Finland framstår allt mer som ett skolpolitiskt föredöme, speciellt i förhållande till Sverige. Bilden ovan ger en förenklad men desto mer talande framställning av vägvalen för skolan: konkurrens eller samarbete; standardisering eller individualisering; testbaserad övervakning eller tillitsbaserat ansvar; valfrihet eller jämlikhet; marknadisering eller professionalism.
Sedan 1990-talets avreglering har Sverige sjunkit till ett av de länder i världen som gått allra längst mot den övervakande och marknadsinriktande skoltypen.
De borgerliga samt Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger nu att de vill fortsätta med vinstdrivna skolkoncerner, men att kraven på dessa måste bli tydligare. De vill alltså ytterligare öka den omedelbara mätbarheten och kontrollen, finna än mer raffinerade system för övervakning av vad som varje dag sker i skolan. Det fantastiska är att de samtidigt säger att de vill minska den rapporthysteri som exploderat i skolan sedan de införde sitt älskade marknadssystem.
Vänsterpartiet är det enda parti som inte har någonting att skämmas för i den nu pågående skoldebatten.
Tidigare: Krumbuktandet för skolkoncernerna
Ska Lund göra något åt hemlösheten? Det officiella antalet hemlösa var förra året 117 personer (2011: 122). Så sent som för tio år sedan rörde det sig om 20-30 personer. I 2012 års siffra ryms ett dussintal barn och en alarmerande fördubbling av antalet hemlösa yngre kvinnor. Samtidigt är det verkliga talet avsevärt högre, bland annat om alla de som bor på osäkra andrahandskontrakt räknas in.
Den rödgröna oppositionen har lämnat en rad förslag hur Lund ska komma till rätta med problemen: Inför modellen Bostad Först*, lyft hemlöshetsfrågorna till kommunövergripande nivå, tvinga alla, även privata fastighetsägare att ta ansvar för en social bostadspolitik, ge LKF mark att bygga på. De borgerliga har avvisat alla förslag. De har istället gjort... ingenting.
I alliansens Sverige har hemlösheten blivit ett nationellt problem och regeringen har sett sig nödsakad att tillsätta en speciell samordnare. I februari var hemlöshetssamordnare Michael Anefeur i Lund för att informera sig om kommunens strategi, för att sedan kunna föreslå hur arbetet ska utvecklas. Nu har förslagen kommit.
Regeringens samordnare föreslår bland annat att Lunds kommunledning ska ta ett strategiskt övergripande ansvar för att bekämpa hemlösheten, att tilldelningen av lägenheter för sociala ändamål i samband med nybyggnation ses över och att Lund prövar att i någon form införa Bostad Först.
Men alla ovannämnda förslag får nobben av kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M). Några vidare motiveringar ges inte, utöver rena floskler och bortförklaringar, som att Lund arbetar "individanpassat" och att Helmfrid i så fall måste "överpröva fullmäktiges beslut".
Det finns åtminstone två skor som klämmer på Mats Helmfrid och hans borgerliga kollegor. För det första skulle förslagen innebära att han måste börja ställa krav på privata fastighetsägare. Det vill han inte. Måste Helmfrid välja mellan att stödja de hemlösa och fastighetskapitalet väljer han alltid fastighetskapitalet.
Alternativt skulle det innebära att LKF äntligen tilldelades mark så de kan komma upp till sitt mål att bygga 300 lägenheter om året (2012 byggde LKF 73 lägenheter). Det vill Helmfrid inte heller. Hur ska han kunna ge tillräckligt attraktiv mark till Arne Paulsson och övriga spekulanter som eventuellt vill bygga några bostadsrätter i framtiden, om han samtidigt ska ödsla mark till LKF och sociala behov?
För det andra skulle ett strategiskt övergripande ansvar för hemlösheten innebära att Helmfrid och kommunledningen själva skulle tvingas ta itu med problemen. Det vill han inte på något sätt. Dels finns det risk att det, i alla fall till en början, skulle kosta pengar i form av ökade sociala insatser, dels är det mycket bekvämare att skylla problemen på en facknämnd (Socialnämnden) som har mycket små möjligheter och resurser att åstadkomma riktiga förändringar.
Därför vill den borgerliga majoriteten i Lund inte göra någonting åt hemlösheten. Därför har vi en hemlöshet á la Helmfrid.
Tidigare: Lundamodellen mot hemlöshet?
* Bostad Först bygger på insikten att andra sociala och stödjande åtgärder bli meningslösa för människor som inte har en grundläggande trygghet i form av en bostad. Mycket få klarar därför av att "kvalificera sig" bort från stödboenden och andrahandskontrakt (vilket bilden på den misslyckade boendetrappan ovan försöker illustrera).
Därför ska bostad med eget kontrakt erbjudas först, i förekommande fall i kombination med massiva stödinsatser. Modellen lanserades i Sverige av forskare på Socialhögskolan i Lund och kallas därför Lundamodellen. Den tillämpas i flera svenska städer men på grund av borgerligt motstånd inte i Lund.
Idag vill jag ge ytterligare spridning åt undersköterskan Görild Malmbergs brev, med svar från Pia Kinhult. Det är svårt att inte bli berörd av Görilds berättelse, men några sådana böjelser uppvisar inte regionstyrelsens ordförande.
Pia Kinhult, har du tid över? För det har inte mina kollegor som arbetar i regionens regi.
Jag hör om det varje dag och jag ser effekten av det ibland, på min arbetsplats i Lunds kommun. Jag arbetar i hemvården. Med gamla män och kvinnor som kan bo kvar hemma tack vare bland annat mig. Flera av mina damer fyller 99 år i år, nästan 100 år alltså!
De är otroligt vitala, både fysiskt och spirituellt. Fast ibland blir de lite krassliga, som vi alla blir ibland, men eftersom de är så gamla hinner de med fler gånger än många andra. Då kan det till och med bli så illa att de behöver söka akutsjukvård, på stora lasarettet i Lund.
Har de tur behöver de bara tittas till, efter sisådär 10-12 timmar i väntrummet, men oftast så har det inträffat något allvarligare med deras gamla sköra kroppar. Olika typer av frakturer (ibland av den otäcka blodiga öppna fraktursorten), en hjärtinfarkt, en stroke, någon blodtrycksrubbning, urusel syresättning p.g.a kol eller någon annan luftvägsåkomma, magbesvär med svåra diarréer eller förstoppningar, kanske p.g.a något malignt, men det vet man inte för att de anses vara för gamla för en del (Gud förbjude penning-) krävande undersökningar.
Hursomhelst så kan de behöva en sängplats under en vecka eller två, ibland längre för de är allvarligt sjuka så därför svävar de mellan liv och död vid något tillfälle. Dessa patienter måste ibland skickas hem till sina egna hem alldeles för tidigt, ibland även för att dö.
Ibland hinner de inte ens hem, en av våra brukare avled i trapphuset på sin hemadress, hon kom inte in levande till sin säng, i sitt sovrum. Hon hade varit inlagd för andnöd och dålig syresättning (kanske något hjärtrelaterat också) och varje gång man provade att ta bort syrgasen på sjukhuset sjönk hennes vitala värden drastiskt. Vet inte riktigt varför eller ens hur det beslutades att denna dam skulle vara frisk nog att skrivas ut till hemmet och hemvården utan bårtransport, men med facit i hand så var det ett dåligt beslut. Hemvården var där och mötte upp vid hemkomsten, hemvården var där när hon uttalar sina sista ord: - Nu är det slut! Sedan segnade hon ner och dog i famnen på min kollega. Gud förbjude att det hade något att göra med vårdtyngd och genomströmningskrav och sängplatsbrist på sjukhuset.
En annan kär dam var inlagd i cirka två veckor för hjärtsvikt. Utan att bli bättre skickades hon hem, och efter tre dygn fick hon en infarkt i hemmet och avled inom ett dygn på Malmös sjukhus.
Dessa två exempel är från de senaste månaderna... att jag skriver om dessa öden är för att det känns FEL.... tror inte att de hade behövt dö redan om vården sett annorlunda ut än den gör idag.
Jag har hört ändlöst med redogörelser och berättelser om hur svårt många har upplevt vårdtillfället på sjukhusen. Hur de får ligga utan vatten, utan mat (för att de inte kan äta dagens rätt och inte erbjuds något alternativt) med andra besvär än de de sökt för och vårdas för och som inte kan tillgodoses. Att ingen finns där för att svara på frågor. Att de kommer hem med liggsår som uppkommit på sjukhuset. Att de inte har någon kraft i benen för att de inte fått sjukgymnastik eller enkel gångträning. Listan kan göras lång men jag vill inte.
För ett år sedan var jag arg på kollegorna på sjukhuset, varje gång jag tyckte det gränsade till o-vård eller vanvård (av åtminstone deras psykiska mående) men sedan började det gå upp för mig att det kunde ju inte och var ju inte en harmonisk eller ens fungerande personal som var skyldig till dessa förbiseenden. Underbemannade och utan både tillräckligt med sängplatser och vårdavdelningar och adekvat specialistvård mm har ju omöjliggjort deras möjligheter att ha helhetssyn och kunna vårda hela människan. Att flytta olika vårdenheter till andra sjukhus på annan ort gång på gång gå gång... har inte heller hjälpt patienten eller sett till att de fått Livskvalitet i världsklass....
Hur tänkte ni när ni skulle göra alla dessa nedskärningar och alla dessa besparingar utan att se till behoven: Patientens vårdbehov
Personalens resursbehov för att kunna utföra sina jobb
Regionens alltfler äldre som blir mer multisjuka och behöver ett vårdsystem som samarbetar mellan vårdinrättningar och sjukhusavdelningar med rörliga resurser
Jag har ont i magen. Jag sörjer med mina kollegor på sjukhusen. Jag ber att mina gamla goa, som varit med om att bygga välfärden som du Pia Kinhult håller på att demolera, jag ber att de inte skall bli sjuka, för då är jag rädd på riktigt att de skall dö alldeles för tidigt p.g.a en raserad sjukvård.
Jag undrade om du har tid över. Eller har du alldeles för bråttom med att rasera det som en gång var världens bästa allmänna sjukvård?
Jag ville nog egentligen bara avbryta dig en liten stund för att säga att det är inte okej. Att det känns som ett hån mot mig och många, många andra att du talar om Livskvalitet i världsklass samtidigt som du är delaktig i nedmonteringen av sjukvården.
Okej? Jag vill ju tro att det jag vill säga till dig har någon betydelse! Om inte annat så för allmänheten, som ju både du Pia och jag är en del av.
Tack för ordet!
Görild Malmberg
* * * * * * * *
Kinhults svar:
Hej!
Tack för ditt mail men jag instämmer inte i din bild av att sjukvården håller på att raseras i Skåne. Den har idag mer resurser än någonsin och tillgängligheten har faktiskt blivit bättre även om jag tycker att det kan bli bättre på vissa områden.
Det finns fortfarande strukturella brister i sättet som sjukvården är organiserad på och hur den arbetar, jag tror att detta är en stor orsak till att personalen känner stress.
Ingen organisation är densamma år efter år, inte heller sjukvården. Den måste anpassas efter patienternas behov och säkerhet men också forskningen och den tekniska utvecklingen som förändrar sjukvårdens medicinska arbetssätt.
Man får inte förväxla denna utveckling med att vården ”raseras”.
Vänliga hälsningar
Pia Kinhult
Regionstyrelsens ordförande
Region Skåne
Vad tycker egentligen Socialdemokraterna och Miljöpartiet om vinstdriven skolverksamhet?
- 5 april. Socialdemokraternas partikongress beslutar att kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar och att det ska krävas ett samarbetsavtal.*
- 23 maj. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör upp med de borgerliga om att kommunerna fortsatt ska vara maktlösa vid etablering av friskolor. Kommunerna ska istället få samråda, vilket varken är mer eller mindre än de gör idag.
Vi som blev lite hoppfulla av ombudsrevolten på Miljöpartiets kongress två dagar senare fick snart veta att partiledningen avser att strunta högaktningsfullt i beslutet.
- 25 maj. Miljöpartiets kongress beslutar att vinster i välfärden utan undantag ska återinvesteras, alltså inga vinstuttag.
- 31 maj. Miljöpartiet och Socialdemokraterna gör ett gemensamt utspel som förutsätter fortsatta vinstuttag. Skolkoncernerna ska istället tvingas ange att huvudsyftet med verksamheten inte är vinst utan utbildning.
Detta är naturligtvis kvalificerat trams. Sveriges största skolkoncern Academedia säger inte ett ord om att syftet är vinst i sin bolagsordning eller andra dokument, tvärtom är det just att bedriva undervisning (t.ex §2 i bolagsordningen). Men som alla andra aktiebolag är det överordnade syftet maximal avkastning till ägaren, i detta fall riskkapitalbolaget EQT. Förra året plockade de ut i genomsnitt 6 300 kronor i vinst per elev.
Inte heller hos John Bauer Education, Sveriges och därmed världens tills nu största gymnasiekoncern, sägs vinsten vara viktig. På deras hemsida kan man visserligen inte finna någon bolagsordning, men oupphörliga försäkringar om att undervisningen och eleven är i fokus för all verksamhet. Potentiella elever uppmanas fortfarande, den 2 juni 2013, att söka till höstens JB-program, inklusive alla de skolor som stängs.
Lite magstarkt är det kanske ändå att deklarera:
Genom vår storlek och erfarenhet skapar vi trygghet för våra elever och för föräldrar. Vi jobbar ständigt med att utveckla och höja kvaliteten på alla våra skolor och program. Utgångspunkten är alltid att skapa en miljö där alla får plats att växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar.
Men nedläggningen av JB Education har nog ändå skapat någon sort nervositet. Ibrahim Baylan (S) menar att nedläggningen är ett resultat av den etableringsfrihet som han själv just skrivit under på ska fortsätta. Men enligt MP ska det nu äntligen tas i med krafttag!
- 1 juni. Gustav Fridolin (MP) hävdar, med anledning av att JB Education lägger ner eller säljer alla sina gymnasieskolor, att det behövs lagstiftning om en buffert för att skydda eleverna, alternativt ett avtal med kommunen om att de ska ta hand om eleverna när de lägger ner.
Ett tips till Fridolin: JB Education har redan en "buffert", t.ex. den vinst på 74 miljoner (cirka 7 000 kronor per elev) som delades ut till aktieägarna förra året. Hans förslag är tandlöst och meningslöst gentemot vinstdrivna skolkoncerner. Däremot kommer det att bli svårt att hantera för ideellt drivna friskolor, för sådana skolor som vill att elevpengen ska gå till undervisning.
Allt detta krumbuktande från S och MP har bara ett syfte - att slippa göra det enkla, det nödvändiga och det enda hållbara - att förbjuda vinstuttag ur skola och välfärdssektor och därmed se till att varenda skattekrona går dit den var avsedd.
Tidigare: Samma sak?: Blåsningen; Landets stolthet och hopp
Länkat: SR; DN; DN; DN; AB;
* Detta kallades en "kompromiss" men var i själva verket en tamare variant av förra kongressens beslut i frågan.
