Vänsterfronten öppnas i Lund

Den 4 november 2015 sprack samarbetet mellan S, MP, V och Fi i Lund. De fyra partierna hade då försökt styra Lund i minoritet under ett år. Här ska jag ge min egen syn på splittringens orsaker. Först redogörs för de skilda politiska förslag som ledde till splittringen, därefter ges en bild av historiken som ledde dit, orsakerna till att splittringen skedde analyseras och avslutningsvis diskuteras konsekvenserna. Jag kommer att argumentera för att splittringens orsak är att S och MP i Lund anpassat sina egna politiska förslag till högerns, i strid med det samverkansdokument som de fyra partierna enades om efter valet 2014.
 
Förslagen
Vid kommunstyrelsemötet 4 november lade S och MP fram ett budgetförslag för 2016 som innehåller en ny nedskärning på 28 miljoner utöver de nedskärningar som fullmäktige beslutade i juni. Hårdast drabbas vård och omsorg, som totalt får ett sparbeting på 21 miljoner kronor, men även förskolor, kultur och fritid, parkskötsel, m.m, får nya neddragningar. Före valet kritiserade S och MP de borgerliga för just denna årliga nedskärningspolitik, nu lade de själva fram precis sådana förslag.
 
Vänsterpartiet lade fram ett budgetförslag utan nya nedskärningar i verksamheten och med en jämställdhetspott på 10 miljoner, allt i enlighet med det rödgrönrosa samverkansdokumentet. Det var ingen expansiv budget, inga stora nya vänsterprojekt sjösattes, men ett anständigt förslag för att freda välfärden från nya neddragningar och börja vända Lunds systematiska och ökande lönediskriminering av bland annat vårdbiträden, barnskötare och undersköterskor.
 
Historiken
I juni 2015 röstade Lunds kommunfullmäktige igenom en borgerlig budget med stöd av SD och FNL. Vid slutet av mötet, när skattesatsen skulle tas, drog S och MP ensidigt tillbaka det förslag till skattehöjning på 25 öre som de rödgrönrosa partierna hade enats om att föreslå. Vänsterpartiet stod fast vid vad man kommit överens om. S och MP deklarerade att de gott kunde styra med denna budget, medan Vänsterpartiet föreslog ett kommunalt nyval.
 
På grund av försämrad ekonomi och statsbidragsregler för grundskolan behandlades budgeten än en gång i november. Den 15 oktober meddelade Vänsterpartiet, då tillsammans med Fi, att vi inte var eniga med S och MP om att lägga ut nya nedskärningar. Ändå dröjde det till den 27 oktober, bara en vecka innan det avgörande kommunstyrelsemötet, innan S och Mp kallade till förhandling. Vänsterpartiet sökte kompromisser och skruvade ganska snart ner en föreslagen skattehöjning från 40 till 30 öre. S och MP rörde sig inte en millimeter. Det visade sig ganska snart att det inte var fråga om någon förhandling, det var diktat: Gör exakt som S och MP vill eller lämna samarbetet. Inför detta vek Fi ner sig, först gav de upp jämställda löner, sedan accepterade de nedskärningarna.
 
Dessa så kallade förhandlingar fortsatte in i det sista, till fem minuter innan kommunstyrelsemötet började den 4 november. Vänsterpartiet framförde att även om vi nu lägger skilda förslag behöver det inte innebära att samarbetet upphör, men S och MP framhärdade: Den som inte följer deras linje måste lämna samarbetet.

Högeranpassning som strategi 
Det är inte lätt att styra när man inte har egen majoritet och när möjligheten att få stöd (även passivt sådant) från andra partier är obefintligt. Vill man ändå fortsätta med det så finns det i princip två vägar.
 
Den första vägen är att hålla fast vid sin politik. Efter att ha blivit nedröstade försöker man göra skillnaderna i politikens innehåll tydlig för allmänheten. Motiveringen för att ändå fortsätta styra är att någon måste göra det, att det inte finns något alternativ. I Lund finns det inte något reellt alternativ med nuvarande parlamentariska situation, inte så länge de borgerliga inte går in i ett samarbete med SD.
 
Den andra vägen är att överge sin politik, att lägga den nära de förslag man tror att de borgerliga kommer att lägga. Efter att ha blivit nedröstade kan man då med viss rätt hävda att det inte är så stora skillnader. Motiveringen för att fortsätta styra är just att det egna förslaget inte skiljer så mycket från det segrande borgerliga, vilket ger någon sorts legitimitet.
 
Under de så kallade förhandlingarna i november ansåg Vänsterpartiet det vara självklart att välja den första linjen. Våra dåvarande samarbetspartier framförde och valde den andra linjen. Detta är ingen illvillig tolkning från min sida – ambitionen för de kommande tre åren uttalades tydligt på detta vis. S och MP hade därmed valt högeranpassning som politisk strategi. Detta ledde till att de bröt med det rödgrönrosa samverkansdokumentet och därmed bröt de också den rödgrönrosa koalitionen.

Vad händer nu?
Den omedelbara effekten är att Vänsterpartiet lämnar sina presidieposter och hamnar i opposition. Huruvida någon typ av samarbete (t.ex. informationsutbyte inför nämndsmöten) kommer att fortsätta är i skrivande stund osäkert. I samband med brytningen sade S och MP att så skulle ske, i flera nämnder har de nu gjort tvärtom.

Det blir framförallt upp till S, MP och Fi att förhålla sig till den nya parlamentariska situationen. Före splittringen hade de styrande partierna 31 mandat gentemot 29 för de borgerliga och FNL. Nu har de styrande partierna 26 mandat och är därmed mindre.

För Vänsterpartiet är politikens innehåll avgörande. Partiet kommer att driva den politik som det gick till val på, för ett solidariskt och jämställt Lund, för en välfärd och skola att lita på. Därmed öppnas åter en vänsterfront i Lunds politiska liv. Det kanske är på tiden.