Pia Kinhult, har du tid över? För det har inte mina kollegor som arbetar i regionens regi.
Jag hör om det varje dag och jag ser effekten av det ibland, på min arbetsplats i Lunds kommun. Jag arbetar i hemvården. Med gamla män och kvinnor som kan bo kvar hemma tack vare bland annat mig. Flera av mina damer fyller 99 år i år, nästan 100 år alltså!
De är otroligt vitala, både fysiskt och spirituellt. Fast ibland blir de lite krassliga, som vi alla blir ibland, men eftersom de är så gamla hinner de med fler gånger än många andra. Då kan det till och med bli så illa att de behöver söka akutsjukvård, på stora lasarettet i Lund.
Har de tur behöver de bara tittas till, efter sisådär 10-12 timmar i väntrummet, men oftast så har det inträffat något allvarligare med deras gamla sköra kroppar. Olika typer av frakturer (ibland av den otäcka blodiga öppna fraktursorten), en hjärtinfarkt, en stroke, någon blodtrycksrubbning, urusel syresättning p.g.a kol eller någon annan luftvägsåkomma, magbesvär med svåra diarréer eller förstoppningar, kanske p.g.a något malignt, men det vet man inte för att de anses vara för gamla för en del (Gud förbjude penning-) krävande undersökningar.
Hursomhelst så kan de behöva en sängplats under en vecka eller två, ibland längre för de är allvarligt sjuka så därför svävar de mellan liv och död vid något tillfälle. Dessa patienter måste ibland skickas hem till sina egna hem alldeles för tidigt, ibland även för att dö.
Ibland hinner de inte ens hem, en av våra brukare avled i trapphuset på sin hemadress, hon kom inte in levande till sin säng, i sitt sovrum. Hon hade varit inlagd för andnöd och dålig syresättning (kanske något hjärtrelaterat också) och varje gång man provade att ta bort syrgasen på sjukhuset sjönk hennes vitala värden drastiskt. Vet inte riktigt varför eller ens hur det beslutades att denna dam skulle vara frisk nog att skrivas ut till hemmet och hemvården utan bårtransport, men med facit i hand så var det ett dåligt beslut. Hemvården var där och mötte upp vid hemkomsten, hemvården var där när hon uttalar sina sista ord: - Nu är det slut! Sedan segnade hon ner och dog i famnen på min kollega. Gud förbjude att det hade något att göra med vårdtyngd och genomströmningskrav och sängplatsbrist på sjukhuset.
En annan kär dam var inlagd i cirka två veckor för hjärtsvikt. Utan att bli bättre skickades hon hem, och efter tre dygn fick hon en infarkt i hemmet och avled inom ett dygn på Malmös sjukhus.
Dessa två exempel är från de senaste månaderna... att jag skriver om dessa öden är för att det känns FEL.... tror inte att de hade behövt dö redan om vården sett annorlunda ut än den gör idag.
Jag har hört ändlöst med redogörelser och berättelser om hur svårt många har upplevt vårdtillfället på sjukhusen. Hur de får ligga utan vatten, utan mat (för att de inte kan äta dagens rätt och inte erbjuds något alternativt) med andra besvär än de de sökt för och vårdas för och som inte kan tillgodoses. Att ingen finns där för att svara på frågor. Att de kommer hem med liggsår som uppkommit på sjukhuset. Att de inte har någon kraft i benen för att de inte fått sjukgymnastik eller enkel gångträning. Listan kan göras lång men jag vill inte.
För ett år sedan var jag arg på kollegorna på sjukhuset, varje gång jag tyckte det gränsade till o-vård eller vanvård (av åtminstone deras psykiska mående) men sedan började det gå upp för mig att det kunde ju inte och var ju inte en harmonisk eller ens fungerande personal som var skyldig till dessa förbiseenden. Underbemannade och utan både tillräckligt med sängplatser och vårdavdelningar och adekvat specialistvård mm har ju omöjliggjort deras möjligheter att ha helhetssyn och kunna vårda hela människan. Att flytta olika vårdenheter till andra sjukhus på annan ort gång på gång gå gång... har inte heller hjälpt patienten eller sett till att de fått Livskvalitet i världsklass....
Hur tänkte ni när ni skulle göra alla dessa nedskärningar och alla dessa besparingar utan att se till behoven: Patientens vårdbehov
Personalens resursbehov för att kunna utföra sina jobb
Regionens alltfler äldre som blir mer multisjuka och behöver ett vårdsystem som samarbetar mellan vårdinrättningar och sjukhusavdelningar med rörliga resurser
Jag har ont i magen. Jag sörjer med mina kollegor på sjukhusen. Jag ber att mina gamla goa, som varit med om att bygga välfärden som du Pia Kinhult håller på att demolera, jag ber att de inte skall bli sjuka, för då är jag rädd på riktigt att de skall dö alldeles för tidigt p.g.a en raserad sjukvård.
Jag undrade om du har tid över. Eller har du alldeles för bråttom med att rasera det som en gång var världens bästa allmänna sjukvård?
Jag ville nog egentligen bara avbryta dig en liten stund för att säga att det är inte okej. Att det känns som ett hån mot mig och många, många andra att du talar om Livskvalitet i världsklass samtidigt som du är delaktig i nedmonteringen av sjukvården.
Okej? Jag vill ju tro att det jag vill säga till dig har någon betydelse! Om inte annat så för allmänheten, som ju både du Pia och jag är en del av.
Tack för ordet!
Görild Malmberg
* * * * * * * *
Kinhults svar:Hej!
Tack för ditt mail men jag instämmer inte i din bild av att sjukvården håller på att raseras i Skåne. Den har idag mer resurser än någonsin och tillgängligheten har faktiskt blivit bättre även om jag tycker att det kan bli bättre på vissa områden.
Det finns fortfarande strukturella brister i sättet som sjukvården är organiserad på och hur den arbetar, jag tror att detta är en stor orsak till att personalen känner stress.
Ingen organisation är densamma år efter år, inte heller sjukvården. Den måste anpassas efter patienternas behov och säkerhet men också forskningen och den tekniska utvecklingen som förändrar sjukvårdens medicinska arbetssätt.
Man får inte förväxla denna utveckling med att vården ”raseras”.
Vänliga hälsningar
Pia Kinhult
Regionstyrelsens ordförande
Region Skåne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar