Tågresandet ökar. Trots obligatoriska förseningar efter tredje fallna snöflingan och trots regeringens styvnackade vägran att öka investeringarna i underhåll och nya spår så är det faktiskt så. En del beslut om utbyggnad hade tack och lov redan hunnit fattas innan det blev borgerligt, bland dem Citytunneln. Ett annan viktigt beslut är att börja bygga bort en av Södra stambanans flaskhalsar, nämligen sträckan mellan Arlöv och Lunds central. Enligt tidigare investeringsbeslut ska Trafikverket bygga ut från två till fyra spår på sträckan från Arlöv till Flackarp (den ljusa linjen på kartan, fram till viadukten över väg 108).
Tabellen nedan visar tågkapaciteten till och från Lunds C i riktning söder. I nuläget finns kapacitet för 15 tåg i timmen i vardera riktning. Med utbyggnad till fyra spår från Arlöv till Flackarp beräknar Transportverket att kapaciteten skulle öka till 22 tågsätt i timmen.
| Tåg/t |
| Nuläge | 15 |
| 4 spår till: |
|
| – Flackarp | 22 |
| – Ringvägen | 24 |
| – Högevall | 26 |
| – Lunds C | 28–30 |
| Tunnellösning | 30+ |
Trafikverket räknar med att investeringen ska räcka för att klara det ökade behovet fram till år 2025 eller 2030, innan det åter blir för trång till och från Lunds C.
Med fyra spår fram till Ringvägen (orange linje, till Klostergårdens idrottsplats) skulle kapaciteten räcka ytterligare 5 till 10 år, och går man ända fram till Högevall (grön linje) skulle 26 tåg per timme kunna passera i vardera riktningen, vilket skulle räcka en bra bit bortom år 2040.
Så långt är utbyggnad till fyra spår in mot Lunds C relativt okomplicerad. Ska man däremot gå vidare med det sista steget kommer man in i stadskärnan på allvar och i kurvan mellan Armaturfabriken och bebyggelsen på Nygatan. Rivningar blir då nödvändiga och långdragna konflikter med de boende skulle vara att vänta. Det skulle visserligen ge ytterligare kapacitet, men nu pratar vi om att möta uppskattade behov som förväntas uppstå kanske 50 år fram i tiden. Mycket hinner hända innan dess, inte minst inom transportteknik.
På samma sätt kan inte den oerhört kostsamma idén att gräva ner fyra spår under Lund och förvandla Lund C till en underjordisk station försvaras ur behovssynpunkt. Detta skulle i så fall få ske helt på Lunds kommuns bekostnad.
Förutom den redan beslutade utbyggnaden finns det alltså ett fullt realistiskt och okomplicerat alternativ för att ytterligare öka kapaciteten mellan Malmö och Lund. Därtill finns det en rad andra spårinvesteringar i och kring Lund som redan borde varit igång, däribland spår på Lundalänken och spårutbyggnad mellan Malmö och Dalby. Men med en finansminister som på fullt allvar hävdar att Sveriges har "överinvesterat" i järnväg och en kommunikationsminister som hellre ställer in tåg än underhåller spår är det naturligtvis svårt att tro att någonting ska hända någonstans överhuvudtaget.
Länkat: SKD
Idag har tiotusentals italienska kvinnor gått ut på gatorna och protesterat mot Berlusconis sexaffärer och kvinnosyn. Nog hoppas man att Europas mest korrumperade regeringschef snart ska följa Mubaraks väg.
Min fascination för italiensk politik har alltid varit skräckblandad. Å ena sidan en historiskt stark och stridbar radikal arbetarrörelse, å andra sidan fascismen, korruptionen och Berlusconi. Men de senaste årens utveckling ger oss onekligen ett och annat att tänka på.
Det var när den italienska politiska borgerligheten föll samman i korruptionsskandaler och det regeringsbärande kristdemokratiska partiet upplösts 1994 som Silvio Berlusconi steg fram. Ganska snart visade det sig att högerns nye frälsargestalt inte heller var så ren och obefläckad. Berlusconi har utnyttjat sin makt för att ge sig själv åtalsfrihet för misstänkta mutbrott. Under senare år har avslöjandena av hans skandalomsusade privatliv också lett till försök att få honom åtalad för otukt mot minderårig. Berlusconis räddning har hittills varit skickliga advokater, kontroll över media och hans osannolika förmåga att gå iland med att fälla arroganta och sexistiska kommentarer, vilka en del italienare tycks älska.
Koalitioner av vänstern-mittenpartier har vunnit val mot Berlusconi och högern, men varje gång har de schabblat bort sina möjligheter. Senast var efter valet 2006, då den italienska vänstern åter visade sin oförmåga att ta ansvar för landets politiska framtid. Den bräckliga regeringen förlorade till slut en förtroendeomröstning i parlamentet och Berlusconi kunde åter träda in på scenen.
Trodde de verkligen att hans tid var förbi när de hängav sig åt rättrogna politiska demonstrationer istället för att få ihop hållbara kompromisser som kunde ändra landets politiska kurs? Vem vet hur de resonerade, men den italienska läxan för vänstern är i alla fall klar: Ta ansvar för politikens innehåll och underskatta aldrig den politiska högern, vilken korrupt skepnad den än tar.
Länkat: SVT; SVD; GP; GD; AB; HD; SKD;
Nu gläds vi med det egyptiska folkets stora seger. Diktatorn har flytt och därmed har det största hindret för en demokratisk utveckling försvunnit. Nu dyker också hycklarna upp, regeringsrepresentanter från USA och EU-länder som in i det sista höll på Hosni Mubarak. De hade visserligen svårt att öppet gå emot kravet på demokrati i Egypten, men de ville aldrig säga det självklara: Om demokratin ska segra måste diktatorn störtas. Nu går det plötsligt bra att instämma i det allmäna jublet.
Jag skäms över att Sveriges regering tillhör denna klubb av kappvändare. Idag säger Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt att de välkomnar Mubaraks avgång. Men när upproret mot Mubarak började karaktäriserade Carl Bildt Egypten, som
...ett samhälle som trots uppenbara begränsningar är långt öppnare än åtskilliga andra i regionen.
Bildt tyckte att vi nu skulle vänta och se vad Mubaraks nya regering innebär. Han uppmanade Mubarak att bli konkret med sin reformagenda och trodde att
... nyckeln till landets omedelbara politiska framtid ligger i presidentvalet i september. Det är avgörande att det sker på ett sätt som uppfattas som öppet och genuint.
Carl Bildt lade sig därmed mycket nära Israels och USA:s stöd och tilltro till Mubarak. Detta blev ännu en sorglig bekräftelse på att Sverige inte längre bedriver någon självständig utrikespolitik. Sverige följer okritiskt och allt tätare en flock rika länder, med USA i täten, som är beredda att stödja vilka förtryckare som helst, bara det gynnar deras intressen. Bildts efterhandskonstruktioner att det var smart att inte stödja det egyptiska folkets krav framstår bara som patetiska.
Tänk vad fel de hade! Nyckeln till landets politiska framtid låg inte alls i Mubaraks "reformagenda" eller i ett framtida presidentval regisserat av diktatorn, utan i att folket reste sig och körde ut diktatorn.
Tidigare: Egypten - vad säger Bildt?
Länkat: SVT; SVT; SVT; SVT; SVT; DN; DN; DN; DN; DN; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; GP; GP; GP; GP; GP; AB; AB; HD; HD; HD; HD; SKD; SKD; SKD; SKD
Lunds kommuns personalpolitik har försämrats kraftigt sedan det blev borgerligt 2006. Det senaste exemplet kom i förra veckan. Kommunstyrelsen beslutade då slutligen att avskaffa friskvården på arbetstid. Ärendet kom först upp i december men var så dåligt berett att varken ordföranden i arbetsgivarutskottet Carolina Nordbeck (FP) eller kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) kunde förklara vad det innebar. Därför fick det skickas tillbaka för omformulering. Samma sak hände i januari.
Tredje gången gillt lyckades den borgerliga majoriteten slutligen få fram en begriplig beslutstext. Friskvårdstimmen avskaffades och samtidigt sattes tak på friskvårdsbidraget, som de anställda kan utnyttja på sin fritid, till 1 700 kronor per år. Det villkorades också med en egenavgift på 20 procent av kostnaden. Som jämförelse bör påpekas att ett årskort på Nautilus Högevall kostar
3 348 kronor.
Personalvård har förvisso aldrig varit borgerlighetens starka sida. Systematiskt arbetsmiljöarbete har bytts ut mot självterapeutiskt flum. Rehabilitering har bytts ut mot uppsägningar och utköp av personal. Att man nu kör över personalen och samtliga fackliga organisationer och försämrar de anställdas möjligheter att bedriva friskvård är bara alltför följdriktigt. Ibland undrar man hur de borgerliga tänker, om de nu överhuvudtaget gör det ...
PS. Man kan dessutom starkt ifrågasätta om Lunds kommunstyrelse verkligen har laglig rätt att på detta vis inskränka de kommunala nämndernas hittillsvarande rätt att med egna medel bedriva friskvårdspolitik. Kommunens högsta organ heter kommunfullmäktige.
Tidigare: Borgarna avskaffar friskvården; Personalpolitik som positivistisk terror
Regeringen lanserar nu sin utlovade utbildningskampanj inom äldreomsorgen. Under fyra år ska i genomsnitt 250 miljoner kronor användas till personalens fortbildning. De fackliga organisationerna är kritiska och menar att äldreomsorgen framförallt behöver förstärkas genom mer personal. Eftersom arbete inom äldreomsorg är ett låglöneyrke bör dess status dessutom höjas genom att lönerna uppgraderas.
Hur ser då verkligheten ut i förhållande till regeringens kampanj? För Lunds kommun blir en rimlig tilldelning av regeringspengarna cirka 2,5 miljoner kronor i genomsnitt per år. Pengarna torde räcka till heltidsstudier för 6 av de nästan 2 500 anställda inom vård och omsorg i Lund. Men antalet anställda har där genom neddragning stadigt minskat sedan 2007. Under 2009 beslutade de borgerliga att i ett slag minska personalen med 10 procent på äldreboendena.
Inför 2012 avser de borgerliga i Lunds kommun att dra ner på personalen med ytterligare nästan 3 procent genom att låta bli att räkna upp för löner och kostnader. För vård och omsorg innebär det sparbeting på cirka 44 miljoner kronor, vilket alltså ska jämföras med de 2,5 miljoner som regeringen vill använda till att utbilda personalen inom Lunds äldreomsorg.
Regeringen kallar detta för "omvårdnadslyft". I själva verket håller äldreomsorgen i många kommuner på att sänkas, något som regeringen naturligtvis är mycket väl medveten om. Hur tror de för övrigt att de personer som utbildas ska förmås att stanna när nedskärningarna gör arbetssituationen allt odrägligare, samtidigt som löneutrymmet minskar allt mer?
Fotnot: Titeln på blogginlägget är en travesti på uttrycket Det befästa fattighuset, som var namnet på en pamflett mot de svenska krigsivrarna inför det första världskriget.
Länkat: SVT; SVD; DN; GP; HD; NSK
Titta på den blå linjen på kartan. Den måste en cyklist idag följa för att ta sig från centrala Lund till Hjärup eller i omvänd riktning. Titta sedan på den ljusare linjen. Genom att anlägga en cykelväg längs med järnvägen skulle restiden för en tur mellan Lund och Hjärup i stort sett kunna halveras.
Nu är det så lyckligt att Trafikverket är på gång med utbyggnad av spåren fram till Flackarp. Om bara Lunds kommun visar lite initiativkraft skulle denna förbättring för cyklister kunna förverkligas samtidigt.
Miljöpartiet har lämnat in en motion till Lunds kommunfullmäktige om något man kallar en cykelhighway mellan Malmö och Lund. Det är bra. Men glöm inte att den krångligaste vägen för cyklisterna är just vägen ut från Lund, den som den blå linjen visar. Det är nog också på sträckorna från Hjärup och kanske Åkarp som det skulle vara möjligt att få flest resenärer att faktiskt välja cykeln till Lund – om det bara fanns en snabb och attraktiv cykelväg.
Länkat: SDS;
Under senare år har de växt upp som svampar ur jorden: Olika organisationer som kallar sig nätverk och arenor för regional samverkan. Det gemensamma för dem är att de heter konstiga saker på engelska, de kostar mycket pengar och de saknar minsta spår av vettiga arbetsuppgifter. De vänder sig till region, kommuner, universitet och företag.
Rekryteringen av medlemmar påminner ganska mycket om beskyddarverksamhet: Den som vågar stå utanför anses visa ointresse för de typer av verksamhet som den nybildade organisationen kidnappat. Att ansluta sig blir an offer you can't refuse. Lunds kommun är redan medlem i ett tiotal sådana organisationer, ofta med årliga medlemsavgifter på mellan 100 000 och en halv miljon kronor vardera.
Den senaste av dessa heter Training Regions. På deras hemsida sägs idén vara att åstadkomma en arena för ...Training med fokus på städers och regioners säkra och uthålliga flöden av människor, energi, pengar, information, varor och tjänster. Begreppet Training sägs innefatta en kombination av utbildning, övning och forskning.
Ett kontor har redan upprättats i Malmö och en VD med förflutet på Räddningsverket har rekryterats. Man frågar sig vad de ska syssla med. Rädningsskolan i Revinge bedriver en väl etablerad utbildnings- och övningsverksamhet, som även innefattar ett framgångsrikt internationellt samarbete. Vid LTH och andra delar av universitetet bedrivs forskning inom alla de områden som utpekas, med ett redan väl utvecklat samarbete med andra aktörer inom brandskydds- och säkerhetsbranchen. Är det tänkt att den nytillträdde VD:n från Räddningsverket och hans organisation ska vara med och skaffa fram och styra framtida forskningspengar? I så fall: Vilka kvalifikationer har han för det?
Lund erbjuds att gå med i stödföreningen NESST (North European Societal Security Training) till det facila priset av 300 000 kronor om året, retroaktivt från och med 2010. Kommunstyrelsens majoritet verkar dock tycka att detta är för magstarkt, men är inne på att acceptera 185 000 om året från och med 2011. För detta får Lund rätt att använda Training Regions logotype och tillgång till föreningens matrikel. Något inflytande över verksamheten följer inte med medlemskapet.
Lund bör vänligt men bestämt svara:
– Nej tack, vi är redan med i så mycket.
Rättvisa skapar goda samhällen. Om medborgarna uppfattar att de blir rättvist behandlade ökar tilliten, inte bara mellan medborgarna utan även tilltron till demokratin och samhällets institutioner. Rättvisa behöver inte nödvändigtvis innebära absolut jämlikhet, men två viktiga förutsättningar måste vara uppfyllda för att vi ska uppleva samhället som rättvist.
För det första måste förutsättningar och procedurer vara rättvisa. Det får inte finnas några gräddfiler för dem som råkar vara födda i rätt familj eller i rätt bostadsområde. För det andra får inte inkomstskillnader upplevas som orimliga.
Bägge dessa förutsättningar för rättvisa håller nu på att försvinna. Sverige håller på att dras isär. I dag spelar det allt större roll för ett barn att vara född i rätt familj och bo i rätt bostadsområde. Barnfattigdomen ökar samtidigt som löneskillnaderna ökar. För trettio år sedan hade makteliten i genomsnitt en inkomst 5 gånger en industriarbetares, nu tjänar de 15-17 gånger mer än industriarbetaren och toppdirektörerna tjänar 41 gånger mer än sina arbetare.
Samtidigt urholkas eller försvinner trygghetssystemen för dem som redan tjänar minst. De senaste årens ökningar av socialbidrag, behov av skuldsanering och antalet hemlösa är handfasta påminnelser om detta, var och en rymmande mänskliga tragedier.
När samhället på detta sätt dras isär blir det inte bara mycket obehagligare att leva i. Det blir också ett samhälle med sämre fungerande demokrati och sämre förutsättningar för tillväxt och utveckling.
Länkat: SVT; SVT; GP; GP; GP; GP; E24; Ex; DN; DN; SVD; SVD; SVD; HD; HD
