Svensk utrikespolitik – finns det?

En gång för länge sedan bedrev Sverige en självständig utrikespolitik. Trots senare tiders avslöjanden om att kontakterna och utbytet med Natoländerna ibland var djupare än vad som kom ut till allmänheten fanns det en sund kärna av offentliga ifrågasättanden från högsta statsledningens sida. 

Olof Palme tog hellre en mångårig diplomatisk kris med USA än att tiga om bombningarna av Haiphong julen 1972. Sverige tvekade inte att kritisera övergrepp i väst såväl som öst och vann respekt genom stöd till befrielserörelser och unga stater som hotades av imperialism och krig runt om i världen. Detta känns idag väldigt avlägset.

Numera är det så att Sverige inte bara tiger, utan aktivt stödjer USA, till och med när de gör våld på yttrandefriheten och integriteten. Man är tyst när vår tids största avlyssningsskandal avslöjas. Man är tyst när brittisk polis stormar tidningsredaktioner för att förstöra hårddiskar. När EU i somras ville pressa USA om spioneri och avlyssning av europeiska politiker och institutioner var det Sverige som tillsammans med Storbritannien skyndade till USA:s försvar. 

Med Carl Bildt som utrikesminister har svensk utrikespolitik upphört – Sveriges röst i världen har blivit USA:s röst i världen.


Läs också Birger Schlaugs vidräkning med Bildts tystnad och Maria-Pia Boëthius förslag att ge fredspriset till Manning och Snowden.