torsdag 27 oktober 2011

Vi och skuldkrisen

Hur ska euroländernas skuldkris lösas? I debatten har vänstern påpekat tre saker, att euron är en viktig del av problemet, att det krävs stramare tyglar för bankerna samt att svenska skattebetalare inte ska rädda europeiska banker som exponerat sig för stora risker. Allt detta är förvisso rätt och riktigt, men jag tycker samtidigt att vi blir svaret skyldiga vad gäller de akuta åtgärderna. Är verkligen statliga garantier för andra länders betalningsförmåga önskvärt eller nödvändigt? De länder som står för garantierna har ju egna skulder och är lika utlämnade åt kreditorernas riskbedömning som Grekland. Systemet som skapats är instabilt och osäkerheten sprider redan ekonomisk turbulens över Europa, inklusive Sverige.

Kritiken bör riktas mot eurosystemets kärna, Europeiska centralbankens funktion. Faktum är att det finns en uppenbar lösning på den akuta skuldkrisen, en lösning som euroländerna vägrar att ens diskutera. Europeiska centralbanken borde göra det som varje nationell centralbank skulle göra i en sådan situation: Trycka mer pengar.

Paul Krugman har påpekat att länder som Storbritannien, Japan och USA, som har stora skulder och underskott, ändå fortsättningsvis har möjlighet att låna till låga räntor. Vad är deras hemlighet? Svaret är att de behållit sina egna valutor. Långivare vet att länderna när som helst kan finansiera sina underskott genom att öka mängden pengar i omlopp. Trycket skulle naturligtvis lätta dramatiskt om Europeiska centralbanken på samma sätt kunde vara yttersta garant för euroländernas skulder.

Skulle inte detta skulle orsaka inflation? Antagligen inte, enligt Krugman. Att trycka mer pengar är inte inflationsdrivande när ekonomin präglas av recess. Dessutom behöver Europa faktiskt en något högre total inflation, nuvarande nivåer låser fast södra Europa i fortsatt hög arbetslöshet och gör det svårare att betala tillbaks några lån.

Under influens av nyliberala ekonomer skapades EMU helt och hållet för att bekämpa inflation, en inflation som inte finns. Följaktligen är Europeiska centralbanken inte skapad för att hjälpa länderna att komma ur depressioner och skuldkriser. Men Krugman menar att ett gäng duktiga advokater säkert kunde hitta ett sätt att kringå statuterna, bara den politiska viljan hade funnits...


Länkat: SVT; SR; SRDN; DNSVD; SVDGP; AB; SKD;

lördag 22 oktober 2011

Med Kapellet på Mårtenstorget


Tre lördagar i oktober framträder Röda Kapellet och jag på Mårtenstorget. Oktobersol, härligt blås och betraktelser om politik i Lund och världen. Det har blivit mycket om solidaritet kontra egosim, ett ganska enkelt och handfast budskap som berör...

Därtill denna kärleksfulla hyllning till Lund. Denna lördag sjöng jag nästan rent.

Skam på torra land

När inte historien passar är det bara att skriva om den. Så resonerar moderaterna, som på årets partistämma utnämner sig själva till historiska förkämpar för rösträtt, jämställdhet, rättvisa och mot apartheid.

Skam går på torra land när de i sitt program skriver:

Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.
Problemet är att det är precis tvärtom. För moderaterna har rättviseperspektivet varit ständigt frånvarande. De har genom historien motsatt sig alla reformer som syftat till rättvisa och jämställdhet, all lagstiftning som gett trygghet och elementära mänskliga rättigheter för andra än adel och borgerskap. Det är samma höger nu som då. På partistämman förmådde de inte välja in en endaste person med invandrarbakgrund i sin partistyrelse. De vägrar fortsatt att lagstifta om partibidrag. De säger sig värna välfärden samtidigt som de monterar ner den, privatiserar den och drar undan dess ekonomiska bas.

En liten punktlista över partiets historiska bedrifter kan kanske hjälp till att friska upp minnet för Reinfeldt och Borg:
  • 1904–1918: Nej till allmän rösträtt
  • 1916: Nej till allmän olycksförsäkring i arbetet
  • 1919: Nej till åtta timmars arbetsdag
  • 1919: Nej till kvinnlig rösträtt
  • 1923: Nej till åtta timmars arbetsdag
  • 1923: Nej till avskaffandet av dödsstraff i Sverige
  • 1927: Nej till folkskolereform
  • 1931: Nej til sjukkassan
  • 1934: Nej till a–kassa
  • 1935: Nej till höjda folkpensioner
  • 1938: Nej till två veckors semester
  • 1941: Nej till sänkt rösträttsålder
  • 1946: Nej till fria skolmåltider
  • 1946: Nej till allmän sjukvårdsförsäkring
  • 1947: Nej till allmänna barnbidrag
  • 1951: Nej till tre veckors semester
  • 1953: Nej till fri sjukvård
  • 1959: Nej till ATP.
Vad gäller apartheid var moderaterna det svenska parti som starkast motsatte sig varje typ av åtgärder och sanktioner, ända fram tills dess att apartheid-regimen i Sydafrika föll 1994.

Att ljuga är fult. Att medvetet satsa på historieförfalskning är värre. Vem tror de egentligen att de lurar?

* * * *

Uppdaterat 2011-10-24

- Vi var med och genomförde fri och lika rösträtt. I en DN-intervju fortsatte idag partisekreterare Sofia Arkelsten moderaternas nya specialgren: historieförfalskning.

Vem som helst kan ju kolla upp att detta är fel, när det begav sig bekämpade moderaterna såväl allmän och lika rösträtt för män som att rösträtten skulle utsträckas till kvinnor. De som kan ta åt sig äran för att ha varit pådrivande är liberalerna, socialdemokraterna och den socialdemokratiska vänster som såsmåningom blev Vänsterpartiet. Anledningen till att det under 1900-talets två första årtionden pågick en strid om den allmäna och lika rösträttens införande var högerns och kungahusets kraftiga motstånd.

Den halsbrytande lögnen blev till slut för mycket även för Arkelsten. Under kvällen tog moderaternas partisekreterare tillbaka allt hon sagt i ett pressmeddelade. Men i telefon till DN fortsatte Arkelsten sitt kollrande genom uttalanden som "Ett parti är per definition olika krafter som vill åt olika håll", varigenom hon fortsatt försöker dölja att motståndaren i rösträttsstriden var just hennes eget parti.


Länkat: SVT; SVT; SVT; SR; SRDN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; GP; GP; SKD; SKD; SKD; NSK; AB; Ex; Ex

Läs också Jonas Sjöstedt. Han avslutar sitt blogginlägg i ärendet med...
...istället blir hela affären en nyttig påminnelse om vilken reaktionär och sunkig historia moderaterna har. Som Vänsterpartist skulle det ju också vara skönt ibland att få skriva om delar av partiets historia. Men det är en dålig vana. Misstag och oförsvarbara åsikter i ett partis historia innebär inte att man tycker likadant idag, moderat eller vänsterpartist. Historien kan man lära av, men det förutsätter att man vågar granska den kritisk och inte ljuger om den.

onsdag 19 oktober 2011

Sjukvårdspolitiker (M) vägrar ta ansvar

Angående den tragiska händelsen i mars i år, när lille Kevin blev offer för underbemaning och kapacitetsbrist på barnakuten i Lund, deklarerar regionrådet Catharina Blixen-Finecke (M) att händelsen inte har någonting med besparingarna att göra. Man frågar sig vad hon grundar detta uttalande på.

Redan i april 2010 meddelade klinikchefen för barnsjukvården, Charlotta Schaedel, att hon avgår eftersom hon inte längre kunde ansvara för patientsäkerheten. Hon hade gång på gång gått ut och varnat allmänheten för att barnakuten saknat kapacitet. De ekonomiska ramarna var så snäva att hon tvingades dra ner på läkartjänster, trots en nästan ständigt hög tillströmning av patienter. Varje vinter blev det kaos eftersom systemet inte var dimensionerat efter behovet.

Chefläkaren på Sus i Lund, Jesper Persson bekräftade i måndags att
barnakuten inte är dimensionerad för att kunna ta emot de barn som är i behov av vård under topparna, speciellt under vårarna. Skånska Dagbladet visar barnakuten fått spara kraftigt i åratal. Resurserna ligger kvar på 2009 års nivå samtidigt som patienttrycket ökat med 13 procent.

De som är ansvariga för de bristande reurserna, den politiska majoriteten i Region Skåne, vägrar helt enkelt ta ansvar för vården och sina egna handlingar. De skyller på allt annat och alla andra, eftersom det aldrig någonsin i deras värld kan handla om brist på resurser. Blixen-Fineckes arroganta hållning är bara ytterligare ett bevis på detta. 

Tidigare: Varför kris i sjukvården?
Länkat: SKD; SKD; SKD; SKD

När musik svider...

Sydsvenskan 19 oktober 2011

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder manar nu till bojkott av klädesaffärer i Malmö. Dessa affärer har ådragit sig hans missnöje genom att i lördags spela antirasistisk musik. Detta får partisekreteraren att gå i taket: Dags att visa konsumentmakt. På Söders facebooksida deklarer andra SD:are stolt att det aldrig skulle falla dem in att handla i en "Sverigefientlig" butik.

De berörda butikerna är naturligtvis inte speciellt oroade inför det stundande kundtappet. En av butikscheferna säger att "om någon vill bojkotta oss för en viss musiksmak, så får man väl göra det".

Med sin smått löjeväckande reaktion visar SD onekligen vilka de är. För det är väl bara rasister som tycker att det svider när någon spelar antirasistisk musik?

Tidigare: SD stöter på patrull
Länkat: SDS

tisdag 18 oktober 2011

Får vad som helst heta MP?

Det ska börjas i tid, det som sponsrat ska bli...
René Lundström är Miljöpartiets representant i kommunfullmäktige i Svedala. För tre år sedan skrev han främlingsfientliga motioner och lade ner sin röst när fullmäktige röstade om Svedala ska ta emot flyktingar. Trots detta ingrep inte Miljöpartiets partistyrelse. Istället placerades han i valet 2010 överst på MP-listan i Svedala och blev partiets representant i kommunstyrelsen.

Nu föreslår Miljöpartiets kommunstyrelseledamot att en nybyggd grundskola i Svedala ska anta ett företagssponrat namn. René Lundström tycker att OKQ8-skolan vore ett lämpligt namn eftersom bensinmacken ligger i närheten av skolan.  

- Ungarna handlar säkert gärna godis på macken så Q8 kan väl inte ha något emot det, säger han till SVT. Miljöpartiet i Svedala kanske rent av tror att man kan spara lite extra pengar på skolbespisningen genom denna fiffiga konstruktion.

Vad för sorts parti är egentligen Miljöpartiet? Alla partier kan naturligtvis drabbas av virrpannor eller ideologiskt främmande fåglar. Men senast vid nästa val brukar de, till omvärldens tacksamhet, förpassas in i historiens töcken. Men tydligen får vilka galenskaper som helst heta Miljöpartiet.

Länkat: SVT; SKD

torsdag 13 oktober 2011

IT, jag och lundaborna

En effektiv spärr mot insyn...
Lunds kommun håller just nu på att överge pappershögarna till förmån för handlingar i elektronisk form. Sedan i våras får kommunstyrelsen inte längre några kallelser och mötesdokument i pappersform. Alla ledamöter har utrustats med en läsplatta (Ipad) som de tar med på mötet, men dokumenten går naturligvis lika bra att ladda ner och läsa på en vanlig dator. Nu följer de andra nämnderna efter.

Detta ger uppenbara fördelar i pappersbesparing och tryckkostnader, varje kommunstyrelsemöte brukade generera en decimetertjock lunta till var och en av de 26 ledamöterna och ersättarna. 

Men informationsteknologins utveckling ger också helt nya möjligheter att öka lundabornas insyn i de kommunala beslutsprocesserna. Tidigare har beslutsunderlag och tjänsteskrivelser av naturliga skäl enbart kunnat distribueras i ett fåtal exemplar, t.ex till massmedia och de politiska partiernas kanslier. Nu kan allt bli tillgängligt för i princip alla lundabor utan några som helst extra kostnader.

Det är därför obegripligt att kommunen hittills valt att lägga de digitala handlingarna på personliga mötesportaler skyddade med lösenord. Det inte bara hindrar allmänhetens insyn, det omöjliggör också för de förtroendevalda att se handlingar från andra nämnder än den som de själva sitter i.
 
Jag och Hanna Gunnarsson (V) har därför lämnat in en skrivelse där vi föreslår att alla nämndernas möteshandlingar görs offentliga på kommunens hemsida, naturligtvis med undantag för det fåtal dokument som är sekretesstämplade.

Ju mer information till allmänheten, desto bättre.

onsdag 12 oktober 2011

FP: Bort med elevinflytandet

Här är det väl i alla fall inte "överdemokratiskt"?
Lars Hansson (FP) är ordförande i Barn- och skolnämnd Lunds stad. På sin blogg Liberal skolpolitik ur ett Lundaperspektiv går han till storms mot de ansatser till elevinflytande och demokrati han tycker sig se tecken på i Lund. 

Den folkpartistiske nämndsordföranden har tydligen stött på en gymnasielärare som haft mage att fråga sina eleverna hur de ville utforma undervisningen. Därmed måste ju måttet vara rågat, dags att gå till aktion. 'Vi måste städa i skollag och läroplaner så att lärarna slipper att genomföra skendemokratiska och fördummande övningar', utbrister Lars Hansson. När eleverna sedan kommer ut i arbetslivet är det ju ingen demokrati, varför ska de då lära sig sådant flum i skolan?

Lars Hansson menar att '...det ligger lika stora faror i ett ”överdemokratiskt” samhälle som i ett samhälle med bristande demokrati.' Man frågar sig onekligen hur Lunds folkpartister definierar ordet "överdemokratiskt" och hur detta i så fall kan vara lika farligt som att bo i ett diktatoriskt samhälle med bristande demokrati. Anser de att ett samhälle kan bli för demokratiskt?

När normala gymnasieelever i Lund intervjuas i SKD blir det uppenbart att de har en betydligt mer genomtänkt demokratisyn än den folkpartistiske nämndsordföranden. Dessutom beskriver och försvarar de det elevinflytande som finns på deras skola i helt andra termer än den raljanta nidbild som Lars Hansson vill saluföra.

Men just Folkpartiet har redan i lag lyckats förbjuda de försök med utökat elevinflytande som tidigare fanns, nämligen att gymnasielever skulle kunna vara i majoritet i en skolstyrelse. Det borgerliga regeringsbeslutet kom hastigt och utan någon som helst utvärdering av de överlag mycket lyckade försöken runt om i landet, som innebar ökat ansvarstagande, minskad skadegörelse, etc.

Kvar står skolans uppdrag att fostra eleverna i demokrati, något som den folkpartistiske skolnämndsordföranden i Lund alltså vill stoppa.

Länkat: SDS; SKD; SKD;

tisdag 11 oktober 2011

Ekonomipris tillbaks i pölen


I "sövattenekonomernas" pöl finns
det ingen elak verklighet att ta
hänsyn till (öknamnet kommer av
att förgrundsgestalterna kommer
från Chicago och andra universitet
nära de stora sjöarna). 
Ekonomipriset gick i år till Christopher Sims och Thomas Sargent. Riksbanken fortsätter därmed sin tradition att belöna ekonomer som är väldigt duktiga på att hantera ekonometrins verktygslåda, men som samtidigt har väldigt svårt att se utanför denna lådas trånga ram.

Inom denna låda finns det bara rationella aktörer och förväntningar och marknadens osynliga hand förväntas ställa allt till rätta till slut. I denna värld finns inga chocker eller kriser och statliga ingripanden eller konjunkturåtgärder ses generellt som onyttiga eller till och med skadliga. 

När det sedan visar sig att verkligheten inte stämmer överens med teorierna brukar de ändå försvara sina modeller - det är ju inte deras fel att verkligheten plötsligt tränger sig på. Efter förödande kritik från en betydligt mer verklighetsförankrad ekonomipristagare, Paul Krugman, försvarar sig Sargent med orden:
Dessa modeller utarbetades för att beskriva ekonomiska fluktuationer under normala tider, när maknaden för samman utlånare och låntagare på rätt sätt, inte under finansiella kriser och marknadssammanbrott [min översättning]
Men Lars Pålsson Syll påpekade igår att det är just detta som är själva grejen.
Om verkligheten såg ut som i Sargents och Lucas rationella förväntningsmodellers var väl allt ok. Men när den inte gör det, visar det sig uppenbarligen att vi inte har ett smack nytta av dessa vertygslådeekonomers axiomatisk-deduktivistiska utsvävningar i elfenbenstornet. När vi ber dem om råd och synpunkter på hur vi ska undvika katastrofen har de inga råd  att ge.
Det behöver kanske inte påpekas att det är med hjälp av liknande modeller för arbetsmarknaden som Anders Borg t.ex motiverat försämringarna i sjuk- och arbetslöshetskassorna och införandet av de så kallade jobbskatteavdragen. Det första som "glömdes bort" var att verkligheten inte stämmer med modellen. Det är svårt att stimulera någon att jobba mer - när det inte finns några jobb. Och tänk om den som är sjukskriven faktisk - är sjuk! Varken Borg eller någon annan kan heller visa att dessa åtgärder har lett till nya arbetstillfällen. Däremot är det lätt att summera effekten i form av mänskligt lidande och inkomstöverföring från fattig till rik.

Allt är med andra ord som vanligt. Ekonomipriset är tillbaks i pölen samtidigt som Borg fortsatt höjs till skyarna som något sorts ekonomiskt orakel på hemmaplan.


Länkat:
SR; E24; GP; DN; DNSVD; SKD