– Allt är kaos.
– Resenärerna blir behandlade som paket.
– Om bilen överhuvudtaget kommer är den alltid sen.
– Samåkningen gör att sträckan blir tre gånger längre.
Färdtjänsten i Lund utsätts åter för tung kritik av resenärerna, som kräver att kommunen bryter avtalet med Taxi 020. Som vanligt hänvisar tekniska förvaltningen till att förbättringsarbete pågår. Det har det gjort i årtionden nu, men ändå blir det inte bättre. Upphandling av färdtjänst innehåller i sig ett systemfel.
Vänsterpartiet har sedan länge verkat för att Lunds kommun ska sluta anbudsupphandla färdtjänst och istället införa brukarval för resenärerna. I stället för att dessa hamnar i händerna på en stor leverantör ska vilken chaufför eller vilket bolag som helst kunna certifiera sig hos kommunen för att köra färdtjänst. Ett lika enkelt som genialt system, i vilket resenären själv väljer chaufför eller bolag och därmed i praktiken får all makt.
Märkligt nog har inget annat parti hittills stött dessa tankar. Lunds borgerlighet har avvisat brukarval i färdtjänsten. Valfrihet går tydligen bara bra när det gäller att uppfinna låtsasmarknader inom vård och skola. Där det redan finns en marknad, som inom taxinäringen, där ska alla tvingas anlita samma bolag.
Länkat: SDS; SKD; SKD
När kung Carl XVI Gustaf förra månaden fick frågan om drottningens hälsotillstånd svarade han att hennes öron ska skäras av. Idag hävdar monarken att detta är humor och att tidningarna ändå skriver så mycket osanningar så det spelar ingen roll vad man säger.
Det osmakliga yttrandet är bara ett i en lång rad exempel på att Sveriges statschef saknar grundläggande förmåga att föra sig i offentliga sammanhang. Han gör ständigt ett tafatt och trögt intryck och ända till i höstas var det en offentlig hemlighet att hans moraliska egenskaper är under all kritik.
I en reportagebok avslöjades att kungen regelbundet har utnyttjat prostituerade och gynnat en svartklubb som drivs av en ökänd krimininell. Stockholmspolisens insatsstyrka har snopet fått vända utanför svartklubbens dörrar eftersom statschefen befann sig i lokalen och deltog i den kriminella verksamhet som pågick.
En del hävdar att vi som förespråkar monarkins avskaffande inte ska nedlåta oss till att kommentera eller ha synpunkter på kungligheternas personliga uppträdande och egenskaper. Och visst, frågan om att införa en fullt ut demokratisk konstitution handlar naturligtvis inte om personer utan om principer.
Ändå är personliga tillkortakommanden ett av de främsta praktiska argumenten mot ärvda ämbeten. Det är ju rena lotteriet om monarken ska vara god eller ond, välformulerad eller tafatt, kvick eller trög, kompetent eller en vandrande katastrof. Valda makthavare kan också falera i flera avseenden, men de kan - gubevars - avsättas.
På samma sätt kan andra människor ha nazistiska familjerötter utan att det ska behöva ligga dem till last. Men för personer som uppbär ämbeten som försvaras av blodsband är dessa rötter naturligtvis i sig komprometterande.
Inför sin stundande 65-årsdag säger kungen att han tänker fortsätta så länge han är vid sina sinnens fulla bruk. Men dessa sinnen har ju aldrig räckt till för att bli statschef. Man har faktiskt svårt att tänka sig att kungen som okänd civil ens en gång skulle kunna ta sig in i kommunfullmäktige i Gnesta. Kungens besked att han inte tänker pensionera sig från sitt ämbete är i sig ett gott argument för att avskaffa monarkin.
Tidigare om monarkin: Ut ur monarkins dimma; Vända blad?; En fri republikansk ö; De devota hyllningarnas tid; Står upp mot hovjönseriet; Otillbörligt gynnande av enskild?
Länkat: SVT; SVT; SVT; DN; SVD; AB; Ex; GP; GP; HD; SKD; GD; ArB;
Påskuppropet mot utförsäkringar genomfördes på annandagen runt om i landet. I Lund genomfördes manifestationen i regi av Svenska Kyrkan. På bilden ses författaren Åsa Maria Kraft läsa dikter inför ett soligt Stortorg.
Dessförinnan hade barnläkaren Lars H. Gustafsson talat om de ökade klyftorna i samhället och rätten till ett värdigt liv. Han berättade att det finns människor som bett honom hålla käften och respektera "demokratiskt fattade beslut". Men om inte de talar som yrkesmässigt konfronteras med effekterna av den sociala nedrustningen - läkare, diakoner och socialarbetare - vem ska då tala?
Lars vädjade till alla politiker, oavsett partifärg, att lyssna noga på vad dessa yrkesgrupper har att säga om de ökade sociala orättvisorna i samhället.
Tidigare: När det dras isär; 5 000 utförsäkrade
Länkat: AB; AB; DN; DN; GP; GP; SVD; SVD; SVD; SKD; SKD; KvP; HD; HD; BLT; ArB; GD; Dagen;
Marxismen tillhör framtiden, om det nu var någon som eventuellt tvivlat. Efter 2008 års finanskris har produktionen av allt ifrån marxistiska karikatyrteckningar till tunga nytryck av marxismens klassiker tagit fart. Historien har åter gett Marx rätt på flera avgörande punkter: Kapitalismen rymmer i sig själv de krafter som kastar miljontals människor ut i misär och arbetslöshet. De stora frågorna måste åter ställas.
Andreas Malm påvisar i Aftonbladet förtjänstfullt marxismens internationella återkomst de senaste åren, med utropstecken för Eric Hobsbawms How to Change the World. Marx and Marxism 1840-2011 och Terry Eagletons Why Marx Was Right, bägge utgivna 2011. Den gamle profetens syns numera överallt, efter finanskrasch och arabiska revolutioner. Men det svenska debattklimatet är allt för inåtvänt och navelskådande för att debattörer och opinionsbildare ska våga visa på de stora sambanden. Och visst: Vad ska vänstern göra? När det enda som tycks vara viktigt är hur mycket var och en av oss kommer att tjäna på nästa jobbskatteavdrag kan det vara svårt att höja blicken.
Politiken måste ju svara på de frågor som folk ställer. I just detta ligger också lösningen. Folk ger egentligen tusan i jobbskatteavdraget, de vill hellre att de sociala trygghetssystemen och välfärdssamhället fungerar. Om några timmar går vi ut i landsomfattande protester mot regeringens utförsäkringspolitik i det så kallade Påskuppropet. Där solidariteten lever, där går Karl Marx igen.
Länkat: AB; AB; AB; AB; LOT;
Finansminister Anders Borg tycker att Sverige nu ska ansluta sig till den så kallade Europapakten, som inrättats för att kontrollera EU-ländernas ekonomiska politik. EU-kommissionen skulle få ett avgörande inflytande över skatter, pensioner, lönebildning och välfärdssektorns storlek.
I praktiken innebär detta att ge upp Sveriges självbestämmande över den ekonomiska politiken. Demokratin slumpas bort till Bryssel för en i grunden nyliberal politisk agenda. Borg verkar ha lärt sig taktiken från andra EU-politiker: Stora och impopulära förändringar genomförs bäst i små steg så att ingen märker något.
Samtidigt blir eurons död en allt vanligare utsaga bland ekonomer. Milton Friedman hävdade ju redan 1999 att euron inte kommer att överleva en första större ekonomisk kris. En annan ekonomipristagare, Paul Krugman, har övertygande visat att euron förstärkt krisen i Europa och är huvudorsaken till t.ex. Spaniens och Irlands problem.
Det är till masten på detta sjunkande skepp som vår finansminister vill surra fast oss.
Tidigare: En kompetent finansminister?
Länkat: SR; DN; Ex; SVT; SVD; GP; HD; BLT; SKD;
Den rödgröna oppositionen är nu helt ifatt den borgerliga alliansen i väljaropinionen samtidigt som både Centern och Kristdemokraterna vacklar på eller strax under fyraprocentsstrecket. Det jämna opinionsläget är dock något av en chimär. Sverigedemokraterna fungerar i praktiken som ett borgerligt stödparti. I över 90 procent av de blockskiljande omröstningarna i riksdagen stödjer de regeringen. De rödgröna har alltså att hämta in ytterligare 6-7 procent innan vi kan tala om ett opinionsmässigt övertag.
Förhoppningar har knutits till att den nya socialdemokratiska ledningen åter ska förmå att utmana Moderaterna i politikens kärnfrågor. Det har den hittills inte lyckats med. En självbelåten Anders Borg (M) har inte haft några som helst problem att parera en osäker Tommy Waidelich (S), som närmast har framstått som en nervös skolpojke. Waidelichs taktik är framförallt obegriplig: Först beröma högern för skattesänkningarna och de centrala delarna av dess ekonomiska politik och därefter försöka kritisera effekterna av samma politik. Så vinner man inga debatter och så kommer man inte att vinna några val.
En viss återhämtning har trots allt skett för Socialdemokraterna och Miljöpartiet går fortfarande starkt. Att den rödgröna oppositionens sorgebarn är mitt eget parti, Vänsterpartiet, framstår allt tydligare. Här är det knappast politikens innehåll som är problemet. Bland annat är Vänsterpartiet det enda parti som förmår och vågar formulera ett vettigt alternativ till ekonomiskt-politiskt ramverk. Partiets förslag står väl i samklang med modern ekonomisk forskning och får nu också beröm från seriösa ekonomer.
Vänsterns problem är istället ett genuint ledarskapsproblem. Det svenska folkets förtroende för Lars Ohly är tyvärr inte speciellt högt. Men partiledningens svar på detta har varit att tillsätta en framtidskommission som ska syna - politikens innehåll.
Man skulle nästan önskat att Socialdemokraterna och Vänsterpartiet hade bytt eftervalsdebatt med varandra: Det är Socialdemokraterna som egentligen behöver diskutera innehållet i sin politik och Vänsterpartiet som behöver byta partiledare.
Tidigare: Systemskiftet fortsätter; Så stormas Borgen; Nu väntar vi bara på V
Länkat: SVD; SVD; SVT; DN; E24; GP; AB; AB; HD; SKD; GD; ArB;
Vänsterpartiet kräver att Lunds kommun tills vidare avstår från nya markaffärer med Arne Paulsson och hans fastighetsbolag.
Bakgrunden är att så sent som i september 2010 betalade Arne Paulsson hellre ett vite på 3 miljoner kronor till kommunen än att fullfölja ett avtal om att bygga 38 hyresrätter på Väster: Allt omvandlades till dyra bostadsrätter redan innan bygget påbörjades.
För detta vill nu Lunds borgerlighet belöna Arne Paulsson genom att sälja ny mark till 425 lägenheter helt utan krav på några hyresrätter eller bostäder till sociala förturer.
I dagens Skånska Dagbladet försvarar tekniska nämndens ordförande Ronny Johannessen (M) avtalet med att "kommunen får mycket bra betalt av Arne Paulsson" och att det därför är rimligt att inte ställa några krav. Det verkar som om Johannessen har glömt att kommunerna har ett lagstadgat ansvar för en social bostadspolitik. Enligt lagen ska varje kommun...
...planera bostadsförsörjningen i syfte att skapa förutsättningar för alla i kommunen att leva i goda bostäder och främja att ändamålsenliga åtgärder för bostadsförsörjningen förbereds och genomförs.
En pikant detalj i sammanhanget är att de moderata ordförandena för Tekniska nämnden och Byggnadsnämnden båda har privata affärer med Arne Paulsson. Det skulle dock vara mig fjärran att påstå att detta har påverkat deras hantering av ärendet. Moderaterna i Lund har alltid struntat i de hemlösa och är alltid lika undfallande mot privata byggherrar. De ogillar hyresrätter och kan inte stava till ordet bostadspolitik.
Om Lunds kommun ska kunna leva upp till en social bostadspolitik måste dels formerna för framtida exploateringsavtal ses över, dels bör kommunen avstå från att göra affärer med opålitliga fastighetsbolag som hellre betalar viten än tar ansvar för tecknade avtal.
Tidigare: ... och Lunds borgare bockar; Hyresrätter blev bostadsrätter
Förra året sattes nytt svenskt rekord i massmedialt hovjönseri. De flesta stora tidningarna ägnade spaltkilometrar åt brudklänningar och kortegevägar. SVT toppade med att fylla hela våren med devota hyllningsreportage till kungafamiljen. Alla medier med självaktning lanserade tidigt en speciell prinsessbröllopssektion i sin nätupplaga. Trots att det var årets mest förutsägbara händelsekedja gav varenda steg i den upphov till krigsrubriker och helsidesreportage.
Ändå har svenska folkets förtroende för monarkin och kungafamiljen fortsatt att rasa. En färsk undersökning från SOM visar att bara 34 procent har stort förtroende för kungahuset. Det är den lägsta siffran sedan mätningarna började för 35 år sedan. Visserligen definierar sig fortfarande inte de flesta som republikaner, men det torde förklaras av att folk i allmänhet har ganska dålig kännedom om de praktiska och realistiska alternativen.
Folkets reaktion måste ses som ett sundhetstecken och ett grovt underkännande av medias smått perversa överexponering av Sveriges enda ärvda ämbete. Det svenska folket verkar vara på väg ut ur monarkins dimma.
Någon kanske invänder att detta beror på höstens uppmärksammande av några av kungahusets offentliga hemligheter genom boken "Den motvillige monarken". Men det är knappast någon invändning.
Det finns andra personer i detta land som har nazistiska familjeband och rutten moral, men de har inte ärvt ett ämbete som Sveriges statschef. De är inte heller enligt gällande konstitution oavsättbara och icke åtalbara. Men det är kungen och det är just detta som visar monarkins orimlighet.
Vänsterpartiet brukar lägga en riksdagsmotion varje år om monarkins avskaffande. Den senaste lämnades in till höstriksdagen och har inte behandlats ännu. Bara enstaka ledamöter från andra partier brukar stödja övergången till ett demokratiskt styrelseskick. Det är bara att hoppas att den rojalistiska dimman ska börja skingras även i riksdagens kammare.
Tidigare om monarkin: Vända blad?; En fri republikansk ö; De devota hyllningarnas tid; Står upp mot hovjönseriet; Otillbörligt gynnande av enskild?
Länkat: SVT; SVT; DN; Ex; GP;
De borgerliga har nu presenterat en femte större skattesänkning på lika många år. Höginkomsttagare är som vanligt de stora vinnarna. Medan normalavlönades skatt sänks med 150-200 kronor i månaden får den som exempelvis tjänar 60 000 i månaden en lättnad med 634 kronor. Dessutom ges pensionärer en liten skattelättnad, i de flesta fall med runt 100 kronor i månaden.
Systemskiftet fortsätter. Till 70 miljarder i riktade skattesänkningar för dem som har arbete läggs nu ytterligare 12. Men priset för detta är högt. Samtidigt ökar utanförskapet och inkomst- och trygghetsklyftorna i samhället. Skola, vård och omsorg går i de flesta kommuner på knäna, sjukvården bantas och över 7 procent av arbetskraften är öppet arbetslös.
Fredrik Reinfeldt är fortfarande fräck nog att kalla skattesänkningen för "den mest jobbskapande åtgärden man kan göra", trots att utfallet av det han redan genomdrivit är ytterst tveksamt.
Resonemanget bygger på att de som får dessa hundralappar mer i månaden ska vilja arbeta mer, vilket ska ge hårdare konkurrens om jobben, vilket ska ge lönesänkningar, vilket ska göra det billigare att anställa, vilket slutligen ska öka antalet jobb. Är det någon mer än Fredrik Reinfeldt och Anders Borg som på allvar tror att detta verkligen har hänt i Sverige de senaste fyra åren?
Nu hävdar de att en sänkning av restaurangmomsen dessutom ska ge nya jobb. Men sänkningen kostar statskassan över 4 miljarder om året (5,4 miljarder första året) och kan i bästa fall ge 4 000 nya jobb.
Det är alltså som vanligt dyra jobb, á minst en miljon kronor styck, som Alliansen satsar på. Den som verkligen vill skapa jobb bör betänka att jämfört med detta kostar en satsning på att till exempel höja kvaliten i äldreomsorgen eller skolan hälften så mycket per ny arbetsplats.
Tidigare: När det dras isär; En kompetent finansminister?
Länkat: SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; GP; AB; AB; AB; HD; HD; Ex; Ex; GD; SKD; SKD; LT; LO-T;
Ett flertal privata intressenter anmäler sig nu för att vilja trafikera luckrativa sträckor mellan storstäderna. Men alla internationella erfarenheter och alla fakta visar att avregleringen av tågtrafiken kommer att innebära en fullbordad katastrof.
Järnvägens problem är inte för få aktörer utan för många. Underhållet av befintliga banor är eftersatt, delvis på grund av indragna anslag men till mycket stor del tack vare uppsplittringen och bolagiseringen av SJ. Dessutom har investeringarna i nya spår gått i stå sedan Anders Borg direkt eftervalet 2006 deklarerade att Sverige har "överinvesterat" i järnväg och regeringen istället styrt över pengarna till att främja biltrafiken.
Ulf Adelsohn har som SJ:ordföranden påpekat att det inte finns något annat land i världen som genomfört en sådan total avreglering som Sverige. Trots att järnvägen är en nationell nyttighet har SJ inget annat krav på sig än lönsamhet, och Adelsohn frågar om regeringens avsikt är att SJ kan lägga ned all trafik som inte är lönsam. Därför fick han sparken i förra veckan.
Socialdemokraterna föreslog i fredags ett moratorium för privatiseringen av järnvägstrafiken. Detta klingar för döva öron. Sverige har en regering som antingen inte förmår att ta till sig fakta eller också med öppna ögon är beredda att offra svensk järnväg på privatiseringens altare. Jag vet inte vilket som är värst.
Tidigare: Svek mot tågtrafiken (10)
Länkat: SKD; GP; SVD; DN; DN; DN; Ex;
Till Tågupprorets hemsida
Så sent som i september 2010 bröt den lokale fastighetsmagnaten Arne Paulsson ett avtal om att bygga hyresrätter vid Donatus väg på Väster. Hans bolag hade fått köpa marken av Lunds kommun för att uppföra 38 hyreslägenheter. Hellre än att fullfölja detta betalade Paulsson ett vite på 3 miljoner kronor: Allt omvandlades till dyra bostadsrätter redan innan bygget påbörjades.
Nu vill Lunds borgerlighet sälja kommunal mark på Klostergårdens Idrottsplats till samme Paulsson för att uppföra 425 lägenheter. I avtalet finns inga som helst bindande klausuler om hyreslägenheter. Istället för att skärpa kraven på Paulsson belönas han för sitt avtalsbrott genom att kommunen nu inte ställer några krav alls.
De borgerliga ställer inte heller några krav på anvisningar av en enda bostad till hemlösa bland alla dessa lägenheter. Tidigare har Paulsson i pressen avfärdat sådana tankar med orden: – Jag har inte tid att vara socialarbetare.
Lunds kommun borde överhuvudtaget inte göra affärer med opålitliga fastighetsbolag som hellre betalar viten än tar ansvar för tecknade avtal och en social bostadspolitik. Ärendet kommer upp till avgörande i Lunds kommunfullmäktige den 28 april.
Tidigare: Bostadsrätter blev hyresrätter
Se även Sydsvenskans artikel från 2010: Så drar Lunds män nytta av varandra
En del kommentatorer hävdar att Anders Borg "vann" tisdagskvällens TV-debatt mot socialdemokraternas ekonomisk-politiske talesman Tommy Waidelich. I några fall torde detta vara önsketänkande, Waidelich fick onekligen in ett par poänger, men förutom en viss ovana att tackla en skicklig debattör har han ett problem. Det kan formuleras i följande fråga: Är det möjligt att komma åt högerregeringen utan att ifrågasätta högerns ekonomiska politik?
Svaret är naturligtvis nej, men tyvärr är detta exakt vad Waidelich försökte. Allmäna uttalanden om att satsa på jobben, att stå upp för de svaga och för rättvisa klingar falska om de inte har någon substans.
En oppositionspolitik värd namnet måste naturligtvis ifrågasätta de skattesänkningar på tills nu 70 miljarder som har finansierats genom minskade reella resurser till skola, sjukvård och äldreomsorg och genom urholkade sociala försäkringar. Med andra ord: För att återupprätta välfärdssamhället måste man våga ifrågasätta högerpolitiken.
Så länge Waidelich tror att han kan ta sig in i fiendelägret likt en förklädd trojansk högerhäst kommer han att få svårt att vinna några debatter. Borgen måste tas med storm.
Tidigare: Ta Borg i örat; En kompetent finansminister?
Länkat: SVT; SVT; SVT; SVT; DN; SVD; SVD; SVD; GP; HD; HD; AB; AB; AB; Ex; Ex; Ex; Ex;
Nog fick Tommy Waidelich in ett par poänger på Anders Borg i kvällens korta debatt. När Borg fick frågan om inte den fortsatt höga arbetslösheten är ett misslyckande svarade han att han ville vänta tills valet 2014 närmade sig, och då utvärdera sysselsättningspolitiken. Waidelich kontrade med att vi inte kan vänta och att S till skillnad från regeringen lärt sig läxan: Fokusera på jobben.
Samtidigt fullföljer Waidelich ett obegripligt svassande för Anders Borg när han gav denne beröm för sättet att hantera finanskrisen. Visst har Sverige drabbats mildare av krisen än andra europeiska länder, men inte genom några mirakelåtgärder från Borg utan framförallt genom att Sverige stått utanför euron. Men om Borg hade fått råda hade vi haft euron och nedgången varit värre för exportindustrin, arbetslösheten ännu högre och statens finanser sämre.
Hur står det egentligen till med Borgs krishantering? Regeringens eget finanspolitiska råd gav under finanskrisen flera rekommendationer att omedelbart satsa på att stärka sysselsättningen i kommuner och landsting. När Borg och regeringen väl tvingades till åtgärder var det för sent, för lite och dessutom av så kortsiktig karaktär att kommunerna inte vågade använda pengarna. Lunds kommun gick till exempel med ett rekordstort överskott 2010, i stället för att anställa personal inom skola, vård och omsorg.
De centrala delarna av regeringens så kallade jobbpolitik döms ut av de ekonomer som dristar sig att titta närmare på dess effekter: Halveringen av arbetsgivaravgiften som ett sätt att skapa arbete åt ungdomar är genuint ineffektivt, försöken att svälta sjuka och arbetslösa till arbete har misslyckats och regeringens stora paradgren jobbskatteavdraget går till historien som det dyrbarast tänkbara sättet att tillskapa eventuella arbetsplatser.
För 70 miljarder i jobbskatteavdrag gissar Borg och Reinfeldt att 75 000 nya jobb skapats genom att fler nu plötsligt antas vilja jobba. Ingen ekonom med självaktning skulle visserligen skriva under på detta, men om vi ändå räknar med regeringens siffra så har varje nytt jobb kostat cirka en miljon kronor. Hade dessa pengar istället satsats på skola och i värlfärdssektorn hade åtminstone dubbelt så många nya jobb skapats - på riktigt.
Ett gott råd till Waidelich är alltså: Ta Borg i örat istället för att gulla med honom. Han må vara en hal högerman, men hans kompetens ligger just i att föra högerpolitik, inte i att vara en god finansminister.
Tidigare: En kompetent finansminister?
Länkat: SVD; SVD; SVT; SVT; SVT; DN; AB; Ex; Ex;
Den borgerlig regeringen tar nu ännu ett steg mot en allt mer segregerad svensk skola. Hösten 2012 öppnar elitklasser för årskurserna 7-9. Jan Björklund säger obekymrat att han inte kan förstå skillnaden mellan å ena sidan specialklasser i musik och å andra sidan specialklasser i svenska och språk. Det kan nog de flesta andra människor. Det är en sak att sortera ut ett fåtal elever med musikbegåvning, det är en annan att på bred front och medvetet sortera ut någon sorts elit i skolans kärnämnen.
De borgerliga, och speciellt Folkpartiet, har nu i årtionden satt agendan för skoldebatten. Den svenska skolan är en Björklundskola. En av de viktigaste förklaringarna till att eleverna i Björklundskolan presterar sämre än tidigare är just segregationen.
När valfriheten blir överordnad princip förvandlas skolan till ett svartepetter-spel. Ju fler alternativ som uppenbarar sig för föräldrarna, desto snabbare blir strömmarna mellan skolorna, desto större risk för den som inte är snabb nog att lyfta ut sitt barn från dess ordinarie skola. Tolvåkersskolan i Kävlinge är bara ett exempel på detta. Fokus i skolans arbete flyttas från kunskap, lärande och kvalitet till konkurrens, privatisering och splittring. Björklund är den svenska skolans dödgrävare.
Det är möjligt att Jan Björklunds och regeringens beslut slår an en ton hos en del föräldrar som tror att deras Pelle eller Lisa mår bättre av att vistas i en elitklass. Men en förstärkt segregering är dålig såväl för högpresterande som andra elever. I skolan lär man sig grundläggande värderingar i livet, som att vi respekterar och hjälper varandra trots att vi är olika. Ingen mår bra av att känna sig utvald, att tro att man är förmer än andra i unga år. Då kommer Pelle och Lisa att få sämre förutsättningar att bli hela och goda människor. Övriga kunskaper och färdigheter kommer de att ta till sig i vilket fall som helst.
Tidigare: Björklunds skola är här
Länkat: SVT; DN; SKD; GP; HD
Mystiken tätnar kring sjukhusen i Lund och Malmö, som slogs samman till Skånes universitetssjukhus (Sus) förra året. Ledningen för Region Skåne verkar ha satt i system att undvika onödiga diskussioner om stora förändringar.
Diskussioner och debatt anser de bara oroar medborgare och anställda. Vid tvångssammanslagningen av de bägge sjukhusen upphävde visserligen förvaltningsrätten beslutet just på grund av detta kuppartade arbetssätt, men det bekymrade inte den moderata regionledningen som hävdade att ...allmänheten har inget att göra med vad som händer i regionfullmäktige. Beslutet togs snabbt om utan någon vidare debatt eller eftertanke.
Ledningarna för stora tvångssammanslagna organisationer börjar ofta snart leva ett eget liv och utarbeta skrivbordsplaner för sina revir. Sus hade bara funnits i fyra månader då ledningsgruppen lät läcka ut planer på nedläggning av sjukhuset i Lund till förmån för ett storsjukhus i Malmö. Den politiska regionledningen dementerade lite tvehågset planerna inför den stundande valrörelsen.
För en månad sedan läckte så planerna ut på nedläggning av all traumavård i Lund. Om planerna sätts i verket försvinner också t.ex. thorax, neurokirurgi och kardiologi. Kvar av Lunds universitetssjukhus skulle bli cancervård och en större vårdcentral. Planerna har utarbetats av en grupp med sjukhuschef Bent Christensen i spetsen.
Efter de anställdas och allmänhetens protester deklarerade i onsdags regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) att denna profileringsutredning läggs ner, samtidigt som hon öppnade upp för en bredare utredning som bland annat skulle innefatta privata specialkliniker runt Malmö och Lund. Dagen efter deklarerade samma Pia Kinhult att profileringsutredningen fortgår.
Förvirringen synes alltså vara total. Men det finns en logik i galenskapen. Chefstjänsemännen arbetar vidare efter sina agenda, en agenda som den politiska ledningen knappt känner till. Samtidigt är det moderata regionrådet mer intresserat av kostnadsnedskärningar och privatiseringar än att utveckla verksamheten och satsa resurser på den. Så länge tjänstemännen påstår att det de gör kommer att bli billigare går allting an.
I detta limboland försöker medborgarna och de anställda på de bägge sjukhusen nu förstå vad som ska hända med sjukvården i Skåne.
I riksdagen agerar Sverigedemokraterna i praktiken som ett femte borgerligt parti. I 94 procent av de blockskiljande omröstningarna stödjer SD den borgerliga alliansen. När de någon gång inte gör så, som i frågan om utförsäljning av statliga företag, blir den massmediala uppmärksamheten enorm.
Dessutom har Fredrik Reinfeldt den dåliga smaken att då klandra de rödgröna för att aktivt rösta tillsammans med SD. Man kan fråga sig hur Reinfeldt själv undviker att "rösta aktivt" i de övriga 94 procenten av voteringarna.
Tilläggas kan att SD oftast uppträder likadant i de kommuner och landsting de är representerade. En undersökning av hur de röstat i till exempel Lunds kommunfullmäktige skulle ge ett liknande resultat: Minst 90 procent borgerligt.
SD är ett rasistiskt parti som lever på att försöka ge invandrare och speciellt muslimer skulden för de flesta samhällsproblem. I övrigt är de passivt borgerliga i sin grundinställning. Mot denna bakgrund är uppgifterna om hur SD röstar inte speciellt förvånande.
Jag tycker inte heller att de rödgröna ska följa i Reinfeldts fotspår och försöka utnyttja detta politiskt mot alliansen. Detta vore lika ohederligt som Reinfeldts tilltag, eftersom varken de borgerliga eller de rödgröna har förnedrat sig till att förhandla med SD.
Tidigare: Dr. Jekyll och Mr. Reinfeldt
Länkat: SVT; AB; DN; SVD; GP; SKD; NSK; Ex; BLT; HD
