Hemlöshet á la Helmfrid

Ska Lund göra något åt hemlösheten? Det officiella antalet hemlösa var förra året 117 personer (2011: 122). Så sent som för tio år sedan rörde det sig om 20-30 personer. I 2012 års siffra ryms ett dussintal barn och en alarmerande fördubbling av antalet hemlösa yngre kvinnor. Samtidigt är det verkliga talet avsevärt högre, bland annat om alla de som bor på osäkra andrahandskontrakt räknas in. 

Den rödgröna oppositionen har lämnat en rad förslag hur Lund ska komma till rätta med problemen: Inför modellen Bostad Först*, lyft hemlöshetsfrågorna till kommunövergripande nivå, tvinga alla, även privata fastighetsägare att ta ansvar för en social bostadspolitik, ge LKF mark att bygga på. De borgerliga har avvisat alla förslag. De har istället gjort... ingenting.

I alliansens Sverige har hemlösheten blivit ett nationellt problem och regeringen har sett sig nödsakad att tillsätta en speciell samordnare. I februari var hemlöshetssamordnare Michael Anefeur i Lund för att informera sig om kommunens strategi, för att sedan kunna föreslå hur arbetet ska utvecklas. Nu har förslagen kommit.

Regeringens samordnare föreslår bland annat att Lunds kommunledning ska ta ett strategiskt övergripande ansvar för att bekämpa hemlösheten, att tilldelningen av lägenheter för sociala ändamål i samband med nybyggnation ses över och att Lund prövar att i någon form införa Bostad Först. 

Men alla ovannämnda förslag får nobben av kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M). Några vidare motiveringar ges inte, utöver rena floskler och bortförklaringar, som att Lund arbetar "individanpassat" och att Helmfrid i så fall måste "överpröva fullmäktiges beslut".

Det finns åtminstone två skor som klämmer på Mats Helmfrid och hans borgerliga kollegor. För det första skulle förslagen innebära att han måste börja ställa krav på privata fastighetsägare. Det vill han inte. Måste Helmfrid välja mellan att stödja de hemlösa och fastighetskapitalet väljer han alltid fastighetskapitalet. 

Alternativt skulle det innebära att LKF äntligen tilldelades mark så de kan komma upp till sitt mål att bygga 300 lägenheter om året (2012 byggde LKF 73 lägenheter). Det vill Helmfrid inte heller. Hur ska han kunna ge tillräckligt attraktiv mark till Arne Paulsson och övriga spekulanter som eventuellt vill bygga några bostadsrätter i framtiden, om han samtidigt ska ödsla mark till LKF och sociala behov? 

För det andra skulle ett strategiskt övergripande ansvar för hemlösheten innebära att Helmfrid och kommunledningen själva skulle tvingas ta itu med problemen. Det vill han inte på något sätt. Dels finns det risk att det, i alla fall till en början, skulle kosta pengar i form av ökade sociala insatser, dels är det mycket bekvämare att skylla problemen på en facknämnd (Socialnämnden) som har mycket små möjligheter och resurser att åstadkomma riktiga förändringar.

Därför vill den borgerliga majoriteten i Lund inte göra någonting åt hemlösheten. Därför har vi en hemlöshet á la Helmfrid.

Tidigare: Lundamodellen mot hemlöshet?


* Bostad Först bygger på insikten att andra sociala och stödjande åtgärder bli meningslösa för människor som inte har en grundläggande trygghet i form av en bostad. Mycket få klarar därför av att "kvalificera sig" bort från stödboenden och andrahandskontrakt (vilket bilden på den misslyckade boendetrappan ovan försöker illustrera). 

Därför ska bostad med eget kontrakt erbjudas först, i förekommande fall i kombination med massiva stödinsatser. Modellen lanserades i Sverige av forskare på Socialhögskolan i Lund och kallas därför Lundamodellen. Den tillämpas i flera svenska städer men på grund av borgerligt motstånd inte i Lund.