 | ||||
| För billig och enkel förvaring... Design: Ruffa Rövardotter, Svenskbladet. |
De borgerliga politikerna har i den pågående äldreomsorgsskandalen koncentrerat sig på en enda sak, nämligen att försöka rädda sina egna ansikten. Detta är ingen enkel uppgift, eftersom deras enda bidrag till välfärden varit just det som alla nu kritiserar: Att öppna dörren på vid gavel för privatisering och vinstintressen. Det de föreslår nu är enbart kosmetiska förändringar: En utredning som eventuellt kommer att minska skattesmitningen, en önskan om hårdare kontroll av koncernernas sätt att behandla de äldre...
Alla vet att dessa åtgärder inte kommer att betyda något, vilket vänstern tydligt påpekat. Därför är den övriga oppositionens tystnad desto mer anmärkningsvärd. Att Miljöpartiet har svårt att förstå problematiken med vinstdriven äldreomsorg kanske kan vara förståeligt, de tycks fortfarande leva i tron att de privata aktörerna egentligen är små gulliga kooperativ som besjälas av människokärlek och oegennytta. Men de har hela tiden vetat att om en kommun väljer att konkurrensutsätta sina äldreboenden är det kallt stål som gäller. De internationella vårdkoncernerna, som fullständigt dominerar denna låtsasmarknad, kan aldrig väljas bort eftersom Lagen om offentlig upphandling styr. Även om kommunen skulle få in ett intressant anbud från t.ex ett personalkooperativ eller en godsint lokal entreprenör kan detta nästan aldrig väljas eftersom riskkapitalbolagens anbud är billigare och/eller förmår beskriva den efterfrågade kvalitén på ett bättre sätt. De är proffs på att i ord beskriva en verksamhet som de inte har för avsikt att leva upp till.
Desto mer märklig är Socialdemokraternas vacklan. Den senaste tidens avslöjanden borde leda till en enkel och klargörande slutsats: Privata vinstintressen har inget i vården av våra äldre att göra. I stället koncentrerar de sig omväxlande på kvasiduskussioner och rent käbbel, blandat med oförståeliga inviter till de borgerliga om breda uppgörelser om äldreomorgen. Deras huvudkrav tycks vara en översyn av hur man kan kräva att vårdkoncernerna återinvesterar vinsten i verksamheten. Inkonsekvensen är lysande: Hur kan man acceptera vinstdrivande bolag om de inte får lov att plocka ut någon vinst? I SVD idag ger Tommy Waidelich och Lena Hallengren också beröm till Anders Borg för översynen av skattereglerna, men tycker att det borde gå lite snabbare.
I Lunds kommun har de borgerliga valt att konkurrensutsätta en tredjedel av äldreboendena. Dessa enheter drivs av Carema Care och till skillnad från i riket har S och MP i Lund ingenting att skämmas för. De har tillsammans med Vänsterpartiet motsatt sig utförsäljningen av äldreomsorgen.
Det första Carema gjorde när de vunnit anbudsupphandlingen i Lund 2008 var att skära ner personalen med mellan 20 och 30 procent på de sex äldreboenden de ropat in. Kvarvarande personal fick dessutom extra arbetsuppgifter med tvättning och annat, vilket rejält minskade deras tid för vård och omsorg. Ganska snart började rapporterna om missförhållanden strömma in. Brev från anhöriga påvisar vanvård. När Caremas ”kunder” i Lund vädjar om att få lov att gå på toaletten nekas de med hänvisning till att de har blöja. Utevistelse och aktivitet är uteslutna på grund av låg bemaning. Rullstolsbundna förs i säng 18.30 för att inte få lov att komma ur sängen förrän 10.30 dagen efter.
Själv skäms jag av att leva i en kommun som återupptagit en av 1800-talets metoder för fattigvårdspolitik: Auktionera ut de som inte kan ta hand om sig själva till lägstbjudande. För vad är konkurrensupphandling, om inte just detta? Redan på 1800-talet hände det att man skrev in meningslösa garantier mot vanvård i avtalen mellan kommunen och den privata utföraren. Carema och Attendo har 150 år senare visat att de inte skyr några medel för att komma runt sådana avtal, allt i syfte att maximera vinsten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar