Vänsterpartiet växer - med ny strategi

De bägge regeringspartierna befinner sig i en djup ideologisk och politisk kris. Socialdemokraterna och Miljöpartiet fortsätter i allt väsentligt den allianspolitik som de lite lamt kritiserade i oppositionsställning i åtta års tid. Något annat var inte att vänta. Med ett års fördröjning accepterade de bägge partierna retroaktivt varenda borgerlig skattesänkning. Därmed accepterade de en de facto urgröpning av välfärd och offentliga investeringar med åtminstone 140 miljarder på årsbasis. 

Därtill är finansminister Magdalena Anderssons inställning till statens finanser om möjligt än mer nyliberal än förre finansministern Anders Borg. Dogmen är att krona ska räknas mot krona i statsbudgeten och en arbetslöshet på runt 7 procent anses inte bara normalt utan önskvärt så länge "jämviktsarbetslösheten" sägs ligga på den nivån. Regeringsparternas kris berör snart sagt alla politikens områden: Välfärd, skola, arbetslöshet, arbetsrätt, miljö, utrikes- och flyktingpolitik. 

S och MP tappar i förtroende och stora delar av deras medlemskår och väljare överger dem eller blir passiviserade. Men detta har hittills bara lett till att högern stärkts. Allianspartierna är nu större än de rödgröna i opinionsmätningarna och SD ligger runt 20 procent. Det senare partiet tycks dessutom numera vara största parti bland LO:s medlemmar. Samtidigt står Vänsterpartiet och stampar på 6-7 procent. Den stora frågan för vänstern är: Varför är det inte Vänsterpartiet som växer när Socialdemokraterna och Miljöpartiet kollapsar? Ett väljarstöd på mellan 10 och 15 procent borde egentligen inte vara långt borta. Detta hade ritat om den politiska kartan och förskjutit politikens fokus vänsterut.

Vänsterpartiets nuvarande huvudstrategi är att visa att partiet gör skillnad. Små men viktiga förändringarna lyfts fram - sommarlovsstöd, avgiftsfri mammografi, satsning på ungas psykiska hälsa. Men så länge sjukvård, äldreomsorg och skola fortsätter att skära ner, så länge privatiseringarna härskar och så länge nuvarande ekonomiska politik fortsätter kan detta vara direkt kontraproduktivt. Framgångarna är trots allt begränsade, vilket är lätt för vem som helst att se, men framförallt blir Vänsterpartiets roll som oppositionsparti otydlig, ja, partiet förknippas med makten istället för att utmana den.

Vänsterpartiet vill vara ett reellt alternativ för förändring av människor levnadsvillkor här och nu. Om folk inte tror på att vänstern faktiskt kan förändra något blir vänsterns ord bara fraser. Partiets nuvarande strategi (att visa att V kan förändra) är därför begriplig. Problemet är att detta inte fungerar, i alla fall inte just nu.  

Jag tror alltså att huvudförklaringen till att det är högern och rasisterna som vunnit på regeringspartiernas kris är att det saknas en vänsteropposition värd namnet. Slutsatsen är att Vänsterpartiet först och främst bör utveckla sin strategi och bli ett tydligare oppositionsparti som driver en rak vänsterlinje över hela det politiska fältet.

Synen på varför det sprack i Lund

Mitt inlägg om hur Vänsterpartiet uteslöts från styret av Lund ledde till en artikel i SDS med rubriken Olika syn på rödgrönrosa budgetsprickan. Men vad är det egentligen som är olika? Såväl Anders Almgren (S) som Emma Berginger (MP) blir svaret skyldiga.

Istället koncentrerar de sig på meningslösheter och formalia som egentligen saknar allmänt intresse, men eftersom detta är det enda de har att komma måste jag tyvärr kort uppehålla mig vid det.

Anders Almgren menar att "...Vänsterpartiet kommit sent" med sina förslag eftersom "...de rödgrönrosa tidigare under hösten pratat om att höja skatten med 10 öre". Men då gällde det endast att klara statsbidragen till skolan, någon ny nedskärning på 28 miljoner på bland annat äldreomsorg och förskola låg inte i paketet. Sedan V (och då också Fi) tillkännagav att vi var oense om nedskärningen dröjde det 12 dagar innan S och MP överhuvudtaget ville ha några överläggningar. Jag kan hålla med om att det var sent då, speciellt eftersom det inte blev några förhandlingar utan diktat: Gör som vi säger eller lämna styret.

Emma Berginger beskyller Vänsterpartiet för att med kort varsel vilja "...dra igång regelrätta budgetförhandlingar, vilket vi inte hade tänkt att det här skulle innebära överhuvudtaget." Men naturligtvis är det lika mycket "regelrätta budgetförhandlingar" att föreslå en ny omgång budgetnedskärningar i välfärdens kärna som att föreslå att skatten höjs med ett högre örestal. Tvärtom, det innebär större respekt för den redan fastlagda budgeten och verksamheterna att inte i november tvinga på dem nya sparbeting.

Men mot slutet av artikeln bekräftar både Anders Almgren och Emma Berginger det viktigaste argumentet i mitt inlägg: Splittringen beror på deras strategi att högeranpassa politiken. Emma Berginger pratar om att det inte är "realistiskt" att lägga förslag som ligger för långt ifrån vad borgerligheten kan förväntas tycka om. Almgren menar att de rödgrönrosa behöver förankra delar av sin politik hos borgerligheten.

Problemet är att denna strategi inte på något sätt har hjälpt S och MP. Hur "realistiska" de än varit och hur mycket de än försökt "förankra" sina förslag hos borgerligheten har det blivit kalla handen. Borgerligheten vet nämligen att de med hjälp av FNL och SD kan få igenom sina egna förslag. Dessutom kan de då varje gång ge styret en knäpp på näsan. Så varför skulle de bry sig?

Anpassningen till högerns politiska agenda har hittills bara lett till två saker. För det första har S och MP förnedrat sig medan borgerligheten skrattat dem rakt i ansiktet. För det andra har skiljelinjen i lundapolitiken blivit otydlig eftersom S, MP och Fi numera företräder den nedskärningspolitik de så sent som i somras kritiserade med hetta.

Vänsterfronten öppnas i Lund

Den 4 november 2015 sprack samarbetet mellan S, MP, V och Fi i Lund. De fyra partierna hade då försökt styra Lund i minoritet under ett år. Här ska jag ge min egen syn på splittringens orsaker. Först redogörs för de skilda politiska förslag som ledde till splittringen, därefter ges en bild av historiken som ledde dit, orsakerna till att splittringen skedde analyseras och avslutningsvis diskuteras konsekvenserna. Jag kommer att argumentera för att splittringens orsak är att S och MP i Lund anpassat sina egna politiska förslag till högerns, i strid med det samverkansdokument som de fyra partierna enades om efter valet 2014.
 
Förslagen
Vid kommunstyrelsemötet 4 november lade S och MP fram ett budgetförslag för 2016 som innehåller en ny nedskärning på 28 miljoner utöver de nedskärningar som fullmäktige beslutade i juni. Hårdast drabbas vård och omsorg, som totalt får ett sparbeting på 21 miljoner kronor, men även förskolor, kultur och fritid, parkskötsel, m.m, får nya neddragningar. Före valet kritiserade S och MP de borgerliga för just denna årliga nedskärningspolitik, nu lade de själva fram precis sådana förslag.
 
Vänsterpartiet lade fram ett budgetförslag utan nya nedskärningar i verksamheten och med en jämställdhetspott på 10 miljoner, allt i enlighet med det rödgrönrosa samverkansdokumentet. Det var ingen expansiv budget, inga stora nya vänsterprojekt sjösattes, men ett anständigt förslag för att freda välfärden från nya neddragningar och börja vända Lunds systematiska och ökande lönediskriminering av bland annat vårdbiträden, barnskötare och undersköterskor.
 
Historiken
I juni 2015 röstade Lunds kommunfullmäktige igenom en borgerlig budget med stöd av SD och FNL. Vid slutet av mötet, när skattesatsen skulle tas, drog S och MP ensidigt tillbaka det förslag till skattehöjning på 25 öre som de rödgrönrosa partierna hade enats om att föreslå. Vänsterpartiet stod fast vid vad man kommit överens om. S och MP deklarerade att de gott kunde styra med denna budget, medan Vänsterpartiet föreslog ett kommunalt nyval.
 
På grund av försämrad ekonomi och statsbidragsregler för grundskolan behandlades budgeten än en gång i november. Den 15 oktober meddelade Vänsterpartiet, då tillsammans med Fi, att vi inte var eniga med S och MP om att lägga ut nya nedskärningar. Ändå dröjde det till den 27 oktober, bara en vecka innan det avgörande kommunstyrelsemötet, innan S och Mp kallade till förhandling. Vänsterpartiet sökte kompromisser och skruvade ganska snart ner en föreslagen skattehöjning från 40 till 30 öre. S och MP rörde sig inte en millimeter. Det visade sig ganska snart att det inte var fråga om någon förhandling, det var diktat: Gör exakt som S och MP vill eller lämna samarbetet. Inför detta vek Fi ner sig, först gav de upp jämställda löner, sedan accepterade de nedskärningarna.
 
Dessa så kallade förhandlingar fortsatte in i det sista, till fem minuter innan kommunstyrelsemötet började den 4 november. Vänsterpartiet framförde att även om vi nu lägger skilda förslag behöver det inte innebära att samarbetet upphör, men S och MP framhärdade: Den som inte följer deras linje måste lämna samarbetet.

Högeranpassning som strategi 
Det är inte lätt att styra när man inte har egen majoritet och när möjligheten att få stöd (även passivt sådant) från andra partier är obefintligt. Vill man ändå fortsätta med det så finns det i princip två vägar.
 
Den första vägen är att hålla fast vid sin politik. Efter att ha blivit nedröstade försöker man göra skillnaderna i politikens innehåll tydlig för allmänheten. Motiveringen för att ändå fortsätta styra är att någon måste göra det, att det inte finns något alternativ. I Lund finns det inte något reellt alternativ med nuvarande parlamentariska situation, inte så länge de borgerliga inte går in i ett samarbete med SD.
 
Den andra vägen är att överge sin politik, att lägga den nära de förslag man tror att de borgerliga kommer att lägga. Efter att ha blivit nedröstade kan man då med viss rätt hävda att det inte är så stora skillnader. Motiveringen för att fortsätta styra är just att det egna förslaget inte skiljer så mycket från det segrande borgerliga, vilket ger någon sorts legitimitet.
 
Under de så kallade förhandlingarna i november ansåg Vänsterpartiet det vara självklart att välja den första linjen. Våra dåvarande samarbetspartier framförde och valde den andra linjen. Detta är ingen illvillig tolkning från min sida – ambitionen för de kommande tre åren uttalades tydligt på detta vis. S och MP hade därmed valt högeranpassning som politisk strategi. Detta ledde till att de bröt med det rödgrönrosa samverkansdokumentet och därmed bröt de också den rödgrönrosa koalitionen.

Vad händer nu?
Den omedelbara effekten är att Vänsterpartiet lämnar sina presidieposter och hamnar i opposition. Huruvida någon typ av samarbete (t.ex. informationsutbyte inför nämndsmöten) kommer att fortsätta är i skrivande stund osäkert. I samband med brytningen sade S och MP att så skulle ske, i flera nämnder har de nu gjort tvärtom.

Det blir framförallt upp till S, MP och Fi att förhålla sig till den nya parlamentariska situationen. Före splittringen hade de styrande partierna 31 mandat gentemot 29 för de borgerliga och FNL. Nu har de styrande partierna 26 mandat och är därmed mindre.

För Vänsterpartiet är politikens innehåll avgörande. Partiet kommer att driva den politik som det gick till val på, för ett solidariskt och jämställt Lund, för en välfärd och skola att lita på. Därmed öppnas åter en vänsterfront i Lunds politiska liv. Det kanske är på tiden.

V-Lund: Jämställdhet och nej till nya nedskärningar

Lunds kommun styrs av en koalition mellan rödgrönrosa partier, men de kan inte genomföra sin politik. De borgerliga med stöd av SD och FNL tvingar istället fram nya nedskärningar inom äldreomsorg, förskola, skola, kultur, renhållning, ja alla kommunal verksamhet.

Budget för 2016 togs i juni, men sedan dess har tre saker förändrats. För det första har det visat sig att kommunen inte kan skära ner på grundskolan i enlighet med det borgerliga segrande budgetalternativet, då går Lund miste om statsbidrag till skolan. För det andra har en ny lönekartläggning gjorts som visar att kvinnodominerade yrken tappar kraftig mot mansdominerade. För det tredje har prognosen för kommunens intäkter försämrats på grund av att 800 invånare försvunnit ur folkräkningen.

Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun äntligen, efter nio raka år med nedskärningar, slutar plåga förskola, skola, vård och omsorg och andra verksamhet med nya sparbeting. Vi motsätter oss att statsbidraget för återställandet av arbetsgivaravgifterna för unga (26 Mkr) dras in från verksamheterna från den 1 januari 2016. Annars drabbas till exempel vård och omsorg av ett nytt sparbeting på 13 Mkr, utöver de 8 Mkr som borgarna skar bort i juni.

Vänsterpartiet föreslår att ett första steg tas för att jämställa lönerna mellan kvinno- och mansdominerade yrken under 2016. Det är ett arbete som egentligen skulle kommit igång redan 2015, men de borgerliga partierna förhalade det med ett nytt utredningsuppdrag. Nu är utredningen klar. I denna insats krävs 10 Mkr för att lyfta lönerna för de underbetalda kvinnodominerade yrkesgrupperna som är nödvändiga för välfärden: Vårdbiträden, städare, ekonomibiträden, barnskötare och undersköterskor.

Slutligen föreslår Vänsterpartiet att kommunens försämrade ekonomi möts med en skattehöjning på 30 öre.
Tyvärr har vi inte fått gehör för dessa förslag bland våra samarbetspartier. För oss är politikens innehåll det avgörande, inte presidieposter och uppdrag. Vi ser dock fram emot ett fortsatt gott samarbete med S, MP och Fi i Lunds kommuns nämnder och styrelser.

EU, Sverige, tiggeriet och annat

Ibland undrar man vad Europeiska Unionen egentligen är bra för. För trots att jag röstade nej till Sveriges medlemskap kan jag tänka mig några saker som EU faktiskt skulle kunna fixa.

1. Att ordna bättre fungerande kollektivtrafik mellan medlemsländerna. Men det ger EU fullständigt fan i, kollektivtrafiken till kontinenten försämras istället successivt. Nu kan man inte längre ta nattåget till Paris. En tågresa de 70-80 milen Malmö-Amsterdam är ett 15 timmarsprojekt.


2. Att samordna en anständig flyktingpolitik och inte låta barn dö i Medelhavets vågor. Istället bygger man ett en Fästning Europa och är därmed medbrottslingar till flyktingkatastrofen.

3. Att tvinga medlemsländerna att föra en anständig socialpolitik och inte diskriminera delar av befolkningen. Det ger man också fullständigt fan i. Rumänien får fortsätta behandla sin romska befolkning som kattskit, med följd att de tvingas ut på tiggastråk i hela Europa.

Men de arma grekerna ger man sig på, med oupphörliga krav på nedskärningar och privatiseringar. Så länge vi är med i klubben måste vi agera inom den. Men vad gör vår egen regering? De säger inte ett pip om kollektivtrafiken, är tysta om EU:s roll i Medelhavstragedin lämnar inga skarpa förslag gentemot Rumänien (eller den halvfascistiska regeringen i Ungern för den delen), men deltar glatt i övergreppet mot Grekland.

I veckan lämnade Daniel Suhonen det första riktigt skarpa förslaget att bekämpa det förnedrande tiggeri som numera förekommer över hela Sverige 

Sverige bör upphöra med sin mjuka, nästan gullande linje med Rumäniens regering. Löfven – slå på stora trumman! Wallström – visa vad du går för! Kräv att Rumänien stängs ute från alla EU-toppmöten och samarbetsorgan i EU tills landet slutar mobba sin romska befolkning. 

Stäng av deras bistånd, omedelbart. 

Stäng av Rumäniens fria rörlighet. 

Skicka hem Rumäniens ambassadör från beskickningen på Östermalmsgatan i Stockholm och förklara att de inte är välkomna tillbaka förrän de lärt sig ta hand om sin egen befolkning.

Om EU inte går med på detta – meddela att Sverige från 1 januari 2016 slutar att betala sin medlemsavgift till EU på drygt 30 miljarder netto. 

Så ska det låta! 

Camping eller kåkstad?

Borgerligheten och SD rör nu upp himmel och jord över försöken att ordna drägliga förhållanden för tillfälliga besökare som tigger i Lund. Men när de blir tillfrågade om vilka alternativ de själva vill föreslå blir de märkligt tysta. Vill de att det ska fortsätta växa upp privata kåkstäder utan några hygieniska förhållanden? Eller vill de hägna in och vakta varenda parkering och gräsplätt i Lunds kommun?


Det är viktigt att kommunen håller på likabehandlingsprincipen. Det går alldeles utmärkt att öppna upp en tillfällig kommunal camping och stå för grundläggande sanitära faciliteter mot en låg avgift (i Helsingborg tar de 10 kronor per besökande och natt). Men den måste vara öppen för alla. 


Precis som de flesta andra ogillar jag starkt tiggeri och har svårt att stå ut med att människor tvingas förnedra sig själv och sin omgivning genom att traktera musikinstrument de inte behärskar. Detta är emellertid ingenting vi kan önska bort, det beror på misär och hård diskriminering. Tyvärr kan det framstå som om vänstern gillar att tiggeriet breder ut sig. Ingenting kan vara mer felaktigt, men vänstern befinner sig i ett dilemma, ett dilemma som alla människor med stort hjärta drabbas av: Vi förmår inte att titta bort och låtsas att problemen inte finns. Det verkar ledande moderater och sverigedemokrater i Lund ha betydligt lättare att göra...


Ibland undrar jag vad Sverige egentligen sysslar med i den Europeiska unionen. Regeringsrepresentanter har varit snabba med att uttala sitt stöd till den pågående förnedringen av Grekland, trots att alla vet att fortsatt arbetslöshet och nedskärning gör saken värre. Men regeringen säger inte ett ord om Rumäniens behandling av romer.


Sverige borde officiellt kräva att EU ställer Rumäniens regering inför ett omedelbart ultimatum: Ta hand om er befolkning på ett anständigt sätt, annars betalas inte ett öre i EU-bidrag ut.

Därför nyval i Lund

Vänsterpartiet har föreslagit att nyval, eller extra val som det heter i kommunallagen, ska utlysas till Lunds kommunfullmäktige. Lundaborna bör få avgöra vilken sorts politik som ska bedrivas i kommunen. Förslaget kommer att behandlas i augusti och september av fullmäktige; ett beslut att utlysa extra val kräver två tredjedels majoritet. Det finns två motiv för förslaget.

För det första har Lund påtvingats en ny nedskärningsbudget som framförallt riktas mot kärnverksamheten – förskola, skola, vård och omsorg – men drabbar all kommunal verksamhet och service. Nya privatiseringsprojekt ska dras igång och därtill läggs en straffskatt på LKF i form av vinstuttag som motsvarar en hyreshöjning på i genomsnitt 1 100 kronor om året för dess hyresgäster.

I Lund förlorade de borgerliga partierna valet 2014, de minskade till 25 mandat. De rödgrönrosa partierna nådde 31 mandat, men för att få majoritet i kommunfullmäktige krävs 33 av 65 mandat. Ett parti vars enda politiska profilfråga är att bekämpa spårväg tog sig in med 4 mandat, de kallar sig FörNya Lund (FNL). Inget i deras agerande före valet skvallrade om att en röst på detta parti var en röst på fortsatt borgerlig politik i Lund. Tvärtom, i deras valplattform betonades satsningar på förskola, skola och äldreomsorg.

Men allianspartierna har sedan valförlusten till varje pris försökt hitta sätt att fortsätta den privatiserings- och nedskärningspolitik de drivit i åtta år. I såväl budget för 2015 som 2016 har de knutit upp FNL för sina budgetförslag och SD har villigt stött dem i allt. Resultat: Den politik som lundaborna trodde att de röstade bort förra året har de nu fått i retur.

Den andra motivering för extra val är att Lund med nuvarande sammansättning av kommunfullmäktige är extremt svårt att styra. Mandatmattematiken ovan talar sitt tydliga språk. Något hållbart alternativ till det nuvarande styret, bestående av S, MP, V och Fi, syns inte vid horisonten. De borgerliga partierna deklarerar samfällt och gång på gång att de inte är intresserade av någon blocköverskridande uppgörelse om budgeten. Lund är låst i ett läge som få kan vara nöjda med, en låsning som hindrar Lund från att gå framåt och satsa på skola och välfärdspolitik.

Lundaborna måste nu få avgöra vilken politisk inriktning de vill att Lunds kommun ska ta. Valet står mellan fortsatt nedskärning eller utveckling för framtiden.

Arma Lund!

I Lund förlorade de borgerliga valet 2014, de minskade till 25 mandat. De rödgrönrosa partierna nådde 31 mandat, men för att få majoritet i kommunfullmäktige krävs 33. Ett enfrågeparti för att stoppa spårväg i Lund tog sin in med 4 mandat, de kallar sig FörNya Lund (FNL). Inget i deras valplattform eller agerande före valet skvallrade om att en röst på detta parti var en röst på fortsatt borgerlig politik i Lund.


De borgerliga har sedan valet på alla sätt försökt hitta sätt att fortsätta den privatiserings- och nedskärningspolitik de drivit i åtta år, den som lundaborna trodde att de röstade bort förra året. I budget inför 2016 har de borgerliga knutit upp FNL för sina budgetförslag, mot att de lyfter ut spårvägen ur ramarna under ett år. Men samtidigt bedyrar de borgerliga att detta inte kommer att försena spårvägen, så fort Lund kan få statliga pengar så lyfts investeringen in igen.


Det är alltså fråga om rent lurendrejeri, en tom invit som FNL inte på något sätt varit nödbedda att acceptera. Till saken hör att denna konstellation (borgerliga samt FNL) tillsammans når upp i 29 mandat, för att få igenom sin budget spekulerar de i ett aktivt stöd från SD. Den enda heder de har kvar är att de inte förhandlat budgeten med sistnämnda parti.


Arma Lund! Det är de som mest behöver ditt stöd som offras. Dina förskolebarn som tvingas samman i allt större barngrupper. Dina äldre på boenden som inte kommer ur sängarna förrän halv elva på förmiddagen. Dina anställda i äldreomsorgen som tvingas fortsätta delade turer trots beslut om motsatsen. Dina hemlösa vars chanser till en bostad minskar. 


Ja, skolan drabbas, kulturen drabbas, park- och vägunderhåller drabbas, allt som vi skulle kunnat vara stolta över drabbas.