Reklamens branschorganisation hävdade idag att detta var en attack mot det fria ordet. Jag tror att de har lite svårt att skilja på det fria ordet och det köpta ordet. Nedan följer motionstexten i sin helhet, för den som är intresserad. Kommunfullmäktige kommer inom de närmaste månaderna att fatta slutligt beslut i ärendet.
I Lund tar kommersiell reklam stor plats i det offentliga rummet. Den möter oss på bussar, väderskydd, telefonkiosker och affischtavlor. Vare sig lundabor eller besökare kan värja sig utan invaderas av reklamens påträngande bilder och ensidiga budskap.
I ett demokratiskt samhälle borde medborgare slippa att få budskap upptryckta i ansiktet och nerkörda i halsen – den offentliga reklamen tvingar emellertid alla som rör sig utomhus, såväl barn och unga som vuxna och gamla, såväl gångare och cyklister som bilister och bussresenärer, att ”ta in” en massa information som de inte har frågat efter. Eftersom denna informationsspridning är förbehållen de som kan betala för den, är förutsättningarna djupt odemokratiska. Om de som har råd att betala för en reklamplats vill sprida budskap som till exempel kan upplevas som fördomsfulla, sexistiska eller stereotypiska måste lundaborna ändå underkasta sig reklamens bombardemang av sinnena.
Det är svårt att tänka sig att någon miljö – vare sig i innerstaden, förorten eller på landet – förskönas av reklam; omöjligt är det att tänka sig att en medeltida stadskärna inte skulle förfulas av den. Reklamen skämmer kommunen, dess medeltida byggnader, smala gränder, vägar, åkrar och gröna alléer.
Det är förstås frestande för politiker att acceptera reklam eftersom den ger intäkter. Men denna vinst är en illusion eftersom de utgifter som företagen har för reklamen tar de igen genom att höja priserna på sina varor: lundaborna betalar alltså i sista hand själva för försämrandet av sin egen kommun. En rad städer i världen har insett detta faktum. Det mest känd exemplet är kanske São Paulo, Brasiliens största stad, där politikerna kraftigt har begränsat eller helt avskaffat reklam i stadsmiljö. I mindre skala erbjuder Malmö en (nästan) reklamfri miljö i Citytunneln.
Lund bör följa dessa exempel. Om det inte går att avskaffa all vildvuxen reklam i det offentliga rummet går det i alla fall att tygla den.
Jag föreslår därför kommunfullmäktige att besluta
att utarbeta en plan för begränsning av reklam i offentlig miljö
* * * *
I Lund tar kommersiell reklam stor plats i det offentliga rummet. Den möter oss på bussar, väderskydd, telefonkiosker och affischtavlor. Vare sig lundabor eller besökare kan värja sig utan invaderas av reklamens påträngande bilder och ensidiga budskap.
I ett demokratiskt samhälle borde medborgare slippa att få budskap upptryckta i ansiktet och nerkörda i halsen – den offentliga reklamen tvingar emellertid alla som rör sig utomhus, såväl barn och unga som vuxna och gamla, såväl gångare och cyklister som bilister och bussresenärer, att ”ta in” en massa information som de inte har frågat efter. Eftersom denna informationsspridning är förbehållen de som kan betala för den, är förutsättningarna djupt odemokratiska. Om de som har råd att betala för en reklamplats vill sprida budskap som till exempel kan upplevas som fördomsfulla, sexistiska eller stereotypiska måste lundaborna ändå underkasta sig reklamens bombardemang av sinnena.
Det är svårt att tänka sig att någon miljö – vare sig i innerstaden, förorten eller på landet – förskönas av reklam; omöjligt är det att tänka sig att en medeltida stadskärna inte skulle förfulas av den. Reklamen skämmer kommunen, dess medeltida byggnader, smala gränder, vägar, åkrar och gröna alléer.
Det är förstås frestande för politiker att acceptera reklam eftersom den ger intäkter. Men denna vinst är en illusion eftersom de utgifter som företagen har för reklamen tar de igen genom att höja priserna på sina varor: lundaborna betalar alltså i sista hand själva för försämrandet av sin egen kommun. En rad städer i världen har insett detta faktum. Det mest känd exemplet är kanske São Paulo, Brasiliens största stad, där politikerna kraftigt har begränsat eller helt avskaffat reklam i stadsmiljö. I mindre skala erbjuder Malmö en (nästan) reklamfri miljö i Citytunneln.
Lund bör följa dessa exempel. Om det inte går att avskaffa all vildvuxen reklam i det offentliga rummet går det i alla fall att tygla den.
Jag föreslår därför kommunfullmäktige att besluta
att utarbeta en plan för begränsning av reklam i offentlig miljö
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar