Inte ondsinta rektorer

Det är inte tillfälligheter eller ondsinta rektorer, det är ett systemfel. Det menar kvällens gästbloggare, Mats Morell, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, i inlägget nedan.

Eftersom det beteende som förekom enligt Uppdrag granskning i kväll per definition aldrig dokumenteras och Skolinspektionens kontroll (som trots Björklunds slirande tunga inte kan utnyttja Wallraffmetod) därmed bara kan bli en öppen fråga till skolornas företrädare om de följer lagen eller inte, låter sig detta beteende helt enkelt inte kontrolleras bort. 

Systemet med vinstdrivna förskolor förutsätter – för att likvärdighet och långsiktiga åtaganden, reella val öppna för alla och rättvis betygssättning utan inflation ska kunna råda – så omfattande kontroller och regleringar att systemet helt enkelt skulle bli alltför kostsamt. Ska man ha det kvar måste man alltså kompromissa med ambitionerna om en god och likvärdig skola för alla, till de vinstdrivande företagarnas fromma. 

Den aviserade kontrollen av "långsiktighet" i åtagandet slår rekord i naivitet (vilket inte varit lätt i detta sammanhang). Det spelar ingen roll om det är ”riskkapitalbolag” eller andra vinstdrivande företag. Är det till aktieägarnas bästa att sälja eller avveckla företaget, så gör man det, oavsett vad man bedyrat om ambitionerna när man en gång fick tillståndet (vilket mer än tillräckligt många dessutom redan har). 

Det är som Jonas Vlachos skriver om friskolekommittén: 

Då ett aktiebolag naturligtvis har ägarnas bästa för ögonen finns en potentiell motsättning mellan ägarnas intressen och kraven på långsiktighet. Kommitténs förslag hanterar därför inte motsättningen mellan de incitament som vinstintresset ger upphov till och skolans samhällsmål, varken vad gäller långsiktighet eller andra frågor. 

Vad vi sett i de senaste TV-granskningarna av skolan är alltså inga tillfälligheter eller exempel på särskilt ondsinta rektorer, skolledare eller "riskkapitalister" (även om sådana verkar förekomma), utan systemfel: Skolföretagen reagerar marknadsmässigt på en knäpp incitamentsstruktur som Bildtregeringen införde, som Socialdemokraterna i 12 år struntade i att åtgärda och som fortfarande alla partier utom ett tassar runt som vore det ett hett grötfat i stället för att våga inse var skon klämmer.  

Dessutom: ju längre man väntar, desto mer skada hinner systemet göra och desto större konvulsioner blir det när det ska bort.

* * * *

Tack för den, Mats! För er som missade, här den efterföljande debatten mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund.

Riskkapitalisten som räknar bussar

I Lund finns en förening som kallar sig "Aktion för Spårvägsfritt Lund". De förenas av ett förbittrat motstånd mot planerna att dra snabb och attraktiv kollektivtrafik från Lunds centralstation längs stråket lasarettet - Ideon - Brunnshög, den så kallade Lundalänken. 

En majoritet av lundaborna, liksom samtliga politiska parter i Lunds kommunfullmäktige, inser behovet av spårvagn, speciellt på denna sträcka som redan nu närmar sig kapacitetstaket med buss. På morgnarna är dessa överfulla trots att de går varannan minut, och då har ännu varken Max IV, ESS eller de andra verksamheterna på Brunnshög öppnats. Det finns i övrigt en överväldigande mängd studier och utredningar som visar nyttan av spårvagn i Lund, för den som är intresserad.

I sitt motstånd har gruppen presenterat en rad fantasifulla förslag, t.ex. att göra Stångby till ny centralstation och/eller sätta in en typ av extremt långa monsterbussar som idag trafikerar vissa Sydamerikanska storstäder. Förslagen har mött ett minst sagt ljummet mottagande bland trafikexperter och allmänhet.

En av de ledande företrädarna för Spårvägsfritt Lund är Börje Hed, tidigare mest känd för sina vidlyftiga penningtransaktioner till skatteparadis och försäljningen av Samres till riskkapitalbolaget PEQ. Samtidigt har klagomålen mot färdtjänsten i Skåne ökat kraftigt sedan Samres flyttat beställningscentralerna till Senegal, med just Börje Hed som organisatör och verksamhetschef. 

Professionella mätningar av resandeströmmar, som till exempel Skånetrafiken utför, kan naturligtvis inte Spårvägsfritt Lund lita på. Börje Hed har därför ägnat en morgon av sin dyrbara tid åt att räkna bussar och passagerare vid Lunds centralstation. Den så kallade "undersökningen" presenterades på en stort uppslagen presskonferens idag. 

Inte oväntat påstår Börje Hed, rakt emot alla riktiga studier samt resenärernas dagliga erfarenhet, att det inte finns några som helst kapacitetsproblem på Lundalänken, nu eller i framtiden. 

Själv tycker jag att Börje Hed istället borde ägna sig åt att räkna färdtjänstbilar som kommer i tid, eller som kommer överhuvudtaget. Börja med Samres.

En miljon om året till Cannes och Visby

Tuppfäktning i skyltfrågan - lundaborna förväntas glatt 
betala ytterligare 150 000 kronor för att Lund ska stå med.

Lund brukar åka med stora delegationer (10-12 politiker och tjänstemän) till fastighetsmässan Mipim i Cannes. I år kostade det 525 000 kronor. Bland politikerna är det mest män som åker, de moderata ordförandena i kommunstyrelsen och "hårda" nämnder samt en och annan socialdemokratisk vice. 

Till 2014 föreslås en ökning med ytterligare 150 000 kronor. Enligt uppgift är det prislappen för att Lunds namn ska stå med på skylten ovan.

Ett annat årligt event är kommunens deltagande i politikerveckan i Almedalen. Här ligger prislappen på 450 000 kronor. Tillsammans kostar dessa evenemang alltså Lunds skattebetalare cirka en miljon kronor om året.

Det hävdas att Lund måste vara på plats för att synas, enligt devisen syns man inte finns man inte. Nu är det ju inte så att kommunen säljer något som måste visas upp på en mässa på Franska Rivieran. 

Hittills har vi inte sett några utvärderingar eller fått höra om en enda konkret framgång, som kommit lundaborna till del, varken från Cannes eller Visby. 

Vi i Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun slutar leka internationella fastighetsmäklare och lobbyister och istället koncentrerar sig på sina åtaganden gentemot lundaborna. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

En stad som är god mot sina invånare säljer sig själv.

PS. Observera att jag inte är motståndare till varken fastighetsmässor eller politikerveckor i sig. En del av Vänsterpartisterna i Lund åker, till och med årligen, till Almedalen. Men för egna pengar.

Läs också Hanna Gunnarssons bloggpost
Länkat: SR; SkD;

Moderaterna ser efter de sina

I dessa dagar känns det tryggt att borgerligheten i alla fall månar om sina egna fattiga. 

Pauvres honteux betyder skamsna fattiga och betecknar sämre ställda med bakgrund i borgar- och överklassen. De är naturligtvis för fina (och skamsna) för att utnyttja socialtjänsten, men kan vända sig till donationsfonder som bland annat administreras av Moderata Samlingspartiet. 

Huruvida åberopande av en ståndsmässig konsumtionsnivå räcker som skäl för understöd framgår inte av annonsen i dagens tidning.

Alliansens sjukvårdsprogram

I samband med att regeringen Reinfeldt presenterade det femte jobbskatteavdraget, som kommer att dränera välfärden på ytterligare 12 miljarder, har frågor ställts om tillståndet i bland annat sjukvården. Är nya skattesänkningar verkligen försvarbara? 

Källor i regeringskansliet gör gällande att Alliansen inför valet kommer att lansera ett gemensamt sjukvårdsprogram för att lugna oroliga medborgare. Programmet innehåller två punkter:

1. Bli inte sjuk.
2. Om du blir sjuk, dö snabbt.

Därigenom hoppas man att efter ett eventuellt återval 2014, utan några som helst negativa konsekvenser för sjukvården, kunna lansera jobbskatteavdrag nummer 6, 7, 8, 9, 10 och 11.

Programmet sägs vara inspirerat av det republikanska partiets Health Care Plan.

Vad Bildt vill lära Obama

Nu har Carl Bildt äntligen avslöjat vad han egentligen vill ha sagt till Barack Obama. Han vill framhålla att Sveriges framgångssaga beror på en "unik kultur i en homogen befolkning." 

Utrikesministern vägrar som bekant att ens en gång antyda någon kritik mot USA:s politik någonstans i världen. I ett meddelande på twitter idag frågar han istället retoriskt om det finns några lärdomar för Obama att dra av Sverige, och länkar till en artikel av Nima Sanandajie. Essensen i artikeln är att: 

...the astonishing social and economic outcomes in Sweden and other Nordic countries have more to do with a unique culture among homogenous populations than with simply following a recipe of social democratic policies.

Ståndpunkten är inte bara kontroversiell. Den saknar stöd i forskningen och kunde lika gärna vara saxad ur ett valfritt rasistiskt partis programförklaring. 

Att moderaterna har svårt att svälja att de nordiska välfärdsstaterna uppstått ur arbetarrörelsen fackliga och politiska kamp är uppenbart. De har ju tidigare försökt sig på regelrätt historieförfalskning för att ge sig själva en roll i samhällets demokratisering. Nu tar de istället till unkna argument om en homogen befolkning.

Är det verkligen så här vi vill att Sveriges utrikesminister ska beskriva Sverige?

Länkat: DN; SVD; 

MP vacklar vidare om vinst i välfärden

Den 25 maj beslutade Miljöpartiets kongress att vinster i välfärd och skola utan undantag ska återinvesteras, alltså inga vinstuttag. Sex dagar senare föreslog språkröret Gustav Fridolin tillsammans med Socialdemokraternas Ibrahim Baylan att vinstuttag ska få fortsätta.

I ett inlägg i Dagens Samhälle försöker nu två framträdande Miljöpartister förklara partiets agerande. De vill nu välkomna privata intressen i välfärd och skola men hoppas på en utredning om aktiebolagens syftesparagraf. De hävdar att den ska kunna användas för att styra bort från vinstutdelning.

Detta är naturligtvis ett nytt slag i luften. I bolagsordningarna för de stora vård- och skolkoncernerna som dominerar marknaden står inte en bokstav om att syftet med verksamheten är att maximera vinsten. Inte ens John Bauer-koncernen, som strippade skolverksamheten på pengar för att sedan skicka ut eleverna i kylan skrev något om vinst, men gav oupphörliga försäkringar om att undervisningen och eleven är i fokus för all verksamhet.

Saken är att det redan finns alldeles utmärkta sätt att hålla vinstintressena utanför skola och välfärd. Ett enkelt beslut i riksdagen skulle kunna förbjuda vinstdriven skola och välfärd, men tillåta ideellt driven verksamhet.  

Men det vill uppenbarligen inte Miljöpartiet.

Trygga vården?

De borgerliga och miljöpartiet har styrt Skåne sedan 2006. De har under sju onda år skurit ner resurserna och privatiserat skånsk sjukvård. De har genomdrivit en hårdhänt sammanslagning av sjukhusen i Lund och Malmö med i långa stycken katastrofala resultat. De är direkt ansvariga för åtminstone elva dödsfall på grund av brist på vårdplatser och personal, vilket bara är toppen på ett isberg av vårdskador och onödigt lidande.

De har vid ett flertal tillfällen givit ansikte åt begreppet politikerförakt genom långt driven förmåga att varken se, lyssna eller tala. Deras strategi har varit att, efter politiskt beslutade försämringar, två sina händer och skylla konsekvenserna av sina handlingar på personalen och organisationen.

Inför valåret 2014 har trycket blivit för starkt. Folket har fått nog. Ett bondeoffer är nödvändigt. I massmedia framställer de skattehöjningen på 30 öre som eftergiften som ska "trygga vården".

Det enda problemet är att det inte tryggar vården. Intäkterna räcker inte ens till för att behålla den personaltäthet som finns just nu, eftersom personalstyrkan inom sjukvården måste minska med cirka 1000 för att klara 2013 års politiskt beslutade "effektivisering".

I alla ödmjukhet vill jag ge fyra råd till de politiker i Region Skåne som verkligen vill trygga vården.

1. Riv upp sparbetinget för 2013 och häv omedelbart anställningsstoppet. Är det någon, med den minsta kunskap om hur det ser ut på klinikerna, som tror att man kan minska personalen med ytterligare tusen och samtidigt upprätthålla en fungerande vård? Antagligen behöver skånsk sjukvård tillföras resurser motsvarande drygt en skattekrona. Det är inte speciellt mycket med tanke på att bara jobbskatteavdragen motsvarar fem skattekronor. Om vi haft en regering som räknade upp statsanslagen till vården istället för att sänka skatten för dem som redan har ett jobb hade vi inte behövt höja regionskatten, men som det är nu är det faktiskt enda chansen.

2. Riv upp Sus och återgå till två fungerande universitets- och akutsjukhus i Malmö och Lund. Det finns ingen besparingspotential i att fusionera sjukhus av denna storlek. Personalflykt, kliniker i ruiner, brutna vårdkedjor, en förnedrande dragkamp mellan städerna samt ökade totalkostnader är i stället resultatet.

3. Stoppa privatiseringshysterin. Den är kostnadsdrivande och tjänar enbart till att skapa profitabla nischer för lycksökare inom vården. Det gäller såväl systemet med konkurrerande vårdcentraler som sönderslagning av fungerande specialistkliniker genom så kallat vårdval.

4. Återupprätta förtroendet för professionen. Att styra resurstilldelningen genom ekonomiska modeller där verksamheten poängsätts och mäts i pengar leder enbart till suboptimala beteenden och till att fokus flyttas från patienten till organisationens ekonomiska nytta av patienten. Skrota New Public Management och fördela resurserna efter behov.

Svensk utrikespolitik – finns det?

En gång för länge sedan bedrev Sverige en självständig utrikespolitik. Trots senare tiders avslöjanden om att kontakterna och utbytet med Natoländerna ibland var djupare än vad som kom ut till allmänheten fanns det en sund kärna av offentliga ifrågasättanden från högsta statsledningens sida. 

Olof Palme tog hellre en mångårig diplomatisk kris med USA än att tiga om bombningarna av Haiphong julen 1972. Sverige tvekade inte att kritisera övergrepp i väst såväl som öst och vann respekt genom stöd till befrielserörelser och unga stater som hotades av imperialism och krig runt om i världen. Detta känns idag väldigt avlägset.

Numera är det så att Sverige inte bara tiger, utan aktivt stödjer USA, till och med när de gör våld på yttrandefriheten och integriteten. Man är tyst när vår tids största avlyssningsskandal avslöjas. Man är tyst när brittisk polis stormar tidningsredaktioner för att förstöra hårddiskar. När EU i somras ville pressa USA om spioneri och avlyssning av europeiska politiker och institutioner var det Sverige som tillsammans med Storbritannien skyndade till USA:s försvar. 

Med Carl Bildt som utrikesminister har svensk utrikespolitik upphört – Sveriges röst i världen har blivit USA:s röst i världen.


Läs också Birger Schlaugs vidräkning med Bildts tystnad och Maria-Pia Boëthius förslag att ge fredspriset till Manning och Snowden.

Regionledningen skyller ifrån sig

Titta på bilden!

Demonstranterna har lagt sig i solidaritet med alla dem som fått vårdskador eller avlidit inom skånsk sjukvård på grund av nedskärningar och omorganisationer. Till höger blir  Pia Kinhult (M) intervjuad av SVT. Hon säger  – Vi har inte fått några signaler om att det skulle vara kris. Efter sommarens haveri inom bland annat förlossningsvården försöker regionstyrelsens ordförande återigen skylla ifrån sig.  

Samma dag hävdade hälso- och sjukvårdsnämndens ordförande Carl Johan Sonesson (M) i Skånskan att "vi är ofta ute i sjukvården och hälsar på. De signaler vi har fått pekar också på förbättringar..." Hur ska de ha det?

Nu ska de styrande åter tillsätta en utredning som ska visa att ingenting är deras fel. Men borgarnas och miljöpartiets taktik är genomskådad: Först ideologiska beslut om nedskärningar och privatiseringar, sedan skicka ansvaret för åtgärderna ner i organisationen och skylla haveriet på driftsledningen och personalen. 

Det är hög tid att återupprätta en vård värd namnet!

Semester – trots moderaterna

Min far och jag på Skagen – det var några semestrar sedan...

Bloggen tar nu semester till mitten av augusti. Men det kan vara på sin plats att påminna om att semester inte är någon självklarhet, att lagstiftad rätt till ledighet är något som steg för steg vunnits av arbetarrörelsen, främst i strid mot högern.

Moderaterna har aldrig unnat det arbetande folket någon ledighet överhuvudtaget. De bekämpade den första lagstiftningen om två veckors semester 1938. Därefter motsatte de sig tre och fyra veckors semester och slutligen röstade moderaterna nej till den femte semesterveckan 1976. 

Tack alla som följt med under våren och tack för uppmuntrande tillrop och hjälp med spridning av inlägg genom sociala medier. 

Ha en skön sommar! 
Mats


Tidigare: Skam på torra land
Länkat: DN; AB; SKD; 

Regeringen som har fel – hela tiden

Idag presenterade Statistiska Centralbyrån siffror på antalet sysselsatta i hotell- och restaurangbranschen före och efter sänkningen av restaurangmomsen. Regeringens gåva till restaurangnäringen, som kostar 5,7 miljarder om året, har inte gett någon som helst mätbar ökning av antalet jobb i näringen. Ordförande i regeringens eget finanspolitiska råd, Lars Jonung, är kritisk och ser det som ett rent branschstöd – till en bransch som inte behöver stöd.

Det hade naturligtvis funnits en god alternativ användning av 5,7 miljarder kronor om året, till exempel att räkna upp landstingsbidragen i takt med kostnadsökningarna så att sjukvården kunde slippa ständiga sparbeting. Detta hade dessutom garanterat skapat jobb när fler anställts inom vården. Regeringen tycks istället tro att vi kan supa oss ur krisen.

Men det räcker inte med restaurangmomsen. Jobbskatteavdragen har inte heller gett högre utan tvärtom lägre sysselsättning, eftersom arbetslöshetens orsak inte främst är ovilja att arbeta utan brist på arbetstillfällen. Denna skattesänkning innebär 80 miljarder i minskade statsintäkter om året och dess alternativkostnad är färre anställda i skola, vård och omsorg och mindre investeringar i infrastruktur och bostäder.

På samma sätt fungerar sänkt arbetsgivaravgift för unga (kostnad 14 miljarder om året). Varje ny arbetsplats har (enligt regeringens egna glädjesiffror) kostat mellan 1–1,5 miljoner, vilket är mer än dubbelt mot vad det kostar att anställa en undersköterska eller lärare. 

Reinfeldt och regeringen har alltså fel – precis hela tiden – i sin så kallade jobbpolitik. När de säger att de vill skapa fler jobb minskar de i själva verket på arbetstillfällena. Beror det på att de är korkade och vägrar lyssna, till och med på sina egna rådgivare? Ja, om inte deras verkliga mål egentligen är helt andra än jobben: Att minska den offentliga sektorn, sänka löneläget och öka klyftorna i samhället. I så fall handlar de fullständigt rationellt.

Läs också: Regeringens dröm om att sänkt krogmoms skulle ge fler jobb var bara en dröm 
Länkat: SKD;

Ny Attendo-skandal i Oxie

Vårdkoncernen Attendo är till salu för 6 miljarder. Huvudägare är riskkapitalbolaget IK Invest och en av de större enskilda intressenterna, som gör miljonklipp på bolagets värdeökning, är regeringen Reinfeldts rådgivare i välfärdspolitiska frågor, Henrik Borselius. 

Under veckan har Attendos metoder för att öka sina vinster uppmärksammats, bland annat har de debiterat boendens efterlevande för renovering av bolagets fastigheter.

I marknadsföringen trycker Attendo hårt på att antalet Lex Sarah-anmälningar, som ska göras av anställda när t.ex. vanvård misstänks, minskat på senare år och nu ligger under genomsnittet. Samtidigt visar flera vittnesmål att vårdkoncernerna mörkar obehaglig information och att cheferna helt enkelt river sönder avvikelserapporter. 

Min svärfar har en demenssjukdom. I mars fungerade det inte längre hemma utan han måste in på ett boende. Den plats som var ledig fanns hos Attendo Care i Oxie. 

En natt i juni hämtades min svärfar av polis. På vårdboendet fanns då tre personal till 120 boende, varav många dementa. Min svärfar är en 86-årig man som har svårt att gå utan rullator och ser och hör illa. Han har aldrig lyft  ett finger mot någon levande varelse. Eftersom han har Alzheimer kan han dock mycket väl ha brusat upp, om han yrvaken, orolig och desorienterad trott sig vara på fel plats och velat gå därifrån. 

Efteråt vädjade han till de anhöriga att inte dörren skulle låsas och hävdade att "de brutit bak hans armar". Åtta kraftiga blåmärken på handleder och armar indikerar att något har hänt som Attendo inte kan svara på (se bild). Min fru och hennes syster har polisanmält bolaget för misshandel. 

Ett vårdboende som vårdar personer med demenssjukdomar ska klara av dementa människor. De ska inte forsla bort dem med polis mitt i natten. De ska inte låsa in folk och de ska inte bruka våld.

Men Attendos praktik ser annorlunda ut. Inte ens för dessa händelser skrevs några avvikelserapporter, än mindre någon Lex Sarah-anmälning. Istället ställde man in planerade möten med de anhöriga och vräkte min svärfar med omedelbar verkan.

När Attendo upptäckte att de inte kunde låsa in min svärfar så var han inte lönsam för dem längre. Nu bor han inte längre där och det har inte varit några som helst problem sedan dess.

Samtidigt har Attendo på annat håll i landet blivit ålagda att öka bemanningen på natten. Två personal på 63 boende räcker inte, i alla fall inte i Mölndal, det ska vara dubbelt så många för att klara brandsäkerheten. Men i stället för att öka personaltätheten överklagade Attendo till förvaltningsrätten, som alltså nu gett räddningstjänsten rätt. Men i Oxie tycker Attendo att det räcker med tre personal på 120 boende, att öka personaltätheten kostar ju pengar.


PS. Att lagstifta mot vinstdriven vård, omsorg och skola fungerar utmärkt. Nu gäller det bara att fler än Vänsterpartiet är beredd att göra det.

En vänster i takt med folket

En färsk undersökning från Sifo visar att 84 procent av svenskarna vill satsa på välfärden medan bara 14 procent föredrar sänkt skatt. Starkast stöd för välfärden finns inte oväntat bland de som lutar åt vänster i politiken men en majoritet av alla partiers väljare föredrar välfärdssatsningar framför sänkt skatt.

På samma sätt har flera tidigare undersökningar visat att en stor majoritet av folket är emot att vård, skola och omsorg ska drivas med vinst som syfte.

Vänsterpartiet gör därför alldeles rätt som sätter resurserna till välfärden i centrum, statsbidragen till kommuner och landsting räknas inte upp vilket skapar ständiga sparbeting på skola och vård, samt kräver slut för läckaget till vinster ur välfärdssektorn. Partiet har ett stort ansvar - inget annat parti vill eller vågar säga något vettig i dessa frågor.

Vänsterpartiet har nu också presenterat ett intressant förslag om grundlagsskydd av gemensam egendom. Utförsäljningar av skolor, vårdcentraler och apotek är ofta oåterkalleliga. Därför ska sådana beslut inte kunna fattas med enkel majoritet i riksdag, landsting eller kommun, utan antingen styras upp med tre femtedels majoritet eller med krav på två beslut, med val emellan. 

Ikväll talar Jonas Sjöstedt i Almedalen. Han behöver alltså knappast leta efter valvinnande frågor inför 2014. Enligt dagens opinionsmätning från Demoskop är partiet starkare än på tio år. Vänsterpartiet går i takt med folket.

Länkat: SR; SVD;

Syndernas förlåtelse till Reinfeldt?

I sitt almedalstal säger nu Fredrik Reinfeldt att han vill avskaffa den differentierade a-kassan, den som gör försäkringen mot arbetslöshet flera gånger dyrare för en restauranganställd än för en professor. 

Det var Reinfeldt själv som införde denna djävulska orättvisa för sju år sedan samtidigt med andra försämringar i trygghetssystemen. Resultatet blev vad han hade kalkylerat med: Fackföreningarna har tappat medlemmar, klyftorna i samhället har ökat och löneandelen har pressats ner. 

Men den moderatledda regeringen har skapat tiotusentals mänskliga tragedier. Arbetslösheten har fördubblats samtidigt  som de skjutit försäkringen mot arbetslöshet i sank. Cirka 200 000 människor söker idag försörjningsstöd hos kommunerna trots att de inte borde det, deras enda problem är att de saknar ett arbete och därmed är berövade rätten att försörja sig själva. 

Efter sju års hetsjakt mot arbetslösa och sjuka vill de borgerliga söka syndernas förlåtelse genom att mildra en av orättvisorna de själva skapat. Tro dem inte och glöm inte en sekund vad de gjort!

Länkat: AB; DN; SVD;

Finskt exempel

Finland framstår allt mer som ett skolpolitiskt föredöme, speciellt i förhållande till Sverige. Bilden ovan ger en förenklad men desto mer talande framställning av vägvalen för skolan: konkurrens eller samarbete; standardisering eller individualisering; testbaserad övervakning eller tillitsbaserat ansvar; valfrihet eller jämlikhet; marknadisering eller professionalism.

Sedan 1990-talets avreglering har Sverige sjunkit till ett av de länder i världen som gått allra längst mot den övervakande och marknadsinriktande skoltypen. 

De borgerliga samt Socialdemokraterna och Miljöpartiet säger nu att de vill fortsätta med vinstdrivna skolkoncerner, men att kraven på dessa måste bli tydligare. De vill alltså ytterligare öka den omedelbara mätbarheten och kontrollen, finna än mer raffinerade system för övervakning av vad som varje dag sker i skolan. Det fantastiska är att de samtidigt säger att de vill minska den rapporthysteri som exploderat i skolan sedan de införde sitt älskade marknadssystem.

Vänsterpartiet är det enda parti som inte har någonting att skämmas för i den nu pågående skoldebatten.


Tidigare: Krumbuktandet för skolkoncernerna

Hemlöshet á la Helmfrid

Ska Lund göra något åt hemlösheten? Det officiella antalet hemlösa var förra året 117 personer (2011: 122). Så sent som för tio år sedan rörde det sig om 20-30 personer. I 2012 års siffra ryms ett dussintal barn och en alarmerande fördubbling av antalet hemlösa yngre kvinnor. Samtidigt är det verkliga talet avsevärt högre, bland annat om alla de som bor på osäkra andrahandskontrakt räknas in. 

Den rödgröna oppositionen har lämnat en rad förslag hur Lund ska komma till rätta med problemen: Inför modellen Bostad Först*, lyft hemlöshetsfrågorna till kommunövergripande nivå, tvinga alla, även privata fastighetsägare att ta ansvar för en social bostadspolitik, ge LKF mark att bygga på. De borgerliga har avvisat alla förslag. De har istället gjort... ingenting.

I alliansens Sverige har hemlösheten blivit ett nationellt problem och regeringen har sett sig nödsakad att tillsätta en speciell samordnare. I februari var hemlöshetssamordnare Michael Anefeur i Lund för att informera sig om kommunens strategi, för att sedan kunna föreslå hur arbetet ska utvecklas. Nu har förslagen kommit.

Regeringens samordnare föreslår bland annat att Lunds kommunledning ska ta ett strategiskt övergripande ansvar för att bekämpa hemlösheten, att tilldelningen av lägenheter för sociala ändamål i samband med nybyggnation ses över och att Lund prövar att i någon form införa Bostad Först. 

Men alla ovannämnda förslag får nobben av kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M). Några vidare motiveringar ges inte, utöver rena floskler och bortförklaringar, som att Lund arbetar "individanpassat" och att Helmfrid i så fall måste "överpröva fullmäktiges beslut".

Det finns åtminstone två skor som klämmer på Mats Helmfrid och hans borgerliga kollegor. För det första skulle förslagen innebära att han måste börja ställa krav på privata fastighetsägare. Det vill han inte. Måste Helmfrid välja mellan att stödja de hemlösa och fastighetskapitalet väljer han alltid fastighetskapitalet. 

Alternativt skulle det innebära att LKF äntligen tilldelades mark så de kan komma upp till sitt mål att bygga 300 lägenheter om året (2012 byggde LKF 73 lägenheter). Det vill Helmfrid inte heller. Hur ska han kunna ge tillräckligt attraktiv mark till Arne Paulsson och övriga spekulanter som eventuellt vill bygga några bostadsrätter i framtiden, om han samtidigt ska ödsla mark till LKF och sociala behov? 

För det andra skulle ett strategiskt övergripande ansvar för hemlösheten innebära att Helmfrid och kommunledningen själva skulle tvingas ta itu med problemen. Det vill han inte på något sätt. Dels finns det risk att det, i alla fall till en början, skulle kosta pengar i form av ökade sociala insatser, dels är det mycket bekvämare att skylla problemen på en facknämnd (Socialnämnden) som har mycket små möjligheter och resurser att åstadkomma riktiga förändringar.

Därför vill den borgerliga majoriteten i Lund inte göra någonting åt hemlösheten. Därför har vi en hemlöshet á la Helmfrid.

Tidigare: Lundamodellen mot hemlöshet?


* Bostad Först bygger på insikten att andra sociala och stödjande åtgärder bli meningslösa för människor som inte har en grundläggande trygghet i form av en bostad. Mycket få klarar därför av att "kvalificera sig" bort från stödboenden och andrahandskontrakt (vilket bilden på den misslyckade boendetrappan ovan försöker illustrera). 

Därför ska bostad med eget kontrakt erbjudas först, i förekommande fall i kombination med massiva stödinsatser. Modellen lanserades i Sverige av forskare på Socialhögskolan i Lund och kallas därför Lundamodellen. Den tillämpas i flera svenska städer men på grund av borgerligt motstånd inte i Lund.

Har du tid över? Undersköterskans brev till regionrådet

Idag vill jag ge ytterligare spridning åt undersköterskan Görild Malmbergs brev, med svar från Pia Kinhult. Det är svårt att inte bli berörd av Görilds berättelse, men några sådana böjelser uppvisar inte regionstyrelsens ordförande.

Pia Kinhult, har du tid över? För det har inte mina kollegor som arbetar i regionens regi.

Jag hör om det varje dag och jag ser effekten av det ibland, på min arbetsplats i Lunds kommun. Jag arbetar i hemvården. Med gamla män och kvinnor som kan bo kvar hemma tack vare bland annat mig. Flera av mina damer fyller 99 år i år, nästan 100 år alltså!

De är otroligt vitala, både fysiskt och spirituellt. Fast ibland blir de lite krassliga, som vi alla blir ibland, men eftersom de är så gamla hinner de med fler gånger än många andra. Då kan det till och med bli så illa att de behöver söka akutsjukvård, på stora lasarettet i Lund. 

Har de tur behöver de bara tittas till, efter sisådär 10-12 timmar i väntrummet, men oftast så har det inträffat något allvarligare med deras gamla sköra kroppar. Olika typer av frakturer (ibland av den otäcka blodiga öppna fraktursorten), en hjärtinfarkt, en stroke, någon blodtrycksrubbning, urusel syresättning p.g.a kol eller någon annan luftvägsåkomma, magbesvär med svåra diarréer eller förstoppningar, kanske p.g.a något malignt, men det vet man inte för att de anses vara för gamla för en del (Gud förbjude penning-) krävande undersökningar. 

Hursomhelst så kan de behöva en sängplats under en vecka eller två, ibland längre för de är allvarligt sjuka så därför svävar de mellan liv och död vid något tillfälle. Dessa patienter måste ibland skickas hem till sina egna hem alldeles för tidigt, ibland även för att dö. 

Ibland hinner de inte ens hem, en av våra brukare avled i trapphuset på sin hemadress, hon kom inte in levande till sin säng, i sitt sovrum. Hon hade varit inlagd för andnöd och dålig syresättning (kanske något hjärtrelaterat också) och varje gång man provade att ta bort syrgasen på sjukhuset sjönk hennes vitala värden drastiskt. Vet inte riktigt varför eller ens hur det beslutades att denna dam skulle vara frisk nog att skrivas ut till hemmet och hemvården utan bårtransport, men med facit i hand så var det ett dåligt beslut. Hemvården var där och mötte upp vid hemkomsten, hemvården var där när hon uttalar sina sista ord:  - Nu är det slut! Sedan segnade hon ner och dog i famnen på min kollega. Gud förbjude att det hade något att göra med vårdtyngd och genomströmningskrav och sängplatsbrist på sjukhuset.

En annan kär dam var inlagd i cirka två veckor för hjärtsvikt. Utan att bli bättre skickades hon hem, och efter tre dygn fick hon en infarkt i hemmet och avled inom ett dygn på Malmös sjukhus.

Dessa två exempel är från de senaste månaderna... att jag skriver om dessa öden är för att det känns FEL.... tror inte att de hade behövt dö redan om vården sett annorlunda ut än den gör idag.

Jag har hört ändlöst med redogörelser och berättelser om hur svårt många har upplevt vårdtillfället på sjukhusen. Hur de får ligga utan vatten, utan mat (för att de inte kan äta dagens rätt och inte erbjuds något alternativt) med andra besvär än de de sökt för och vårdas för och som inte kan tillgodoses. Att ingen finns där för att svara på frågor. Att de kommer hem med liggsår som uppkommit på sjukhuset. Att de inte har någon kraft i benen för att de inte fått sjukgymnastik eller enkel gångträning. Listan kan göras lång men jag vill inte. 

För ett år sedan var jag arg på kollegorna på sjukhuset, varje gång jag tyckte det gränsade till o-vård eller vanvård (av åtminstone deras psykiska mående) men sedan började det gå upp för mig att det kunde ju inte och var ju inte en harmonisk eller ens fungerande personal som var skyldig till dessa förbiseenden. Underbemannade och utan både tillräckligt med sängplatser och vårdavdelningar och adekvat specialistvård mm har ju omöjliggjort deras möjligheter att ha helhetssyn och kunna vårda hela människan. Att flytta olika vårdenheter till andra sjukhus på annan ort gång på gång gå gång... har inte heller hjälpt patienten eller sett till att de fått Livskvalitet i världsklass....

Hur tänkte ni när ni skulle göra alla dessa nedskärningar och alla dessa besparingar utan att se till behoven: Patientens vårdbehov
Personalens resursbehov för att kunna utföra sina jobb
Regionens alltfler äldre som blir mer multisjuka och behöver ett vårdsystem som samarbetar mellan vårdinrättningar och sjukhusavdelningar med rörliga resurser

Jag har ont i magen. Jag sörjer med mina kollegor på sjukhusen. Jag ber att mina gamla goa, som varit med om att bygga välfärden som du Pia Kinhult håller på att demolera, jag ber att de inte skall bli sjuka, för då är jag rädd på riktigt att de skall dö alldeles för tidigt p.g.a en raserad sjukvård.

Jag undrade om du har tid över. Eller har du alldeles för bråttom med att rasera det som en gång var världens bästa allmänna sjukvård?

Jag ville nog egentligen bara avbryta dig en liten stund för att säga att det är inte okej. Att det känns som ett hån mot mig och många, många andra att du talar om Livskvalitet i världsklass samtidigt som du är delaktig i nedmonteringen av sjukvården.

Okej? Jag vill ju tro att det jag vill säga till dig har någon betydelse! Om inte annat så för allmänheten, som ju både du Pia och jag är en del av.

Tack för ordet!

Görild Malmberg

* * * * * * * *

Kinhults svar:

Hej!

Tack för ditt mail men jag instämmer inte i din bild av att sjukvården håller på att raseras i Skåne. Den har idag mer resurser än någonsin och tillgängligheten har faktiskt blivit bättre även om jag tycker att det kan bli bättre på vissa områden. 

Det finns fortfarande strukturella brister i sättet som sjukvården är organiserad på och hur den arbetar, jag tror att detta är en stor orsak till att personalen känner stress.

Ingen organisation är densamma år efter år, inte heller sjukvården. Den måste anpassas efter patienternas behov och säkerhet men också forskningen och den tekniska utvecklingen som förändrar sjukvårdens medicinska arbetssätt.

Man får inte förväxla denna utveckling med att vården ”raseras”.

Vänliga hälsningar

Pia Kinhult
Regionstyrelsens ordförande
Region Skåne

Krumbuktandet för skolkoncernerna

Vad tycker egentligen Socialdemokraterna och Miljöpartiet om vinstdriven skolverksamhet?

• 5 april. Socialdemokraternas partikongress beslutar att kommunerna ska ges ett avgörande inflytande vid nyetableringar och att det ska krävas ett samarbetsavtal.*
• 23 maj. Socialdemokraterna och Miljöpartiet gör upp med de borgerliga om att kommunerna fortsatt ska vara maktlösa vid etablering av friskolor. Kommunerna ska istället få samråda, vilket varken är mer eller mindre än de gör idag.

Vi som blev lite hoppfulla av ombudsrevolten på Miljöpartiets kongress två dagar senare fick snart veta att partiledningen avser att strunta högaktningsfullt i beslutet.

• 25 maj. Miljöpartiets kongress beslutar att vinster i välfärden utan undantag ska återinvesteras, alltså inga vinstuttag.
• 31 maj. Miljöpartiet och Socialdemokraterna gör ett gemensamt utspel som förutsätter fortsatta vinstuttag. Skolkoncernerna ska istället tvingas ange att huvudsyftet med verksamheten inte är vinst utan utbildning.

Detta är naturligtvis kvalificerat trams. Sveriges största skolkoncern Academedia säger inte ett ord om att syftet är vinst i sin bolagsordning eller andra dokument, tvärtom är det just att bedriva undervisning (t.ex §2 i bolagsordningen). Men som alla andra aktiebolag är det överordnade syftet maximal avkastning till ägaren, i detta fall riskkapitalbolaget EQT. Förra året plockade de ut i genomsnitt 6 300 kronor i vinst per elev.

Inte heller hos John Bauer Education, Sveriges och därmed världens tills nu största gymnasiekoncern, sägs vinsten vara viktig. På deras hemsida kan man visserligen inte finna någon bolagsordning, men oupphörliga försäkringar om att undervisningen och eleven är i fokus för all verksamhet. Potentiella elever uppmanas fortfarande, den 2 juni 2013, att söka till höstens JB-program, inklusive alla de skolor som stängs. 

Lite magstarkt är det kanske ändå att deklarera: 

Genom vår storlek och erfarenhet skapar vi trygghet för våra elever och för föräldrar. Vi jobbar ständigt med att utveckla och höja kvaliteten på alla våra skolor och program. Utgångspunkten är alltid att skapa en miljö där alla får plats att växa och utvecklas efter sina egna förutsättningar.

Men nedläggningen av JB Education har nog ändå skapat någon sort nervositet. Ibrahim Baylan (S) menar att nedläggningen är ett resultat av den etableringsfrihet som han själv just skrivit under på ska fortsätta. Men enligt MP ska det nu äntligen tas i med krafttag!

• 1 juni. Gustav Fridolin (MP) hävdar, med anledning av att JB Education lägger ner eller säljer alla sina gymnasieskolor, att det behövs lagstiftning om en buffert för att skydda eleverna, alternativt ett avtal med kommunen om att de ska ta hand om eleverna när de lägger ner.

Ett tips till Fridolin: JB Education har redan en "buffert", t.ex. den vinst på 74 miljoner (cirka 7 000 kronor per elev) som delades ut till aktieägarna förra året. Hans förslag är tandlöst och meningslöst gentemot vinstdrivna skolkoncerner. Däremot kommer det att bli svårt att hantera för ideellt drivna friskolor, för sådana skolor som vill att elevpengen ska gå till  undervisning.

Allt detta krumbuktande från S och MP har bara ett syfte - att slippa göra det enkla, det nödvändiga och det enda hållbara - att förbjuda vinstuttag ur skola och välfärdssektor och därmed se till att varenda skattekrona går dit den var avsedd.

Tidigare: Samma sak?: Blåsningen; Landets stolthet och hopp
Länkat: SR; DN; DN; DN; AB; 

* Detta kallades en "kompromiss" men var i själva verket en tamare variant av förra kongressens beslut i frågan.

Adeln skyddas - igen

Idag lämnade namnlagskommittén sitt förslag. På flera punkter föreslås förenklingar och förbättringar, både för den som av någon orsak vill byta namn och för den som vill behålla det, t.ex. vid giftermål. 

Men på en punkt svävar kommittén på målet. Det blir i princip tillåtet att ta vilket efternamn som helst - om det bärs av fler än 2000 personer. Vilka är det då man vill skydda med dessa exklusiva namnpatent? Jo, först och främst den svenska adeln. En snabb koll hos Statistiska Centralbyråns namnsök visar att de vanligaste adliga namnen med råge ligger under gränsen: Wachtmeister 286 personer, Sparre 133, Trolle 176... 

Mitt eget vackra namn Olsson (108 065 personer) skyddas inte alls, precis som om jag skulle bli mindre störd om en Gyllenkrook (24 personer) försökte ta mitt namn än omvänt. 

Dessutom införs en speciell spärr mot att anta utdöda adliga efternamn. Lite urskuldande skriver kommitténs ordförande Olle Abrahamsson att "motivet är inte att skydda adeln och Riddarhuset utan att värna ett för landet gemensamt historiskt och kulturellt arv". 

Det återstår för kommittén att förklara vilket grundskott mot   kulturarvet det vore om kreti och pleti plötsligt sprang omkring och kallade sig Plankenstedt eller Marsvin?

Länkat: DN; SVD; SVD; SR; SR;