Efter Berlusconi

Idag har tiotusentals italienska kvinnor gått ut på gatorna och protesterat mot Berlusconis sexaffärer och kvinnosyn. Nog hoppas man att Europas mest korrumperade regeringschef snart ska följa Mubaraks väg.

Min fascination för italiensk politik har alltid varit skräckblandad. Å ena sidan en historiskt stark och stridbar radikal arbetarrörelse, å andra sidan fascismen, korruptionen och Berlusconi. Men de senaste årens utveckling ger oss onekligen ett och annat att tänka på.

Det var när den italienska politiska borgerligheten föll samman i korruptionsskandaler och det regeringsbärande kristdemokratiska partiet upplösts 1994 som Silvio Berlusconi steg fram. Ganska snart visade det sig att högerns nye frälsargestalt inte heller var så ren och obefläckad. Berlusconi har utnyttjat sin makt för att ge sig själv åtalsfrihet för misstänkta mutbrott. Under senare år har avslöjandena av hans skandalomsusade privatliv också lett till försök att få honom åtalad för otukt mot minderårig. Berlusconis räddning har hittills varit skickliga advokater, kontroll över media och hans osannolika förmåga att gå iland med att fälla arroganta och sexistiska kommentarer, vilka en del italienare tycks älska.

Koalitioner av vänstern-mittenpartier har vunnit val mot Berlusconi och högern, men varje gång har de schabblat bort sina möjligheter. Senast var efter valet 2006, då den italienska vänstern åter visade sin oförmåga att ta ansvar för landets politiska framtid. Den bräckliga regeringen förlorade till slut en förtroendeomröstning i parlamentet och Berlusconi kunde åter träda in på scenen.

Trodde de verkligen att hans tid var förbi när de hängav sig åt rättrogna politiska demonstrationer istället för att få ihop hållbara kompromisser som kunde ändra landets politiska kurs? Vem vet hur de resonerade, men den italienska läxan för vänstern är i alla fall klar: Ta ansvar för politikens innehåll och underskatta aldrig den politiska högern, vilken korrupt skepnad den än tar.


Länkat: SVT; SVD; GP; GD; AB; HD; SKD;