Lund: Ut med riskkapitalet ur vård och omsorg

De borgerliga i Lund älskar verkligen Attendo och Vardaga, som tidigare hette Carema men bytte namn efter upprepade avslöjanden om vanvård. När de fick makten 2006 sålde de ut tre serviceboenden till Attendo och sex äldreboenden till Carema. I september 2015 löper avtalen ut, men de borgerliga vill redan nu göra nya upphandlingar och förlängningar. Upphandlingarna ska enligt uppgift till Sydsvenskan gälla till 2021.

De borgerliga vet att de riskerar att förlora valet i september, inte bara i riksdagen utan också i Lunds kommun. De vill till varje pris genomföra nya upphandlingar innan valet, allt för blockera en ny majoritet från att bli av med Attendo och Vardaga eller eventuella andra vårdbolag som vill in på den vårdmarknad de skapat i Lund. Här ska alla broar brännas.

De rödgröna partierna bör redan nu göra klart att de inte kommer att acceptera detta. De privata vinstintressena har inte i vård och omsorg att göra. Om de borgerliga försöker kedja fast kommunen vid vårdkapitalet fram till 2021 ska de rödgröna redan nu deklarera att de kommer att säga upp avtalen i förtid. Ansvaret för eventuella skadeståndskrav gentemot kommunen ligger i så fall helt på de borgerliga.

Karl Marx som farsa

– När ni framhäver ert kreolska temperament anser jag det vara min plikt att med sunt förnuft ingripa och skilja ert temperament från min dotter. Om ni är oförmögen att visa er kärlek till henne i en form som överensstämmer med Londons latitud vill jag råda er att visa er kärlek på avstånd.

Karl Marx till dottern Lauras fästman Paul Lafargue, 13 augusti 1866. 

Laura och Paul gifte sig, trots allt, med varandra.

Spendrup köpte EMU-röster med billig öl

I EMU-kampanjen 2003 ordnade Jens Spendrup krogmöten, bland annat i Lund, där han försökte få folk att rösta ja genom att sälja öl "till Euro-priser".

En del ledarskribenter försöker nu bortförklara Spendrups uttalade kvinnoförakt. Bland annat menar Heidi Avellan, Sydsvenskan, på sin blogg att Spendrup under intervjun var så engagerad i att försvara vinstdriven välfärd att han inte tänkte på vad han sa om kvinnors kompetens. 

Men Jens Spendrup är inte bara en direktör med dåligt omdöme, han är en politisk flåbuse som försöker köpa folks röster med billig sprit. Han passar med andra ord utmärkt som ordförande för Svenskt Näringsliv, den svenska tokhögerns främsta kampanjorganisation.

Sveriges företagare skulle onekligen behöva en mer sansad intresseförening för att bli tagna på allvar...

SD borgerligt stödparti även i Lund

Sverigedemokraterna försöker framställa sig själva som någon sorts oppositionsparti. Men SD stödjer nästan alltid regeringen Reinfeldt i riksdagen, sedan hösten 2012 har de gjort så i 92 procent av omröstningarna när regeringens förslag stått emot oppositionens. De för en tydligt arbetarfientlig politik som slår mot de svaga och gynnar kapitalägare och banker, de står bakom avvecklingen av välfärden och har stött varenda jobbskatteavdrag. 

Hur agerar då SD på lokal nivå? Jag har gått igenom alla Lunds kommunfullmäktiges protokoll under hösten 2012 och hela 2013. Totalt fattades 102 beslut där olika yrkanden stod mot varandra under denna tid. I en handfull av dess fanns inga klara politiska linjer, utan ledamöterna röstade något så när fritt över block- och ibland partigränserna. Men i 96 fall har den regerande Alliansen agerat samfällt. I tabellen syns hur SD har röstat och yrkat sedan hösten 2012.

Med Alliansen	54
Med de rödgröna	3
Eget förslag	7
Ingen åsikt	14
Avstod	11
Röstade olika	7

När de behöver bestämma sig mellan ett borgerligt och ett rödgrönt alternativ i Lund röstar alltså Sverigedemokraterna borgerligt i 95 procent av fallen. Stödet till den lokala borgerligheten är massivt och berör alla politikområden. De vill inte besluta om en ny politik mot hemlöshet, de stödjer avgifterna på Högevallsbadet, de vill inte förbättra insynen i friskolornas verksamhet, de var med på att sälja Stortorget 1, de är motståndare till en progressiv förskoletaxa, säger nej till etiska riktlinjer för kommunens affärsverksamhet, de säger nej till att ta reda på hur lärartätheten i Lunds skolor har utvecklats, o.s.v. 

Inte ens då deras egna förslag skulle tjäna på det kan de enas om att rösta på rödgröna förslag. Vänstern och Socialdemokraterna har till exempel sedan länge föreslagit att avgiften på trygghetslarm ska tas bort. Detta förslag tog SD upp i en motion till fullmäktige. När frågan avgjordes i mars 2013 ville de borgerliga avslå fria trygghetslarm, de rödgröna ville arbeta in dem i 2014 års budget. Två av SD:arna lade ner sina röster, en röstade på det borgerliga förslaget. De tre SD:arna är för övrigt påfallande ofta osams i omröstningarna, detta i frågor som berör allt ifrån spårvagnar till studentmedarbetare och lån till Arenan. 

I de 11 fall då SD avstod i omröstningarna hade de haft egna yrkanden som fallit i tidigare beslutsomgångar. Ofta var detta extrema åtgärder som utan vidare skulle kvalificera förslagsställaren som tokhöger. I sitt budgetförslag inför 2014 föreslog de till exempel att tilldelningen till Lunds skolor skulle minskas med 27 miljoner kronor (motsvarande cirka 50 lärartjänster), Nota Bene, utöver de nedskärningar som borgerligheten redan beslutat. På samma sätt föreslog de att socialnämndens budget skulle minska med 12 miljoner, vilket skulle innebära att i stort sett allt förebyggande socialt arbete i Lunds fick avvecklas. De har också föreslagit att Lund ska bryta mot lagen och vägra elever hemspråksundervisning.

De borgerliga förstod sent omsider att de inte kunde gå in i valåret 2014 utan att anslå pengar till underhåll av Lunds skolfastigheter. Men Sverigedemokraterna bryr sig uppenbarligen inte om sådana trivialiteter som mögelskadade skolor. I omröstningen i fullmäktige i november förra året vägrade de, som enda parti, att ge ett öre extra till det eftersatta underhållet. De motiverade detta med att det var viktigare att ha oförändrad kommunalskatt.

En avgörande skillnad mellan riksdagen och Lunds kommunfullmäktige är att SD inte har någon vågmästarroll i Lund. De borgerliga har egen majoritet, vilket gör att de tre Sverigedemokraterna aldrig behöver taktikrösta, aldrig agera stödparti, de röstar helt enkelt som de tycker. Resultatet talar för sig självt.

På vingligt spår

Lunds borgerlighet är sannerligen ingenting att hålla i handen när det blåser. Inför valet 2010 presenterade de tillsammans ett så kallat utspel; att forcera fram en spårvagnsdragning i centrala Lund på Klostergatan och Stora Södergatan och söderut. De kallade detta ett vallöfte. Deras huvudlösa tilltag medförde att ett organiserat motstånd mot spårväg överhuvudtaget fick fart i Lund, i alla fall bland äldre konservativa män.

 

Nu under valåret 2014 är borgerligheten på vild flykt från sina egna ogenomtänkta spårvagnsutspel. I samband med att ett helt annat ärende behandlades av kommunstyrelsen 5 februari drog de tillbaka sitt eget förslag.

Javisst, man kan inte annat än hålla med: Det borgerliga ”vallöftet” 2010 var otroligt korkat. Huruvida Lund kommer att få spår genom centrum eller inte blir ett senare beslut och det är inte särskilt troligt att det i så fall kommer att gå på Klostergatan.

I april 2013 enades så M, FP och KD med S och MP om hållplatsläge på Clemenstorget. Vänsterpartiet var skeptiska, vi lämnade nedanstående förslag till kommunstyrelsen:

Vänsterpartiet vill särskilt betona att Lunds kommun inte bör ge efter för Jernhusen AB:s krav på allt för stora utrymmen för kommersiella lokaler i ett planerat Resecentrum. Tvärtom bör utformning av området ske med funktionalitet och estetik i första rummet och i stadens och befintliga byggnaders skala. Resenärerna ska inte tvingas ut på en snitslad bana mellan snabbmatställen och annan kommers.

Tullhuset och Godsmagasinet kan med denna utgångspunkt bevaras i stort sett intakta. Att Tullhusets fasad frontar mot Clemenstorget är dessutom av utomordentlig betydelse ur kulturhistorisk synvinkel. Detta oavsett vilket av alternativen, spår över Clemenstorget eller längs dess norra sida, som slutligen blir verklighet. Det senare av dessa alternativ ser ut att ligga närmast ett rimligt proportionerat resecentrum, varför vi tills vidare tillstyrker det.

Den föreslagna inbyggnaden av Tullhuset i ett kommersiellt glaskomplex som kallas resecentrum har vi hela tiden bekämpat, men för att främja uppslutningen kring spårvägen valde vi att stödja majoritetens förslag till hållplatsläge. Det hade vi ingenting för. Nu har borgerligheten ändrat sig igen och ska plötsligt åter utreda det som redan är utrett. Vi väljer därför att återgå till vårt ursprungliga förslag: Lägg spåren längs torgets norra sida; sätt funktion och estetik i fokus vid gestaltningen av stationsområdet – inte kommers.

Spårväg eller motorväg?

Finansiera spårväg med slopade motorvägsavfarter

Under vintern har en högljudd minoritet fått oförtjänt stor uppmärksamhet i lundadebatten: De som till varje pris vill förhindra spårväg i kommunen. Om det gällde ett ingrepp i den medeltida stadskärnan hade jag förstått oresonligheten, men stadskärnan berörs knappt och inte ett hus kommer att rivas. 

Allt talar för spårväg på sträckan Lunds C - sjukhuset - Ideon - Brunnshög - ESS. Visst kostar det pengar, men det är nödvändigt för att möta resandeströmmarna till ett av norra Europas hetaste utbyggnadsområden. Redan idag finns det kapacitetsproblem på bussarna, som i rusningstrafik går varannan minut på sträckan, och då är inte Brunnshög/MaxIV/ESS ens med ännu. 

Alternativet är inte storbussar eller att försöka tvinga pendlarna att först åka till Stångby för att ta buss därifrån. 

Alternativet är fortsatt utbyggnad för massbilism. 

Men här talar den borgerliga majoriteten i Lunds kommun med dubbla tungor. Å ena sidan vill man ha statligt stöd för att betala hälften av spårbygget. Å andra sidan vill man med statliga och kommunala medel anlägga två nya motorvägsavfarter på E22, en vid Östra Torn och en vid ESS, för att möjliggöra att Ideon och Brunnshög trafikförsörjs med massiv privatbilism.

Kostnaden för de bägge motorvägsavfarterna överstiger 300 miljoner kronor. Lunds kommun vill samtidigt att staten finansierar halva kostnaden för spårvägen med 360 miljoner kronor.

Detta går naturligtvis inte ihop. Trovärdigheten i en kraftfull satsning på kollektivtrafik minskar då kommunen samtidigt vill lägga hundratals miljoner av skattemedel för fortsatt utbyggnad av privatbilismen.

Lunds verkliga vägval står inte mellan spårväg och monsterbussar, utan mellan spårväg och motorvägsavfarter. Brunnshög och den fortsatta utbyggnaden av Ideon innebär ett vägval och Lund måste visa att man är beredd att välja det moderna, smarta och miljömässigt riktiga alternativet.

Vänsterpartiet har i en skrivelse till kommunstyrelsen föreslagit att Lund omedelbart meddelar Trafikverket att man inte är intresserad av att medverka till de bägge motorvägsavfarterna. I stället bör kommunen göra anspråk på att dessa resurser avsätts för att bygga spårväg mellan Lunds C och Brunnshög/ESS.

Tankar inför ett valår

Igår var det medlemsmöte i Vänsterpartiet Lund. Ett femtiotal personer hade trotsat kylan för att lyssna på partisekreterare Aron Etzler och nominera kandidater till riksdags- och regionlistan (lite FB-bilder här).

Partiföreningen har, precis som på många andra håll i landet, vuxit starkt på sistone och verkar präglas av en, i alla fall efter lundamått, märklig stämning av kamratlighet och förmåga att hantera interna val och andra källor till känslostormar på ett anständigt sätt.   

Idag publicerades Sifos januarimätning, som bekräftade fyra viktiga tendenser: 

1. Vänsterpartiets uppåtgående trend fortsätter, nu på 8,3 procent och ett större landsbygdsparti än Centern. 
2. De rödgröna partierna leder skyhögt över Alliansen, nu med 11,7 procentenheter vilket har utlöst besvärjelser om en likadan rödgrön genomklappning som 2010 bland borgerliga politiska kommentatorer. 
3. Ett eller två av allianspartierna löper stor risk att åka ut ur riksdagen. 
4. Den tidigare uppåtgående trenden för SD har brutits.

Det Aron Etzler vill förmedla till partiföreningarna inför valåret är dels att prioritera bland sakfrågorna (undvika politiska smörgåsbord) och att bli bättre på att berätta att vänstern faktiskt gör skillnad, med exempel visa att vi förändrat politiken till det bättre. Och visst, enligt mångas uppfattning har vänstern bestått av ett gäng godsinta klåpare, som visserligen vill hela världens väl men som inte kan eller vill styra.

Jag tror att Etzler har alldeles rätt, åtminstone i det första. Frågan om vinster i välfärden är ett lysande exempel på att Vänsterpartiet inte bara HAFT rätt hela tiden utan nu också FÅTT rätt, då alla andra partiledare numera (med undantag från Annie Lööf) försöker låta som Jonas Sjöstedt. Ett parti utan en tydlig politisk markör hamnar obevekligen i bakgrunden.

Det finns dock åtminstone två faror med att framhålla hur bra det blir när vänstern styr, till exempel i kommuner och landsting. För det första finns det en uppenbar risk att folk inte känner igen sig utan uppfattar det som skönmålning. Etzler nämnde till exempel satsningar på förskolan i Malmö. Men samtidigt har just förskolan i Malmö utsatts för berättigad kritik och en rejäl föräldrastorm på sistone, då kommunen räknat fel på behoven och köerna växt. Det vore lika med politiskt självmål att nu lyfta fram de positiva förändringar som trots allt skett.

För det andra finns en risk att man pratar mer om vad man gjort än om vad man vill göra. Så skedde till exempel inför valet 2002 i Lund. Vänsterpartiet hade verkligen saker att vara stolta över och vår lokala valrörelse kom i praktiken att handla om vad vi gjort och hur ett borgerligt maktövertagande hotade dessa framgångar. Vi blev därmed defensiva och de borgerliga offensiva, eftersom de sa att de kunde fortsätta allt som var bra, men med lägre skatt. Vi förlorade stort, vi förmådde inte lokalt bryta rikstrenden neråt trots att vi tyckte vi hade Lund i vår ficka.

Jovisst ska vi berätta vad vi gjort, att vi är ett parti som håller på att förändra samhället, men vi måste samtidigt undvika dessa fällor - att uppfattas som om vi skönmålar och uppfattas som mätta och belåtna. Tänk på att inte ens sossarnas "Stolt - men inte nöjd" riktigt fungerade... 

I övrigt tycker jag att kongressens slogan "Inte till salu" är smått genialisk. Äldreomsorgen är inte till salu, inte heller skolan, järnvägen eller sjukvården. Garanten för detta är ett parti som inte är till salu - Vänsterpartiet. 

Vita, blå eller gröna kläder?

Veckans ros går till en 53-årig sjuksköterska i Lund som JO-anmält regiondirektören Jonas Rastad. 

I en officiell intervju, upplagd av Region Skåne på Youtube 15 november, hinner Rastad på sex minuter med en hel del.

– Jag tror att många medarbetare lider av att mediabilden är förhållandevis negativ inom hälso- och sjukvården. (...) Man kanske tycker att man själv presterar bra, samtidigt som verksamheten svärtas. Då har det varit viktigt att ge bilden att vi har en avundsvärd hälso- och sjukvård i Skåne

Medarbetarna lider alltså inte av verkliga problem inom sjukvården utan av mediabilden. Uttalandet är naturligtvis helt i den styrande femklöverns anda. Missförhållanden är ju enligt borgerligheten och miljöpartiet tidningsankor och svartmålning. 

Mer anmärkningsvärt är en uppmaning till underställd personal att fundera på om man agerar i "kundintresse" eller "egenintresse".   

– Om man som medarbetare i Region Skåne vill annonsera något som man uppfattar som ett missförhållande eller en risk eller vad det nu kan vara så ska man fundera på om man gör det i egenintresse eller i kundintresse. Jag har en känsla av att den gränsen funderar man inte tillräckligt på i rätt utsträckning. 

Eftersom Rastad med "kunder" tydligen avser patienter är det svårt att hitta ett enda kritiskt uttalande från personalen som inte värnar om just dem. Men Rastad kanske anser att det är ett egenintresse att vilja ge sina patienter så god vård som möjligt. Vad vet jag.

Rent grundlagsvidriga är Rastads synpunkter på vilken färgkod personalen ska välja om de någonsin skulle drista sig till att knysta ett ord av kritik eller utnyttja sin meddelarfrihet (se 4:30 in i intervjun). 

– Om man gör det ska man inte stå i vita, blå eller gröna kläder för då är man faktiskt en officiell representant för Region Skåne

Hade vi haft en anständig regionledning hade Rastad för det första aldrig rekryterats som chef (han höll på likadant på sitt förra jobb i Västerbotten). För det andra hade han åkt ut med öronen före efter ett sådant uttalande. 

Men vi lever inte i anständighetens tid. Jag gissar att Pia Kinhult (M) och Anders Åkesson (MP) med flera bara är tacksamma för Jonas Rastad – nu när de inte längre har torpeden Michael Sandin.

Länkat: Skånska Dagbladet

Fortsatt fri etablering i skola och välfärd

I år har vänstern fått rätt i frågan om privata vinstintressen i välfärden. Till och med folkpartiledaren Jan Björklund försöker numera låta som en dålig kopia av Jonas Sjöstedt när han talar om att mota ut riskkapitalbolagen. Men vad är det egentligen de föreslår?

Folkpartiets landsmöte beslutade i veckan att fri etableringsrätt ska råda för de aktörer inom skola och välfärd som "lever upp till kvalitetskraven". Så långt intet nytt under solen, kvalitetskraven finns för skolan definierade i läroplanerna och för vård och omsorg i kommunernas upphandlingar. Vi vet också att statens respektive kommunernas möjlighet att övervaka att de vinstdrivna bolagen verkligen lever upp till kvalitetskraven är minimala. 

Det nya skulle vara att de vinstdrivande företag som verkar i skola och välfärd även måste ta ett "långsiktigt ansvar". Vad som menas med det är höljt i dunkel. Folkpartiet avvisar regler som tvingar bolagen att äga under ett visst antal år innan de säljer vidare. Björklund menar att de aktörer som har "som idé" att äga kortsiktigt inte ska få tillstånd. 

Ägaren av en skola ska alltså förmås att avge någon sorts försäkran att "idén" inte är att sälja skolan vidare. Denna försäkran gäller ända tills dess att "idén" ändras och ägaren av någon orsak säljer skolan vidare till en ny långsiktig aktör. 

Tack för förtydligandet, Jan Björklund. Det är inte konstigt att Vårdföretagarna är lättade, om de nu någonsin varit oroliga. För dem är det bussiness as usual. Det samma gäller för friskolekoncernerna. Uppgörelsen mellan de borgerliga, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att låta vinstintresset vara tycks ligga fast, trots uppskruvad retorik.

Det enda parti som i handling vill begränsa den fria etableringsrätten i skola och välfärd är Vänsterpartiet. Privata vinstintressen har inte där att göra.

Länkat: AB; SVD

Katastrofen SUS vacklar vidare

Sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund till Skånes universitetssjukhus (SUS) är en vårdpolitisk katastrof. Fusionen framtvingades av de borgerliga och Miljöpartiet 2010 och verkar nu ha accepterats som ett faktum av alla partier i regionen utom Vänsterpartiet. All forskning visar att det inte finns några vinster att fusionera sjukhus av sådan storlek. Denna forskning bekräftas nu i Skåne. Experimentets pris är flyttkaruseller, sönderslagna kliniker, organisationskaos, personalflykt, vårdskador och onödiga dödsfall bland patienterna.

Idag fick vi en ny påminnelse om hur destruktiv fusionen är. SUS-ledningen har låtit utreda en nedläggning och flytt av akutkirurgin i Lund till Malmö. Man behöver inte vara sjukvårdsexpert för att förstå att detta kommer att få stora konsekvenser och i praktiken göra det omöjligt att upprätthålla akutsjukvården i Lund. Trots detta signalerar chefen för den sammanslagna akutkliniken, Jan Ljunghusen, att detta kan ske. Men helst verkar han vilja lägga ner ett av sjukhusen helt och hållet. Tankarna är inte nya, redan några månader efter fusionen diskuterades de i SUS-ledningen.

Klinikchefen berättar att "just nu går mycket tid åt att samordna saker mellan sjukhusen". Ja, tacka för det när de redan har slagit sönder vårdkedjorna i såväl Malmö som Lund. 

För att rädda vården krävs en ny politisk majoritet i Region Skåne. Men för att åter få akut- och specialistvården att fungera och utvecklas måste självständiga och kompletta sjukhus i Malmö och Lund, med egna sjukhusledningar, återupprättas.

* * * *

Uppdatering: Miljöpartiet och de borgerliga skickade idag på eftermiddagen ut något som de kallar Ett förtydligande om den akuta kirurgin i Lund. Märkligt nog nämns inte med en bokstav något om den den akuta kirurgins framtid i Lund i texten. Så mycket för det förtydligandet. Tror de på allvar att folk inte förstår skillnaden mellan akut kirurgi och en akutmottagning? Vem tror de egentligen att de lurar?

* * * *

Uppdatering 2013-11-18: Sydsvenskans inrikeschef ringde idag och bad mig plocka bort den inskannade versionen av artikeln. Han sa att jag bröt mot upphovsrättslagen genom att visa texten. Laglydig som jag är har jag plockat bort artikeln.

Hur man ska kunna föra en samhällsdebatt utan att varken kunna länka till artiklar (Sydsvenskans nättidning är numera en betalsajt) eller på annat sätt återge texten i sin helhet kunde inte inrikeschefen förklara.

Rädda Mårtenstorget

Mårtenstorget, troligen 1870-tal. Ur UB:s bildsamling, foto Per Bagge

Torghandeln på Mårtenstorget är i kris. Orsaken är att färre människor väljer att göra inköp på torget, vilket lett till vacklande intäkter av försäljningen. Långt in på 1990-talet räknades Mårtenstorget till ett av de mer attraktiva torgen i Sverige. Sedan dess har vi sett en mer eller mindre konstant minskning av försäljningsvolym och antal handlare. 

Det finns två sätt för kommunen att förhålla sig till detta. Antingen acceptera detta som en effekt av ändrade köpvanor, eller att göra något åt saken. Av kulturhistoriska skäl, men också för att Lunds centrum för framtiden ska behålla sin attraktivitet, vill vi med denna motion förespråka att något görs. Att vänta på att nya etableringar i närområdet ska bidra till att lyfta torghandeln räcker inte. Tills dess torde den siste handlaren redan ha packat ihop.

Nedan föreslås ett antal skarpa åtgärder för fullmäktige att överväga. Alla är av karaktären att de kan genomföras med relativt kort varsel. De är inte beroende av varandra, utan en eller flera kan genomföras oavsett de andra. Flera av dem är av den karaktären att de torde gynna centrumhandeln i stort. Förhoppningsvis kan debatten om åtgärderna också ge nya impulser till förslag för att lyfta torghandeln på Mårtenstorget.

Vi föreslår följande åtgärder:

• att fria torghandelstider, alternativt förlängda öppettider till 19.00 med starttid senast 15.00, införs på Mårtenstorget
• att torgtaxan på Mårtenstorget under vardagar avskaffas under ett år
• att torgtaxan på Mårtenstorget på lördagar halveras under ett år
• att loppisförsäljningen på Södra Esplanaden via Råbygatan leds upp till Mårtenstorget
• att kommunen uppför permanenta handelsbodar i trä längs Mårtenstorgets ena sida
• att en stor och attraktiv lekplats anläggs på Mårtenstorget
• att barntillvända transporter mellan parkeringshusen, Mårtenstorget och andra centrala noder i staden organiseras med minitåg på gummihjul, gärna eldrivna

Jag och Hanna Gunnarsson har precis lämnat in ovanstående motion till Lunds kommunfullmäktige. 

Lundavänstern: Våga ta ansvar för välfärd och skola

Verkligheten, i alla fall delar av den, har kommit ifatt Lunds borgerlighet. För att rädda sina budgetar drog de under flera år i rad in på underhållet av fastigheterna. De fortsatte med det, till och med när skola efter skola, förskola efter förskola, tvingas stänga för att barn och personal inte skulle bli sjuka av fukt och mögel. 

Personalen varnade, vänstern varnade, ja, till och med en enig Servicenämnd varnade, men förgäves. Men när problemens fulla omfattning inte kan döljas längre, när massmedia i helsidesreportage publicerar uppdaterade listor på alla drabbade skolor och förskolor året innan valet 2014, då tycker de borgerliga att det är dags att göra någonting. I sin tilläggsbudget signalerar de att de äntligen tänker göra något åt mögelskolorna och kryper till korset vad gäller kommunalskatten. De tvingas höja skatten med exakt de 40 ören som de tidigare under stora åthävor sänkte med. Vi välkomnar naturligtvis detta sena uppvaknande. 

Inom andra områden har dock verkligheten inte gjort några synbara avtryck i den borgerliga tankevärlden. Lund har under borgerligt styre snabbt försämrats som skolkommun. Vad gäller faktorer som behöriga lärare, genomsnittliga betyg och andelen godkända elever med hänsyn tagen till föräldrarnas utbildningsbakgrund befinner sig Lund numera inte ens på den övre halvan bland landets kommuner. Försämringarnas orsak stavas nedskärningar – genom otillräcklig uppräkning har skola och förskola varje år berövats cirka en procent av anslaget per elev, ackumulerat sedan 2006. Detta föreslår de borgerliga ska fortsätta 2014. Detsamma gäller äldreomsorgen. Genom otillräcklig uppräkning för ökade kostnader vill de borgerliga, för åttonde året i rad, lägga sparbeting på de kommunala kärnverksamheterna. 

I sin tilläggsbudget föreslår Vänsterpartiet tillsammans med Demokratisk vänster istället ett rejält lyft för de kommunala kärnverksamheterna. Det måste ses som ett kraftfullt alternativ till den borgerliga majoritetens nedskärningsförslag och är samtidigt en politik för att skapa fler jobb. Vi vågar ta ansvar för välfärd och skola.

Till Lunds skolor och förskolor, inklusive gymnasieskolorna och Komvux, vill vi lägga 65 miljoner mer än de borgerliga, vilket motsvarar cirka 120 lärartjänster. Nästan hälften (30 miljoner) av detta krävs för att inte verksamheten ska försämras ytterligare 2014 eftersom de ökade kostnaderna för lärarlöner inte täcks i den borgerliga budgeten. Vänsterpartiet lägger därtill 35 miljoner i nysatsningar för att öka lärartäthet och kvalitet i skolan och därtill äntligen kunna börja förverkliga förskolans mål: max 11 barn i småbarnsgrupperna och 16 barn i 3-5-årsgrupperna. 

Till vård och omsorg vill vi lägga 38 miljoner mer än de borgerliga. På samma sätt är 25 av dessa miljoner kompensation för kostnadsutvecklingen som i det borgerliga förslaget inte görs, alltså ett upphävande av ytterligare försämringar av vården som de borgerliga planerar för 2014. Resterande 13 miljoner är kvalitetssatsningar för att de kommunmedlemmar som behöver hjälp att klara sin vardag ska få ett bättre liv, ja, kanske till och med kunna sätta lite guldkant på tillvaron. Men vi vill återta den tredjedel av Lunds äldreboenden som drivs av Carema i egen drift eftersom vi inte litar på att mer pengar till dem kommer vården och de äldre till del.

I övrigt föreslår vi omedelbara förstärkningar på stadsbyggnadskontoret för att öka bostadsbyggandet, förbättrat underhåll av gator och parker, en satsning på Kulturskolan, inklusive taxesänkning, att skolornas simundervisning blir fri från och med 2014 samt att bidragen till barn och ungdomars idrotts- och föreningslivet räknas upp. 

Lundaborna betalar i år ungefär 1,3 miljarder mindre i skatt än 2006 (allt annat lika) genom borgerliga skattesänkningar i stat och kommun. Detta motsvarar en sänkning av kommunalskatten i Lund med 5 kronor och 66 öre. Av detta vill alltså vänstern återställa 85 öre, vilket ger 193 miljoner mer till skola och välfärd. 

Skattesänkningarna har successivt urholkat basen för skolan, vården, omsorgen och alla annan kommunal verksamhet. Tills dess att vi får en vettig regering återstår bara två alternativ: Höja kommunalskatten eller minska välfärden. 

Varför skövlas Väster?

Skövlingen av Bjeredparken. Någon satte dagarna efter upp små träkors i sorg över de vackra träden.
Bilder: Renate Möller

I november skövlades Bjeredsparken, strax väster om Lunds C och den nybyggda förvaltningsbyggnaden Kristallen. Ett trettiotal vackra och fullt friska träd, varav många var över 60 år gamla, sågades ner. De utgjorde den östra sidan av en allé runt ett lummigt gångstråk. På morgonpromenad med hunden mötte jag förtvivlade pendlare och grannar med tårar i ögonen. 

Allt har skett fullständigt oväntat. Lunds kommun har tillkännagivit att man ska starta ett arbete med att bygga om Bjeredsparken. Men på kommunens hemsida talas om förnyelse av parken och röjning av undervegetation, inte avverkning av allt öster om gångstråket. En del av skövlingen har skett på LKF mark i anslutning till fastigheterna på Västra stationstorget, men hyresgästerna har inte ens informerats om planerna. Än mindre har någon förklaring till varför detta måste ske getts, varken av kommunen eller LKF.

En del kanske tycker att några fällda träd spelar liten roll i förhållande till tillståndet i övrigt i världen, Sverige och Lund. De har naturligtvis rätt, men detta handlar ytterst om demokratins sätt att fungera. Kan vi inte ens kommunicera sådana basala saker som utformningen av människors närmiljö är vi illa ute. Följande frågor reser sig:

• Varför har Lunds kommun skövlat ett helt område, bestående av ett trettiotal vackra och fullt friska träd, utan att kommunicera planerna?
• Har Lunds kommun sökt tillstånd från Länsstyrelsen, vilket är obligatoriskt vid avverkning av alléer?
• Har LKF känt till planerna att avverka träd på fastigheten vid Västra Stationstorget? Om ja, varför har detta hemlighållits för hyresgästerna?

1:12-initiativ mot löneskillnader

Om tre veckor folkomröstar Schweiz om det så kallade 1:12-initiativet. Förslaget är att ingen ska kunna tjäna mer på månad än vad någon i företaget tjänar på ett år. Går förslaget igenom kommer drygt 4000 högavlönade att få sänka sin lön till något mer rimliga nivåer. Redan i våras röstade en stor majoritet av schweizarna igenom det så kallade girighetsinitiativet, som begränsade direktörernas fallskärmar och bonusar.

Högerpartierna och arbetsgivarorganisationerna bekämpar förslaget men har inte ens försökt förklara för schweizarna vad som berättigar en direktör att tjäna upp till 100 gånger mer än andra. Istället används utpressningsargument värdiga Ayn Rand, att företag och samhälle kommer att braka ihop eftersom de driftiga inte längre vill arbeta, utan flyr någonstans.

1:12 är ett utmärkt initiativ som borde mana till efterföljd. I Sverige har gapet mellan normallöner och topplöner vidgats till rent groteska avgrunder under det senaste decenniet. För tio år sedan var det vanligt att en toppdirektör tjänade 20-30 gånger så mycket som företagets arbetare. Idag har det gapet ofta ökat till 70-80 gånger. På Assa Abloy är till exempel skillnaden 1:83. Direktören får alltså på en endaste månad lika mycket som det tar en av hans arbetare sju år att tjäna ihop. De allra lägsta lönerna finns i kvinnodominerade yrken medan nästan alla toppdirektörerna är män.

Själva anser jag i och för sig att redan löneskillnader 1:12 är för mycket, en ståndpunkt som jag inte är ensam om. I en större undersökning om anställdas attityder till löneskillnader visade LO att tre fjärdedelar vill minska skillnaderna och ännu fler, 83 procent, anser att kvinnor har för låg lön i jämförelse med män. Rimliga löneskillnader, enligt denna undersökning, mellan arbetare och direktörer i större bolag är 1:4. 

Även fördelningen av förmögenheter blir allt mer ojämn i Sverige, ojämnare än vi tror att de är och framförallt är förmögenheterna betydligt ojämnare fördelade än vi vill att de ska vara.

Ett 1:12-initiativ i Sverige skulle vara en bra start genom att det skulle minska avgrunden mellan de högsta och de lägsta lönerna dramatiskt. 

Därtill krävs naturligtvis medvetna och riktade satsningar för att lyfta lönerna för kvinnodominerade yrken. Så gjorde vi senast det var rödgrönt i Lunds kommun. Resultatet var gott i form av minskade löneskillnader, men arbetet avbröts när det blev borgerligt styre 2006. Men att systematiskt jämställa lönerna har nu tagits upp av flera kommuner i landet där Vänsterpartiet är med och styr.

Inte ondsinta rektorer

Det är inte tillfälligheter eller ondsinta rektorer, det är ett systemfel. Det menar kvällens gästbloggare, Mats Morell, professor i ekonomisk historia vid Stockholms universitet, i inlägget nedan.

Eftersom det beteende som förekom enligt Uppdrag granskning i kväll per definition aldrig dokumenteras och Skolinspektionens kontroll (som trots Björklunds slirande tunga inte kan utnyttja Wallraffmetod) därmed bara kan bli en öppen fråga till skolornas företrädare om de följer lagen eller inte, låter sig detta beteende helt enkelt inte kontrolleras bort. 

Systemet med vinstdrivna förskolor förutsätter – för att likvärdighet och långsiktiga åtaganden, reella val öppna för alla och rättvis betygssättning utan inflation ska kunna råda – så omfattande kontroller och regleringar att systemet helt enkelt skulle bli alltför kostsamt. Ska man ha det kvar måste man alltså kompromissa med ambitionerna om en god och likvärdig skola för alla, till de vinstdrivande företagarnas fromma. 

Den aviserade kontrollen av "långsiktighet" i åtagandet slår rekord i naivitet (vilket inte varit lätt i detta sammanhang). Det spelar ingen roll om det är ”riskkapitalbolag” eller andra vinstdrivande företag. Är det till aktieägarnas bästa att sälja eller avveckla företaget, så gör man det, oavsett vad man bedyrat om ambitionerna när man en gång fick tillståndet (vilket mer än tillräckligt många dessutom redan har). 

Det är som Jonas Vlachos skriver om friskolekommittén: 

Då ett aktiebolag naturligtvis har ägarnas bästa för ögonen finns en potentiell motsättning mellan ägarnas intressen och kraven på långsiktighet. Kommitténs förslag hanterar därför inte motsättningen mellan de incitament som vinstintresset ger upphov till och skolans samhällsmål, varken vad gäller långsiktighet eller andra frågor. 

Vad vi sett i de senaste TV-granskningarna av skolan är alltså inga tillfälligheter eller exempel på särskilt ondsinta rektorer, skolledare eller "riskkapitalister" (även om sådana verkar förekomma), utan systemfel: Skolföretagen reagerar marknadsmässigt på en knäpp incitamentsstruktur som Bildtregeringen införde, som Socialdemokraterna i 12 år struntade i att åtgärda och som fortfarande alla partier utom ett tassar runt som vore det ett hett grötfat i stället för att våga inse var skon klämmer.  

Dessutom: ju längre man väntar, desto mer skada hinner systemet göra och desto större konvulsioner blir det när det ska bort.

* * * *

Tack för den, Mats! För er som missade, här den efterföljande debatten mellan Jonas Sjöstedt och Jan Björklund.

Riskkapitalisten som räknar bussar

I Lund finns en förening som kallar sig "Aktion för Spårvägsfritt Lund". De förenas av ett förbittrat motstånd mot planerna att dra snabb och attraktiv kollektivtrafik från Lunds centralstation längs stråket lasarettet - Ideon - Brunnshög, den så kallade Lundalänken. 

En majoritet av lundaborna, liksom samtliga politiska parter i Lunds kommunfullmäktige, inser behovet av spårvagn, speciellt på denna sträcka som redan nu närmar sig kapacitetstaket med buss. På morgnarna är dessa överfulla trots att de går varannan minut, och då har ännu varken Max IV, ESS eller de andra verksamheterna på Brunnshög öppnats. Det finns i övrigt en överväldigande mängd studier och utredningar som visar nyttan av spårvagn i Lund, för den som är intresserad.

I sitt motstånd har gruppen presenterat en rad fantasifulla förslag, t.ex. att göra Stångby till ny centralstation och/eller sätta in en typ av extremt långa monsterbussar som idag trafikerar vissa Sydamerikanska storstäder. Förslagen har mött ett minst sagt ljummet mottagande bland trafikexperter och allmänhet.

En av de ledande företrädarna för Spårvägsfritt Lund är Börje Hed, tidigare mest känd för sina vidlyftiga penningtransaktioner till skatteparadis och försäljningen av Samres till riskkapitalbolaget PEQ. Samtidigt har klagomålen mot färdtjänsten i Skåne ökat kraftigt sedan Samres flyttat beställningscentralerna till Senegal, med just Börje Hed som organisatör och verksamhetschef. 

Professionella mätningar av resandeströmmar, som till exempel Skånetrafiken utför, kan naturligtvis inte Spårvägsfritt Lund lita på. Börje Hed har därför ägnat en morgon av sin dyrbara tid åt att räkna bussar och passagerare vid Lunds centralstation. Den så kallade "undersökningen" presenterades på en stort uppslagen presskonferens idag. 

Inte oväntat påstår Börje Hed, rakt emot alla riktiga studier samt resenärernas dagliga erfarenhet, att det inte finns några som helst kapacitetsproblem på Lundalänken, nu eller i framtiden. 

Själv tycker jag att Börje Hed istället borde ägna sig åt att räkna färdtjänstbilar som kommer i tid, eller som kommer överhuvudtaget. Börja med Samres.

En miljon om året till Cannes och Visby

Tuppfäktning i skyltfrågan - lundaborna förväntas glatt 
betala ytterligare 150 000 kronor för att Lund ska stå med.

Lund brukar åka med stora delegationer (10-12 politiker och tjänstemän) till fastighetsmässan Mipim i Cannes. I år kostade det 525 000 kronor. Bland politikerna är det mest män som åker, de moderata ordförandena i kommunstyrelsen och "hårda" nämnder samt en och annan socialdemokratisk vice. 

Till 2014 föreslås en ökning med ytterligare 150 000 kronor. Enligt uppgift är det prislappen för att Lunds namn ska stå med på skylten ovan.

Ett annat årligt event är kommunens deltagande i politikerveckan i Almedalen. Här ligger prislappen på 450 000 kronor. Tillsammans kostar dessa evenemang alltså Lunds skattebetalare cirka en miljon kronor om året.

Det hävdas att Lund måste vara på plats för att synas, enligt devisen syns man inte finns man inte. Nu är det ju inte så att kommunen säljer något som måste visas upp på en mässa på Franska Rivieran. 

Hittills har vi inte sett några utvärderingar eller fått höra om en enda konkret framgång, som kommit lundaborna till del, varken från Cannes eller Visby. 

Vi i Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun slutar leka internationella fastighetsmäklare och lobbyister och istället koncentrerar sig på sina åtaganden gentemot lundaborna. Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

En stad som är god mot sina invånare säljer sig själv.

PS. Observera att jag inte är motståndare till varken fastighetsmässor eller politikerveckor i sig. En del av Vänsterpartisterna i Lund åker, till och med årligen, till Almedalen. Men för egna pengar.

Läs också Hanna Gunnarssons bloggpost
Länkat: SR; SkD;

Moderaterna ser efter de sina

I dessa dagar känns det tryggt att borgerligheten i alla fall månar om sina egna fattiga. 

Pauvres honteux betyder skamsna fattiga och betecknar sämre ställda med bakgrund i borgar- och överklassen. De är naturligtvis för fina (och skamsna) för att utnyttja socialtjänsten, men kan vända sig till donationsfonder som bland annat administreras av Moderata Samlingspartiet. 

Huruvida åberopande av en ståndsmässig konsumtionsnivå räcker som skäl för understöd framgår inte av annonsen i dagens tidning.

Alliansens sjukvårdsprogram

I samband med att regeringen Reinfeldt presenterade det femte jobbskatteavdraget, som kommer att dränera välfärden på ytterligare 12 miljarder, har frågor ställts om tillståndet i bland annat sjukvården. Är nya skattesänkningar verkligen försvarbara? 

Källor i regeringskansliet gör gällande att Alliansen inför valet kommer att lansera ett gemensamt sjukvårdsprogram för att lugna oroliga medborgare. Programmet innehåller två punkter:

1. Bli inte sjuk.
2. Om du blir sjuk, dö snabbt.

Därigenom hoppas man att efter ett eventuellt återval 2014, utan några som helst negativa konsekvenser för sjukvården, kunna lansera jobbskatteavdrag nummer 6, 7, 8, 9, 10 och 11.

Programmet sägs vara inspirerat av det republikanska partiets Health Care Plan.

Vad Bildt vill lära Obama

Nu har Carl Bildt äntligen avslöjat vad han egentligen vill ha sagt till Barack Obama. Han vill framhålla att Sveriges framgångssaga beror på en "unik kultur i en homogen befolkning." 

Utrikesministern vägrar som bekant att ens en gång antyda någon kritik mot USA:s politik någonstans i världen. I ett meddelande på twitter idag frågar han istället retoriskt om det finns några lärdomar för Obama att dra av Sverige, och länkar till en artikel av Nima Sanandajie. Essensen i artikeln är att: 

...the astonishing social and economic outcomes in Sweden and other Nordic countries have more to do with a unique culture among homogenous populations than with simply following a recipe of social democratic policies.

Ståndpunkten är inte bara kontroversiell. Den saknar stöd i forskningen och kunde lika gärna vara saxad ur ett valfritt rasistiskt partis programförklaring. 

Att moderaterna har svårt att svälja att de nordiska välfärdsstaterna uppstått ur arbetarrörelsen fackliga och politiska kamp är uppenbart. De har ju tidigare försökt sig på regelrätt historieförfalskning för att ge sig själva en roll i samhällets demokratisering. Nu tar de istället till unkna argument om en homogen befolkning.

Är det verkligen så här vi vill att Sveriges utrikesminister ska beskriva Sverige?

Länkat: DN; SVD;