor. Olle Svensson skrev en gång:

Nej. Ingenting farligt väntar
Om man bryter sitt tält
När bränslet tar slut
Och flyttar närmare tystnaden
– längre ut

Elegi över slagsmålet vid Gröna Lund,

”Gråt fader Berg, och spela”.

Epistel N:o 12 (C M Bellman)
Sven Kristersson och Telemankvartetten

Gunnar växte upp i Skoghall utanför Karlstad i en radikal arbetarfamilj. Han kom till Lund 1960 och här studerade han bland annat historia och sociologi men hans huvudämne var kulturgeografi. Där skrev han sin trebetygsuppsats om markanvändningen efter nedlagda järnvägar. Studieobjektet ledde honom till att börja gå alla de historiska järnvägssträckorna, vilket i sin tur ledde honom över till ett märkligt livsprojekt. Skåne var på 1960-talets topografiska karta övertryckt med ett blåstreckat rutnät där varje ruta mätte en kvadratkilometer. Eftersom landskapet mäter drygt  tio gånger tio mil blir det cirka 11 000 rutor. Gunnar föresatte sig att till fots besöka var och en av dessa rutor, kanske också uppmuntrad av att han 1969 fick jobb som kustinventerare för Statens Planverk. Till hans 50-årsdag gavs en festskrift ut med titeln Vid pass 8 000 rutor, det var det antal han hade passerat då. Förra året hade han bara en handfull rutor kvar. Sina värmländska rötter till trots: Frågan är om det funnits någon människa som varit så bevandrad i det skånska kulturlandskapet.

Ja, Gunnar var en passionerad vandrare. Han bjöd in till årliga påskvandringar i det skånska landskapet samt till en årlig europavandring. Alltid med ett tema som gav vandringen mål och mening. Första sommaren gick turen till Schweiz, och ett tjugotal personer deltog, inklusive flera barn. Eftersom det finns en rad beslut som måste tas under en sådan strapats, om stort och om smått, inrättades demokratiska mötesformer. En av deltagarna rapporterade senare att vi voterade oss fram genom Alperna.

Passionen för järnväg följde Gunnar genom livet och parades med ett stort miljöengagemang. Han hade sett hur de kollektiva transportmedlen offrades på 1960-talet. Men trots att han var en av Sveriges främsta järnvägsforskare var hans intresse inte antikvariskt. Han var djupt engagerad för nya järnvägsprojekt och hade väl underbyggda synpunkter på de som varit i stöpsleven under senare år. Bland annat bekämpade han nedgrävningar av järnvägssträckningar, som till exempel nu bitvis ska ske vid breddningen till fyra spår mellan Malmö och Lund. Han menade att om resan ska vara en upplevelse och kunna konkurrera med andra transportslag, ska man kunna njuta av landskapet från tågfönstret. För Lunds del förespråkade han spårvagnsutbyggnad och påpekade att detta varit på gång två gånger tidigare, strax efter förra sekelskiftet. Gunnar skrev ett flertal artiklar och gav ut och medverkade i flera böcker om järnvägshistoria, bland annat boken Kring Lund C och senast om järnvägen i Stockholms stad. 

Nu ska Skånska Jernbanekapellet spela några tablåer ur Håkan Carlssons orkestersvit J 1393, som komponerades till ett järnvägsevenemang i Brösarp. J 1393 är ett ånglok som bland annat gått som badtåg på sträckan Malmö-Falsterbo.

"En farlig situation har uppstått", "Faran över" samt ”Final”.

Ur Orkestersviten J 1393 (Håkan B Carlsson)

Skånska Jernbanekapellet

Efter några år som verkstadsarbetare på Alfa Laval på 1970-talet försörjde sig Gunnar framgent som översättare. Gunnar blev språkmänniskan som aldrig hade läst språk på universitetet. Hans formella utbildning inom området inskränkte sig till allmänna språkliga linjen på gymnasiet i Karlstad. Trots detta var han brilliant i sitt värv att översätta främst samhällsvetenskaplig och historisk litteratur - från såväl engelska, franska och tyska som italienska. Han torde ha utnyttjat sin begåvning och sin djupa allmänbildning. Till de mer kända större översättningarna hör Manuel Castells moderna klassiker i tre band om nätverkssamhället, Fernand Braudels bägge medelhavsband samt Kapitalismens dynamik och Marshall Bermans Allt som är fast förflyktigas. Men även till exempel Perry Andersons klassiker Den absoluta statens utveckling, samt många fler. När han höll på med en bok av Rondo Cameron om Världens ekonomiska historia, som Studentlitteratur gav ut på initiativ av ekonomiskhistoriska i Lund, frågade han mig vid tillfälle vad vi egentligen skulle ha den till. Det översatta verket var ju tänkt som grundbok för studenterna, som efterträdare till gamle Dillard. Men Gunnars kritiska blick hade skoningslöst genomskådat brister som vi själva inom disciplinen inte sett. Efter några år togs också boken bort som kurslitteratur, i alla fall i Lund. Den är numera ihågkommen mest för sina språkliga företrädens  skull. Ja, Gunnars bildning var både djup och bred. Han hade ett otroligt minne och kom ihåg allt han hade läst.

Gunnar var vänster redan när han kom till Lund och det är som politisk person som de flesta av oss känner Gunnar. Han fanns i den politiska miljön på Athen. Han var med och tog över tidskriften Zenit i början av 1960-talet, som därefter blev den svenska vänsterns kanske viktigaste idé- och teoriskrift. Men själva teoretiserandet lämnade han med varm hand till Göran Thernborn och de andra, Gunnar blev framförallt de stora praktiska projektens man. I rörelserna under det sena 60-talet, i solidaritet med Vietnam och Södra Afrika, men också till exempel i kampen mot Genombrottet i Lund, skolades han och andra i hans generation i utomparlamentarisk arbete. Det de lärde sig skulle förnya och vitalisera det politiska livet. I början av 1970-talet gick de så in i, och blåste liv i, den då tynande VPK-föreningen i Lund.

Vännen Sten skriver i denna veckas Veckoblad att det var här som Gunnar utvecklade det som kom att bli hans särprägel: Uppfinningsrikedom, självförtroende och förmåga att ta och genomföra initiativ. Låt mig följa Stens ord ett tag.

– Jaså, vi har ingen orkester till Vänsterns 1:a majtåg? Då får vi skaffa instrument, träna folk och starta en egen blåsorkester – Gunnar rekryterade personligen halva orkestern.
– Jaså, vi skulle behöva ett bättre utbud av vänsterlitteratur och -tidskrifter. Då får vi starta ett Bokcafé.
– Jaså, VPK:s tidningar är tråkiga medan de borgerliga tidningarna försöker tiga ihjäl oss? Då får vi starta en egen lokal tidning, Veckobladet med 40 tryckta nummer om året och en prenumererad upplaga som tidvis nådde 900 ex.
– Är partiets valaffischer tråkiga och fula? Då får vi anlita konstärer, själva producera affischer och trycka dem på en hemmabyggd silkscreenpress.

Alltså, goda idéer är det många som har, men vilja och uthållighet är ovanligare. Inte sällan krävs också envetet och slitigt arbete. Gunnar tvekade aldrig utan införlivade bland sina visdomsord att politiskt arbete är i första hand en fråga om att gå och att bära. Han blev en politikens slitvarg med en ovanlig medvetenhet om politikens och kulturens materiella sidor. Gunnars blygsamhet var stor och han skulle varit främmande för varje uttalande om sin egen roll. Politik är en kollektiv verksamhet, men han blev den enskilt mest betydelsefulla personen för vänstern i Lund. Gunnar undvek de framträdande posterna och sade sig vara främmande för teoretiska spetsfundigheter men hans organisationsarbete lade grunden för den politiska kultur som har fortlevt i Lund sedan 1970-talets början.

Ja, så är det nog. Sydsvenskans gamle lokalredaktör Jan Mårtensson skrev för tio år sedan mycket riktigt att Gunnar Sandin gått som en röd tråd genom Lunds vänster. Och trots att han var en hängiven organisationsmänniska intog han en sant ekumenisk hållning till vänsterns stundtals brokiga palett. Lunds Bokcafé blev till skillnad från i Stockholm, Göteborg och Uppsala hela vänstern bokcafé. På liknande sätt samlade Röda Kapellet spelsugna musikanter utanför det egna partiet och har på senare år blivit hela det rödgröna Lunds orkester.

Vad lever människan av ur Tolvskillingsoperan

(Bertold Brecht/Kurt Weill)
 Röda Kapellet

Ett av de sista större initiativen från Gunnars sida var att på Kulturnatten förra året manifestera en samlad rödgrön opposition i Lund. Röda Kapellet bjöd in, fixade tält och fick ihop de fyra partierna i kulturens tecken. Kvällen blev magisk. Allt, eller i alla fall ganska mycket, var möjligt igen. 

Solidaritetssång

(Bertold Brecht/Hanns Eisler)
Röda Kapellet, gemensam sång, ack. Sven Kristersson

Gunnars socialism var öppen och odogmatisk. Men han var en stridbar och envis person och tvekade inte att ge sig in i debatter och förfäkta obekväma ställningstaganden. Han hyllade därtill en äldre debattstil där man inte spar på krutet och han ryggade inte för att bli personlig gentemot sina motståndare. En del i den yngre generationen inom Vänsterpartiet såg honom nog som en ganska brutal typ i början av 2000-talet. Även om han ibland råkade såra någon var hans ärliga stil värd all respekt, hellre öppen och rak konfrontation än feg korridorpolitik och undertryckande av viktiga diskussioner.

Gunnar var en stor Europa-vän och intog en för svensk vänster trots allt ganska ovanlig positiv inställning till EU och EMU. Men Röda Kapellet spelade för nej-sidan inför folkomröstningarna och nog var Gunnar där med sin tuba. Detta handlade väl ytterst om solidaritet med orkerstern och ett erkännande av att han var i minoritet i denna fråga inom rörelsen, men jag kunde ändå inte låta bli att lite spefullt fråga honom hur det kändes att spela för nej-sidan. Men Gunnar blev inte svaret skyldig. Ju mer nej-sidan förknippas med vänsterns blåsorkester och hans eget skäggiga yttre, desto mer vinner ja-sidan.

Han hade under 1980-talet ett kommunalpolitiskt uppdrag i Genarps taxeringsnämnd och jag vet att det gav honom en viss njutning att sätta åt bilpendlare som hade uppgett felaktiga reseavdrag. Följdriktigt gick han sedan vidare till Parkeringsbolagets styrelse, med en tydlig agenda att motverka utbyggnaden av fler parkeringsplatser i Lund. Det väckte viss uppmärksamhet när P-bolagets styrelse flög till Nice för att titta på moderna parkeringshus. Gunnar tog tåget. Han hade däremot inga problem med de ibland frikostiga bjudningarna som bolaget stod för, det var ju inte Lunds skattebetalare som stod för notan utan Lunds bilister. Gunnars motstånd mot bilism var monumentalt och grundade sig, förutom i miljö- och stadsbyggnadsargument, på ett ideologiskt motstånd: Han menade att privatbilism isolerar oss från varandra och framkallar egoistiska reflexer, vilket motverkar ett solidariskt tankesätt och samhälle.

Aftonkväde, ”Träd fram du nattens gud”.

Fredmans sång N:o 32 (C M Bellman)
Sven Kristersson och Telemankvartetten

Gunnar bodde i kollektivet på Östervångsvägen sedan tidigt 70-tal och var särbo med Saima under de sista 14 åren. Trots sin stridbarhet var Gunnar en i grunden snäll och omtänksam människa. Han hade en god portion torr humor. Han var vänkär och var noga med att hålla kontakt och stödja när folk i omgivningen hade svårigheter eller drabbades av sjukdom.

Just nu känns det svårt att tänka sig Lund utan Gunnar Sandin. Vår stad har helt enkelt blivit fattigare. Han var värmlänningen som tog Lund och Skåne till sitt hjärta. Den entusiastiske vandraren. Den pålitlige samhällsomstörtaren och stadsprovokatören. Den idérike socialisten och organisatören. Den hängivne järnvägsfantasten och tillika privatbilismen fiende nummer 1. Den gode språkmänniskan, skribenten och översättaren. Den äldre bildade herren. Den käre kamraten.

I instruktionerna till denna begravning skrev Gunnar att han hade levt ett gott liv i ett gott samhälle. Han var på något sätt nöjd, men hade nog velat vara kvar ett bra tag till, precis som vi skulle velat haft honom kvar ibland oss länge ännu. Nu har en röst, en penna, en kamrat, en vän tystnat. Ja, tystnaden märks i sanning. Därför tar vi i Gunnars anda hjälp av Joe Hills kända uppmaning inför sin död: Sörj inte, organisera. För Gunnar var allting möjligt, därför är en bättre värld möjlig.