Tungt mot jobbskatteavdrag

Regeringens avsikt att införa ett femte jobbskatteavdrag 2012 får tungt mothugg av Lars Calmfors på DN-debatt. Den förre ordföranden i regeringens finanspolitiska råd anför tre argument: 

1. Effekterna på sysselsättningen är osäkra. Calmfors klamrar sig visserligen fast vid de mikrosimuleringar som påvisar ökat arbetskraftutbud och sänkta löner, men påminner om att detta bara är teoretiska beräkningar.
2. Försäkringsskyddet urholkas ytterligare. Calmfors visar att år 2006 utgjorde a-kasseersättningen efter skatt 82 procent för en arbetslös person som tidigare tjänat 20.000 kronor i månaden. 2010 hade denna effektiva ersättningsgrad sjunkit med 13 procentenheter till 69 procent. Alliansregeringens jobbskatteavdrag svarade för hälften av denna sänkning.
3. Effekten på de offentliga finanserna. Calmfors visar att egenfinaniseringen av ett femte jobbskatteavdrag i praktiken inte blir mer än 20 procent och att det enligt regeringens egna beräkningar kommer att medföra en betydande nettoförsvagning av de offentliga finanserna.

Lars Calmfors poäng är att detta är en målkonflikt mellan å ena sidan ännu starkare drivkrafter för hög sysselsättning och å andra sidan fungerande försäkringsskydd och att skapa utrymme för ökade offentliga utgifter: Större investeringar i infrastruktur, satsningar på skola och forskning – vilka Calmfors påpekar hittills bara uppgått till en bråkdel av vad jobbskatteavdragen kostat – mer resurser till vård och äldreomsorg och så vidare.

Man kan hålla med Calmfors om att det är en målkonflikt, men jag blir ändå förvånad att han fortsatt hävdar att det är sysselsättningen som befinner sig i den ena vågskålen. Enligt Anders Borgs mest optimistiska gissning har hittillsvarande jobbskatteavdrag ökat sysselsättningen med 75 000 nya jobb, en beräkning som få, om någon, seriös ekonom skulle skriva under på (jfr Daniel Swedin i AB). Skattesänkningarna har kostat 70 miljarder, vilket i så fall gör en miljon kronor per skapat arbete. Om motsvarande summa istället hade satsats inom skola, omsorg och sjukvård hade det omedelbart skapats 150 000 nya jobb, alldeles på riktigt. Jämfört med alternativet blir alltså sysselsättningsnettot av regeringens stora paradnummer negativt – även med de rosigaste av glädjekalkyler.

Oavsett detta kommer Calmfors fram till att regeringen håller på att driva sin grundidé in absurdum och att det finns starka argument emot att minska försäkringsskyddet för dem som inte har arbete genom att använda knappa resurser för fler jobbskatteavdrag.

Tidigare: En kompetent finansminister?

Länkat: DN; SR; SVD;