Tankar inför ett valår

Igår var det medlemsmöte i Vänsterpartiet Lund. Ett femtiotal personer hade trotsat kylan för att lyssna på partisekreterare Aron Etzler och nominera kandidater till riksdags- och regionlistan (lite FB-bilder här).

Partiföreningen har, precis som på många andra håll i landet, vuxit starkt på sistone och verkar präglas av en, i alla fall efter lundamått, märklig stämning av kamratlighet och förmåga att hantera interna val och andra källor till känslostormar på ett anständigt sätt.   

Idag publicerades Sifos januarimätning, som bekräftade fyra viktiga tendenser: 

1. Vänsterpartiets uppåtgående trend fortsätter, nu på 8,3 procent och ett större landsbygdsparti än Centern. 
2. De rödgröna partierna leder skyhögt över Alliansen, nu med 11,7 procentenheter vilket har utlöst besvärjelser om en likadan rödgrön genomklappning som 2010 bland borgerliga politiska kommentatorer. 
3. Ett eller två av allianspartierna löper stor risk att åka ut ur riksdagen. 
4. Den tidigare uppåtgående trenden för SD har brutits.

Det Aron Etzler vill förmedla till partiföreningarna inför valåret är dels att prioritera bland sakfrågorna (undvika politiska smörgåsbord) och att bli bättre på att berätta att vänstern faktiskt gör skillnad, med exempel visa att vi förändrat politiken till det bättre. Och visst, enligt mångas uppfattning har vänstern bestått av ett gäng godsinta klåpare, som visserligen vill hela världens väl men som inte kan eller vill styra.

Jag tror att Etzler har alldeles rätt, åtminstone i det första. Frågan om vinster i välfärden är ett lysande exempel på att Vänsterpartiet inte bara HAFT rätt hela tiden utan nu också FÅTT rätt, då alla andra partiledare numera (med undantag från Annie Lööf) försöker låta som Jonas Sjöstedt. Ett parti utan en tydlig politisk markör hamnar obevekligen i bakgrunden.

Det finns dock åtminstone två faror med att framhålla hur bra det blir när vänstern styr, till exempel i kommuner och landsting. För det första finns det en uppenbar risk att folk inte känner igen sig utan uppfattar det som skönmålning. Etzler nämnde till exempel satsningar på förskolan i Malmö. Men samtidigt har just förskolan i Malmö utsatts för berättigad kritik och en rejäl föräldrastorm på sistone, då kommunen räknat fel på behoven och köerna växt. Det vore lika med politiskt självmål att nu lyfta fram de positiva förändringar som trots allt skett.

För det andra finns en risk att man pratar mer om vad man gjort än om vad man vill göra. Så skedde till exempel inför valet 2002 i Lund. Vänsterpartiet hade verkligen saker att vara stolta över och vår lokala valrörelse kom i praktiken att handla om vad vi gjort och hur ett borgerligt maktövertagande hotade dessa framgångar. Vi blev därmed defensiva och de borgerliga offensiva, eftersom de sa att de kunde fortsätta allt som var bra, men med lägre skatt. Vi förlorade stort, vi förmådde inte lokalt bryta rikstrenden neråt trots att vi tyckte vi hade Lund i vår ficka.

Jovisst ska vi berätta vad vi gjort, att vi är ett parti som håller på att förändra samhället, men vi måste samtidigt undvika dessa fällor - att uppfattas som om vi skönmålar och uppfattas som mätta och belåtna. Tänk på att inte ens sossarnas "Stolt - men inte nöjd" riktigt fungerade... 

I övrigt tycker jag att kongressens slogan "Inte till salu" är smått genialisk. Äldreomsorgen är inte till salu, inte heller skolan, järnvägen eller sjukvården. Garanten för detta är ett parti som inte är till salu - Vänsterpartiet.