...någon kris i den skånska sjukvården har vi inte...
...ägnar er åt att sprida det värsta falsarium jag har varit med om i mina 20 år i politiken...
...enstaka mejl från anställda...
...tidningsankor...
Så löd det purfärska regionrådets försvar av resursfördelningen till sjukvården. Michael Sandin (M) är nog det geni som sjukvården har väntat på; han vet bäst redan under sin första dag på jobbet. Alla andra har fel. Nåja, hans företrädare Catharina Blixen-Finecke brukade säga ungefär samma saker, fast kanske lite mer inlindat.
Ja, alla verkar vara emot regionledningen: Patienterna, personalen, klinikcheferna, facken, massmedia, Socialstyrelsen. De har det inte lätt. Ingen verkar tro dem när de säger att 390 miljoner i ny indragning 2013 inte är någon indragning bara man kallar det effektivisering. Ingen tror dem när de säger att Socialstyrelsens koppling mellan fem dödsfall och resursbrist är nys. Ingen verkar tro att allt egentligen är bra i sjukvården, eller överhuvudtaget på någonting de säger längre... De borgerliga och miljöpartistiska regionråden kan numera bara lita på sig själva och de chefer de har handplockat för att genomdriva deras politik.
Det finns ett namn för det här syndromet: bunkermentalitet. De borgerliga och MP i regionen visar numera upp en fulländad bunkermentalitet och Michael Sandin är mannen som är kapabel att definitivt försegla utgången.
Tidigare: Dubbelt fokus på Sus
Länkat: SVT; SKD;
PS Ett stort grattis till patienter och anställda på onkologen. Personalens modiga kamp har tvingat sjukhusledningen att backa från planerade neddragningar av kliniken. Men några ökade resurser från regionen är det inte tal om vilket gör att andra får ta smällen när nedskärningsbudgeten ska genomdrivas. Ergo: Alla måste göra som personalen och cheferna på onkologen. Ta kampen!
Kritiken mot förhållandena på Skånes universitetssjukhus har de senaste veckorna breddats och tilltagit i styrka. Den politiska majoriteten i Region Skåne, bestående av de borgerliga partierna och miljöpartiet, har lagt en budget med nya neddragningar, kallade "effektiviseringar" av sjukvården på 390 miljoner kronor 2013.
Redan befintliga neddragningar har lett till en ohållbar situation:
- Urholkad patientsäkerhet där fem dödsfall kopplade till resursbrist bara är toppen på isberget
- Minskning av antalet vårdplatser och stängning av avdelningar trots oförändrat eller ökande vårdbehov
- Kraftigt försämrad arbetsmiljö för stora personalgrupper som i frustration över att inte kunna ge adekvat vård slutar eller hotar med massuppsägning
Socialstyrelsen punktmarkerar numera Sus. Trots det tvingar den politiska majoriteten fram nya neddragningar som under hösten har lett till anställningsstopp. Chefen för kvinnokliniken har sagt upp sig i protest. Hälften av akutläkarna i Lund hotar att säga upp sig. Från onkologen utmanar tolv chefer en regionledning som inte tvekar att fortsätta urholka deras verksamhet. Detta ledde till ett patetiskt och totalt olagligt försök från sjukhusledningen att hota dem med degradering om de inte höll tyst. Från den politiska ledningen hörs inga försök att ta till sig kritiken. Det är precis som om de levde i en annan värld.
Just nu är fokus starkt på de politiskt beslutade neddragningarna. Det är rätt, men samtidigt måste den huvudlösa fusionen Lund-Malmö ånyo ifrågasättas.
Kolossen Sus är inte kostnadseffektiv, den är svårstyrd, inbjuder till revirstrider och leder till ständiga kollisioner mellan vårdens behov och misslyckade effektiviseringar genom flyttning och sammanslagning av kliniker. Den sönderslagna ögonkliniken bär syn för sägen. I den fortsatta processen har naturliga och fungerande vårdflöden slagits sönder på bägge sjukhusen.
Fokus måste alltså hållas på två saker samtidigt, dels att ge skånsk sjukvård de resurser som krävs, dels att återupprätta sjukhusen i Lund och Malmö.
Tidigare: Regionledningen polisanmäls; Sjukvårdens budget 2013
Lund har med viss rätt varit stolt över sina skolor och förskolor. I Lärarförbundets ranking har Lund tio år i rad placerats bland de fem bästa skolkommunerna i landet. Nu backar Lund i rankingen, i år ner till nionde plats. Varför?
Varje år sedan det blev borgerligt styre 2006 har det skurits i skolans budget, cirka en procent per elev varje år. Vad gäller sådana mätfaktorer som har med tilldelning av resurser att göra har följaktligen Lund rasat mest. Jämfört med rankingen 2007, som återspeglar förhållandena 2006 som var det senaste året det var rödgrönt, har Lund rasat från plats 1 till plats 57 när det gäller hur mycket resurser som läggs per elev. Vad gäller lärartäthet har Lund under samma period backat från plats 22 till plats 128. Från att ha varit bland de absolut främsta i landet tillhör alltså Lund nu den nedre halvan vad gäller lärarresurser per elev.
Att Lund satsar mindre och mindre per elev jämfört med andra kommuner ger också konsekvenser i form av försämrade resultat. När det gäller andelen elever som gick ut med godkända betyg, räknat med hänsyn taget till föräldrarnas utbildningsbakgrund, har Lund halkat ner från plats 90 till plats 162. Om man i stället räknar det totala meritvärdet har Lund rasat från plats 20 till plats 108.
Det enda som fortfarande håller uppe Lunds kommun är att andelen med högskolebehörighet och som går vidare till högskola är bland de högsta i Sverige, något som naturligtvis hänger samman med att Lund är och förblir Sveriges mesta universitetsstad. Men vad gäller övriga resultat är det bara att se sanningen i vitögat: Lund är ingen speciellt bra skolstad längre. Sex år av borgerliga nedskärningar har satt sina spår - skolan har gått i vasken när den politiska ledningen istället prioriterat skattesänkningar.
Vad som ger hopp för Lunds del är att det fortsatt finns en stor enighet i den rödgröna oppositionen att efter valet 2014 åter genomföra en ordentlig satsning på Lunds skolor och förskolor.
Samtidigt stärks nu kraven på att åter förstatliga skolan. Skillnaderna mellan skolornas kvalitet ökar och allt fler frågar sig med rätta om barnens framtidsutsikter ska avgöras av vilken kommun de råkar bo i.
Länkat: Lärarförbundets ranking; AB;
Socialdemokraterna och Miljöpartiet har nu enats om att fortsatt stödja vinstdrivna skolor. Samtidigt vill de inte ge tillåtelse till kommuner att säga nej till etableringar av nya vinstdrivna skolor, istället vill de att kommunerna ska tvingas till ett långtgående samarbete med de riskkapitalbolag som driver de flesta friskolekoncerner.
Det tål att sägas igen: Sverige är det enda land i världen, förutom Chile, som tillåter vinstdrivande företag att bedriva skolverksamhet. I alla andra länder har en sådan barock tankegång avvisats eller aldrig ens kommit på tal. Flera svenska skolforskare menar att en bidragande orsak till försämrade skolresultat de senaste åren är uppsplittringen av skolan och undermålig undervisningskvalitet från företag som istället lockar elever med sockrade betyg.
En majoritet av svenska folket tycker inte att skattepengar som var avsedda för vård eller skola ska användas för att berika aktieägare. De har nu definitivt bara ett parti som företräder dem...
Läs också: Stäng John Bauer!; Skolbarn byter ägare; Elevpengen till Jersey
Länkat: DN; DN; SVT; GP; SVD; HD;
Förra hösten skedde en rad avslöjanden av hur det fungerar inom vinstdriven vård och omsorg. Rapporterna om vanvård och systematiskt fusk ledde till något av en folkstorm. Till och med de borgerliga politikerna fick lova att nu skulle det ställas krav på dem som vårdar mormor.
Vårdföretagen fungerar precis som alla andra företag - kostnadsnedskärning och vinsmaximering är i fokus. Detta är inget problem när det är skjortor eller stolar som produceras, i alla fall för konsumenterna. Tvärtom, för produktion av konsumtionsvaror är marknadsekonomi ett hittills oöverträffat sätt att främja kvalitet och utveckla nya produkter, det kunde redan Karl Marx berätta.
Problemet uppstår när det inte är gäller en vara utan en vårdinsats eller en annan process där "konsumenten" är utlämnad till företagets agerande. Vård och omsorg går ju per definition inte att mäta eller exakt beskriva i förväg och det är naturligtvis lika omöjligt att i efterhand kontrollera om önskad kvalitet har uppnåtts.
Därför bestämdes tidigt under 1900-talet - i största enighet i Sverige - att vinstdrivande företag i princip inte skulle syssla med samhällsfinansierad vård och omsorg. Kommunerna hade under föregående sekel försökt övervaka de "entreprenörer" som erbjöd sig att ta hand om de fattiga och värnlösa, men fusket var omfattande och vanvård var vanligt. Ändå har kapitalet sedan 1990-talet släppts in i vården.
I veckan rapporterade TT att Attendo Care, sedan de tagit över hemtjänsten i Ystad, har krävt betalt för vård hos personer som flyttat, varit inlagda på sjukhus eller till och med avlidit. Trots att vårdjätten på detta sätt försökt blåsa skattebetalarna på 690 000 kronor låter kommunen udda vara jämt och drar tillbaka stämningen. I stället har Attendo Care stämt Ystad kommun på 3,4 miljoner för "uteblivna intäkter".
Vänsterpartiet har hela tiden varnat för konsekvenserna och en del av
oss trodde kanske att förra årets avslöjanden av Carema och Attendo
skulle leda till en omprövning. Men inte ens Socialdemokraterna, än
mindre Miljöpartiet eller de borgerliga har lärt sig något av detta. De
pratar fortfarande om att bli bättre på att göra privata upphandlingar
och bevaka kvalitén, precis som om detta var något nytt, precis som inte
all seriös forskning visar att det i praktiken är omöjligt.
Allt är med andra ord som vanligt igen.
Tidigare: Betyder Carema valfrihet?; Varför förmår bara vänstern?
Länkat: SKD; GP; HD;
