* * * *
De bägge liberalernas argument är försåtligt populistiska men motsägelsefulla och på flera punkter direkt felaktiga. De försöker skapa en motsättning mellan dem som lånar för att köpa bostadsrätt och dem som av olika orsaker är i akut behov av en bostad. Men kommunen köper inte några ”lägenheter åt andra” utan åt sig själv, för att lösa ett omedelbart bostadspolitiskt problem. Det har kommunen lagstadgad skyldighet att göra. När det lättar förutsätts att kommunen säljer lägenheterna igen.Sandberg och Tolsved Rosenkvist skriver om den långa kön till hyresrätter i Lund. Det är en kö som deras eget parti till stor del skapat genom att i riksdagen slå undan benen för byggande av hyresrätter och, i Lund, genom att vägra anvisa mark till LKF 2006–12.
Men de gillar uppenbarligen inte när kommunen försöker minska den ensidiga belastningen på hyresrätter (och därmed minskar kön till hyresrätter) genom att sprida en del sociala förturer till andra områden. Mån det vara för att de själva och deras prioriterade väljargrupper bor i dessa andra områden? Hur som helst måste de älska bostadssegregation.
De menar vidare att kommunen trissar upp priset på bostadsrätter. Men varför skulle just denna rännil, kanske några procent av alla bostadsrättsköp i Lund, vara trendsättande för priserna? Prisnivån påverkas av marknaden som helhet – utbud och efterfrågan i Lund och dess omgivning.
På lång sikt påverkar kommunens köp inte priserna alls. När kommunen om några år säljer bostadsrätterna igen uppstår ett precis lika stort ”överskott” på bostadsrätter som det tidigare ”underskottet”, vilket då verkar i motsatt riktning – prissänkande.
Dessutom har Liberalerna inte några egna verksamma förslag hur bostadssituationen ska lösas. De menar att vi ska vädja till privata hyresvärdar att ta ansvar. Men just detta var allt Liberalerna förmådde göra under sina åtta år vid makten i Lund. Det var ett rop i natten.
