onsdag 4 juli 2012

Nattliga hjältar med hälsoproblem

Reinfeldt sa i sitt almedalstal att moderaternas hjältar är nattarbetare. Samtidigt visar flera studier att människor blir sjuka av att arbeta på nätterna eller i skift. Riskerna för hjärtinfarkt, diabetes och bröstcancer ökar till exempel med mellan 40 och 70 procent. Nattarbete bör naturligtvis inskränkas till ett minimun, till de nödvändiga samhällsfunktioner som måste upprätthållas. 

Men istället har vi fått se en kraftig ökning av nattarbete inom den privata servicesektorn under senare år. I Danmark, där det rimligen också finns nödvändiga samhällsfunktioner att upprätthålla, jobbar 4 procent av arbetskraften skift eller på nätterna, i Sverige 23 procent. Gillar moderaterna detta?

Reinfeldt talade om OB-bidrag. Vadå OB-bidrag? Är det i så fall när man kallas till arbetsförmedlingen för jobbcoaching klockan två på natten? Eller är det ett förslag att subventionera mensskydd? Nej, statsministern kallade lönetilläggen vid obekväm arbetstid för bidrag. Var det en freudiansk felsägning eller bara dålig koll?

I stället för att göra något åt problemen för den växande gruppen nattarbetare försöker Reinfeldt ta åt sig äran av deras arbete samtidigt som han förvandlar deras lön till ett bidrag. Det är något osunt med det nya arbetarpartiet.


Länkat: SVT; DN; DN; SVD; SKD

tisdag 3 juli 2012

Desperata moderater

En viss desperation omger numera alltid Fredrik Reinfeldts framträdanden, liksom andra moderata toppolitikers. Deras ekonomiska politik är fast i det borgska kamerala träsk, vilket alla ledande ekonomer menar har permanentat den höga arbetslösheten. Några nya större skattesänkningar att locka med är inte i sikte och vad gäller övriga politiska sakfrågor saknas vilja eller förmåga att uttrycka någon mening eller driva någon linje. Den lanserade "jobbpakten", med tveksamt framtida resultat, har tidigare avvisats av moderaternas egna samarbetspartier.

Samtidigt har de all statistik emot sig: Arbetslösheten ökar liksom ojämlikheten i samhället, nya utförsäkringar av sjuka står runt hörnet, privatiseringarna är impopulära och beskrivs numera allt som oftast i termer av katastrofer, oppositionen leder alla opinionsmätningar, ett eller flera allianspartier riskerar att rasa ur riksdagen...

Visst kan man kritisera oppositionen, i alla fall S och MP, för bristande alternativ till högerns ekonomiska politik och för dålig konsekvens i synen på privata vinstintressen i välfärd och skola. Men här står moderaterna och alliansen än mer tomhänta. Det är ju trots allt de som styr.  

Försöket att åter kalla in Per Schlingmann som valstrateg var inte oväntat, men ett för partiet lyckat resultat är långt ifrån givet. Schlingmann verkar vilja försöka dra temat om arbetarparti ännu ett varv: Det nya arbetarpartiet (2006), Det enda arbetarpartiet (2010), Det moderna arbetarpartiet (2014). Sanningen är att detta var tröttsamt redan 2010. Jag tror folk i allmänhet förknippar begreppet arbetarparti med solidaritet med de svaga i samhället, alltså raka motsatsen till allt vad moderaterna står för.  

Moderaterna vann inte valet 2010 på egna meriter (eller på floskeln om arbetarparti) utan på att oppositionen under de sista fem månaderna innan valet lyckades schabbla bort en given vinst genom att ängsligt anpassa alla sina utspel och förslag till vad regeringspartierna redan gjort.. 

Det misstaget gör de rödgröna partierna knappast om.

Länkat: SR; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; AB; AB; AB; AB; AB; AB; AB; HD; SKD; GP; GP; GP;