söndag 22 januari 2012

V stärker de rödgröna

Sifo/SVD:s väljarundersökning för januari. Grafik: SVD

Trots den socialdemokratiska krisen knapprar de rödgröna partierna in på regeringspartierna. Sifo publicerad idag väljarbarometern för januari. Sedan december har avståndet mellan allianspartierna och de rödgröna minskat, från 5,7 till 2,0 procentenheter.

Detta beror främst på Vänsterpartiets kraftiga uppgång i opinionen, en statistiskt säkerställd ökning till 8,8 procent. Enligt Sifo har Vänsterpartiet sedan december tagit cirka 100 000 väljare från Socialdemokraterna och 40 000 väljare från Miljöpartiet, medan Miljöpartiet kunnat hejda den egna tillbakagången genom överströmning från borgerligheten.

De som förtvivlat inför möjligheten till ett regeringsskifte 2014 bör med detta fatta nytt mod. En pånyttfödd grön vänster som förmår att växa och vinna val är vad de rödgröna behöver mest av allt. En stark vänster tenderar att förskjuta hela det politiska fältet i en mer solidarisk och konstruktiv riktning.

Riksdagens partiledardebatt i förra veckan är ett första exempel på detta. Istället för att diskutera jobbskatteavdrag och hur duktig regeringen tycker att den är diskuterades arbetstidsförkortning och miljöpolitik. Detta störde Fredrik Reinfeldt så pass att han försöka plocka fram det gamla kommunistspöket. Hur bra han lyckades med detta kan den som eventuellt har förträngt det njuta av i detta klipp, missa inte Jonas Sjöstedt svar på slutet. Det var vänstern som hade visionerna och ville diskutera framtidsfrågor, högern som var trött, fördömande och självgod.

När S väl får ordning på sitt ledarskap är det troligt att partiet kommer att återhämta sig opinionsmässigt (om än ej till fornstora dar) och åter vinna röster från moderaterna. Vad som förvånar är det fortsatta motståndet inom S-toppen att köra en öppen nomineringsprocess med flera kandidater, såsom Vänsterpartiet framgångsrikt gjorde under hösten och vintern. Däremot är jag inte, till skillnad från en del andra debattörer med hjärtat till vänster, speciellt nervös för den nye S-ledarens positionering på den interna höger-vänsterskalan. Det viktiga är att hon eller han förmår att utmana Reinfeldt. Partiledaren bestämmer inte politikens innehåll, det gör opinionen, valresultatet, både det egna och andras partiers och (ibland) folkets mobilisering.

Ingenting är som förr och väl är väl det!

Tidigare: Bra, Jonas!
Länkat: SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; SVD; DN; DN; DN; DN; DN; SVT; SVT; SVT; SVT; GP; GP; GP; GP; GP; GP; GP; SKD; SKD; SKD; SKD; SKD; NSK; HD; HD; SR; SR; AB; AB; AB; AB; AB;       

3 kommentarer:

  1. Som gammal sosse så gläds jag över V:s framgång. Förnyelsen av S har visat sig omöjlig, så för närvarande ser jag V som det enda rimliga alternativet för oss som är emot privatiseringen av den offentliga välfärden och europapakten.

    Men den bild du målar upp är alltför ljus. Problemet är att jag inte är säker på att det finns något rödgrönt block. I regionen samregerar Mp med Alliansen utan att få någon märkbart grön profil på politiken. På lång sikt är jag osäker på om inte S kommer att orientera sig mot blocköverskridande samverkan med M - framför allt om partiledaren heter Östros eller Damberg.

    SvaraRadera
  2. Vid valet av ny ordförande får vi hoppas att (s) lärt sig av historien. Mina råd är att tänka efter vad folk i allmänhet värderar och titta utanför vad eliten tycker. Eftersom den politiska och kulturella eliten har färre röster än vanligt folk!

    Alla ansvarskännande politiker måste inse att Sverigedemokraternas intåg i riksdagen egentligen erbjuder en fantastisk möjlighet för de partier som fanns där tidigare. Om dessa ger upp blockpolitiken, som egentligen är skadlig för Sverige, och börjar samarbeta mot breda lösningar, då kommer Sverige på sikt att bli ett bättre land att leva i och vår konkurrenskraft kommer att stärkas. Ansvariga politiker måste se denna möjlighet istället för att käbbla om detaljer. Det är ju trots allt 349 ledamöter i riksdagen och då är det bättre att 325 enas om ett långsiktigt beslut än om 175 vinner en kortsiktig seger! Tror egentligen (s) att svenska folket är så dumt att de inte inser att blockpolitiken gör att ett regeringsskifte blir mycket dyrt för landet. Därför är en socialdemokratisk ”mittenkandidat” den enda som kan göra (s) till ett trovärdigt regeringsalternativ.

    Det första rådet jag vill ge (s) är att titta på folkpartiet. När de valde Maria Leissner som partiordförande jublade alla sanna liberaler och taket höll på att lyfta. Tyvärr tyckte inte väljarna lika mycket om Maria som landsmötet gjort. Samma sak hade tidigare inträffat när republikanerna i USA valde Barry Goldwater till presidentkandidat, han förlorade presedentvalet. Varför lärde folkpartiet sig inte av detta? Mitt första råd är således att välja en ordförande som väljarna gillar, för väljarna är många fler än de som röstar på partikongressen.

    Nästa råd är att inte göra partiledarvalet till en idoltävling i våra media. Om media involveras i valet av partiledare kanske det är troligare att vi får en ny slagpåse eller super-PK som kandidat. Sådana ledare kommer aldrig att kunna vinna val, men de kommer att skapa rubriker fram till sin avgång. Om den som har den sötaste kattungen blir partiledare, vad sker då när katten blivit ett år?

    Många vill ha Margot som partiordförande. Jag har aldrig haft förtroende för henne och detta grundar jag på att jag redan tidigt i hennes karriär fått uppfattningen att hon är bra på att skaffa sig själv bra positioner och goda villkor. Gång på gång lyckas har hon lyckats dra sig tillbaka innan vi fått se resultatet av hennes arbete. Kan någon egentligen beskriva vad hon åstadkommit och hur detta skulle kunna locka väljare? Skulle en manlig politiker ha överlevt som politiker om han agerat på samma sätt?

    Sedan tycker jag att (s) bör göra lite valartimetik. Om de väljer en vänsterkandidat som partiledare kommer partiet att förlora mittenväljare och då kommer aldrig vänsterblocket att kunna vinna och (s) blir troligen inte så stort att de kan regera ensamt. Därför skall vänsterkandidater i senare skeden tas in som stöd åt en partiledning som är mittenorienterad. För det är i mitten som valet avgörs, till vänster sker sedan lite finjusteringar.

    Förtroendet för partiledaren är mycket viktigt. Om de inte kan hitta en kandidat som är trovärdig kanske man bör satsa på en tidigare partiledare tills de hittar “rätt” partiledare. Göran, Ingvar eller Mona kanske skulle kunna leda partiet fram till nästa kongress. Det är kanske bättre att ha en beprövad partiledare än att chansa en gång till.
    En annan lösning skulle vara att välja en riksdagsman med regeringserfarenhet som biträdande partiledare fram till nästa kongress.
    Slutligen vill jag nämna ett intresant alternativ som skulle vara att de kongressvalda VU-ledamöterna med plats i riksdagen alternerar som “vakthavande partiordförande” fram till nästa kongress. Detta skulle vara nytt grepp som inspirerats av mp språkrörsmodell och som troligen skulle gå hem i stugorna samtidigt skulle partiet få tid på sig att rekrytera en ny partiledare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som framgår delar jag till viss del din analys. Men jag tror inte att man ska uppfatta det där med höger och vänster så statiskt. Det är faktiskt möjligt att flytta spelbrädet, både åt höger och vänster, och inte minst moderaternas framgång 2006 visar att det kan ske på kort tid. Jag tror och hoppas att det är vad Jonas Sjöstedt och vänsterpartiet håller på att lyckas med nu, om än i något mindre omfattning.

      Sossarnas uppgift måste därför vara att lansera en partiledning och politik som kan utmana det borgerliga övertaget, utan att tro att man för den sakens skull måste kopiera borgerlig politik.

      Radera