Trygga vården?

De borgerliga och miljöpartiet har styrt Skåne sedan 2006. De har under sju onda år skurit ner resurserna och privatiserat skånsk sjukvård. De har genomdrivit en hårdhänt sammanslagning av sjukhusen i Lund och Malmö med i långa stycken katastrofala resultat. De är direkt ansvariga för åtminstone elva dödsfall på grund av brist på vårdplatser och personal, vilket bara är toppen på ett isberg av vårdskador och onödigt lidande.

De har vid ett flertal tillfällen givit ansikte åt begreppet politikerförakt genom långt driven förmåga att varken se, lyssna eller tala. Deras strategi har varit att, efter politiskt beslutade försämringar, två sina händer och skylla konsekvenserna av sina handlingar på personalen och organisationen.

Inför valåret 2014 har trycket blivit för starkt. Folket har fått nog. Ett bondeoffer är nödvändigt. I massmedia framställer de skattehöjningen på 30 öre som eftergiften som ska "trygga vården".

Det enda problemet är att det inte tryggar vården. Intäkterna räcker inte ens till för att behålla den personaltäthet som finns just nu, eftersom personalstyrkan inom sjukvården måste minska med cirka 1000 för att klara 2013 års politiskt beslutade "effektivisering".

I alla ödmjukhet vill jag ge fyra råd till de politiker i Region Skåne som verkligen vill trygga vården.

1. Riv upp sparbetinget för 2013 och häv omedelbart anställningsstoppet. Är det någon, med den minsta kunskap om hur det ser ut på klinikerna, som tror att man kan minska personalen med ytterligare tusen och samtidigt upprätthålla en fungerande vård? Antagligen behöver skånsk sjukvård tillföras resurser motsvarande drygt en skattekrona. Det är inte speciellt mycket med tanke på att bara jobbskatteavdragen motsvarar fem skattekronor. Om vi haft en regering som räknade upp statsanslagen till vården istället för att sänka skatten för dem som redan har ett jobb hade vi inte behövt höja regionskatten, men som det är nu är det faktiskt enda chansen.

2. Riv upp Sus och återgå till två fungerande universitets- och akutsjukhus i Malmö och Lund. Det finns ingen besparingspotential i att fusionera sjukhus av denna storlek. Personalflykt, kliniker i ruiner, brutna vårdkedjor, en förnedrande dragkamp mellan städerna samt ökade totalkostnader är i stället resultatet.

3. Stoppa privatiseringshysterin. Den är kostnadsdrivande och tjänar enbart till att skapa profitabla nischer för lycksökare inom vården. Det gäller såväl systemet med konkurrerande vårdcentraler som sönderslagning av fungerande specialistkliniker genom så kallat vårdval.

4. Återupprätta förtroendet för professionen. Att styra resurstilldelningen genom ekonomiska modeller där verksamheten poängsätts och mäts i pengar leder enbart till suboptimala beteenden och till att fokus flyttas från patienten till organisationens ekonomiska nytta av patienten. Skrota New Public Management och fördela resurserna efter behov.