Högerut med Löfven

Stefan Löfven överraskade visserligen när han så snabbt och kategoriskt dumpade Vänsterpartiet från regeringsmedverkan. Men när nu resultatet av regeringsförhandlingarna mellan S och MP börjar visa sig förstår man varför: Det hade varit omöjligt med Vänsterpartiet eftersom den nya regeringen avser att bedriva ren och skär högerpolitik.

Idag rapporteras att S och MP kommit överens om tre politikområden: försvaret, migrationspolitiken och pensionerna. Inom alla dessa tre områden har uppgörelser träffats som plockar fram det allra sämsta inom de bägge partierna:

• Ökad upprustning och fler Jas/Gripen, allt i enlighet med militärindustrikramarna inom socialdemokratin
• Inga skärpta krav på schyssta villkor vid arbetskraftinvandring, allt i enlighet med Miljöpartiets uppgörelse med regeringen Reinfeldt
• Miljöpartiet ansluter sig till pensionsuppgörelsen med de borgerliga från 1994, vilket innebär att varannan kvinna som nu pensioneras har mellan 5.000 och 10.000 i månaden att leva av. 

I går kom det också fram att MP har böjt sig för att regeringen fortsätter med Förbifart Stockholm, ett oförskämt dyrt dinosaurieprojekt för ökad massbilism, givet att inte en mirakulös ny uppgörelse träffas med Stockholm stad och landsting inom ett halvår.

De bägge partierna betonar hela tiden behovet av breda lösning, alltså lösningar som de borgerliga partierna accepterar. Det betyder att S-MP-regeringen kommer att vara tvungen att föra deras politik i fyra år. Detta torde vara att drömscenario för högern: De förlorar valet på en impopulär politik, men stafettpinnen går nu över till S och MP att föra samma politik, vilket kommer att leda till att de tar lika mycket stryk vid valet 2018.  

Som det nu ser ut gör Vänsterpartiet klokt i att hålla sig på behörigt avstånd från Stefan Löfvens tillträdande ministär: Gör inte upp om någon budget som inte innebär verkliga förändringar i rätt riktning. Det räcker inte med några utredningsuppdrag om vinster i välfärden. 

Nu behövs en stark vänsteropposition, som driver de tunga välfärdfrågorna och miljöpolitiken, mer än någonsin. 

Splittringens pris

Några tankar efter valnatten.

Splittring kostar alltid. När de som vill förändring mer ser till olikheter än likheter blir förändringen mer avlägsen. Detta bidrog till att vänsterns framgång i riket stannade av.

Splittringen bidrog också till att chansen för rödgrön majoriteten i riksdagen gick förlorad. Inte matematiskt; Fi:s 3,1 procent hade inte räckt. Men massmedias fokus och den politiska nerven flyttades, från vänsterns politiska alternativ gentemot högern, till spekulationer om huruvida Fi skulle komma in i riksdagen eller ej, om det skulle stödröstas, etc. 

Dessutom bidrog naturligtvis Fi:s och MP:s konstiga taktik att utnämna SD till valets huvudmotståndare till att flytta fokus - från politikens innehåll till att handla om just SD. Men till denna SD-hype finns det fler medskyldiga, både inom vänstern och annorstädes.

Splittring kostade också i Region Skåne. Tyvärr så kommer inte Vårdpartiet in i regionfullmäktige, Vårdpartiet har uppstått ur missnöjet med nedskärningar, privatiseringar och sjukhussammanslagningar i den skånska sjukvården. Deras program i dessa frågor är mycket likt Vänsterpartiets. Genom att både deras och Fi:s röster i regionvalet nu inte resulterade i några mandat försvagades de som ville förändring med mellan 3-4 procentenheter. 

Jag skulle aldrig drömma om att anklaga Fi eller Vårdpartiet i Skåne för den uppkomna situationen. Men vi bör alla dra en lärdom av detta och framförallt bör Vänsterpartiet på ett bättre sätt visa att man är mogen att ta ansvar som en bred och samlande kraft för förändring. 

Det kan man bara göra genom att bejaka alla progressiva rörelser, ibland som en del av partiet, ibland som associerade. Varför har t.ex. Gudrun Schyman inte erbjudits en plats som oberoende på Vänsterpartiets riksdagslistor? Varför har inte Vårdpartiet bjudits in till valsamarbete i regionvalet?

Nå, nu tar vi nya tag. Vi har komplicerade parlamentariska situationer på flera håll. Vänstern är beredd att ta ansvar, men kommer aldrig att sitta med och förvalta fortsatt borgerlig politik, vare sig i riksdag, kommuner eller landsting/regioner.

Snabb vägledning till valet

Olsson betalar är inte sämre än övrig media, utan presenterar så här i sista stund en snabbvägledning inför valet.

Rösta på Alliansen: Om du tjänar över 40.000 i månaden, struntar blankt i miljöfrågor, aldrig kommer att bli sjuk eller gammal, inte har några barn som ska gå i skola eller förskola och har så pass rymligt samvete att du kan se dig själv i spegeln efter denna kalkyl.

Rösta SD: Om du upplever alla som invandrat till Sverige sedan senaste inlandsisen smälte som främmande och hotfulla.

Rösta Rödgrönt: Om inget av ovanstående stämmer in på dig.

Och glöm inte att det säkraste rödgröna valet är Vänsterpartiet. 

Lycka till!  

Fördärva sjukvården – en bruksanvisning

 

Bruksanvisning för hur man fördärvar sjukvården i Region Skåne

Förutsättningar: Man bör vara nyliberal marknadsfundamentalist och tro att allt löser sig om man  leker affär med offentlig verksamhet. Det är även en fördel om man är allmänt korkad och dumdryg, inte vet mycket om sjukvård och misstror professionalism. I synnerhet sjukvårdspersonalens kunnande. Och man måste vara fräck, och helst tycka att demokrati är onödigt trams.

Har man dessa egenskaper kan man ta sig an verket. Man har gott om tid, flera år.

Man kan lämpligen börja med att slå sönder välfungerande enheter, som t.ex. lasaretten i Ystad, Landskrona och Trelleborg genom att skapa ”divisioner” som kan kontrolleras av regionledningen. Man gör samma sak med universitetssjukhusen, för att skapa maximal förvirring.

Sedan är det dags att ge sig på personalen. Ett effektivt sätt att ödelägga arbetet på kliniknivå är att avlägsna personalens känsla av att de är delaktiga i vad som ska göras. Ett bra sätt är att hitta på ”mål” som ska följas. Dessa mål bör överlag vara fåniga och meningslösa och ha så lite med vårdkvalitet att göra som möjligt. ”Målen” ska vara centralt bestämda, och inte föremål för någon som helst dialog med den personal som faktisk ska göra jobbet, och kan jobbet. Därmed skapas en grundläggande misstro mellan administratörer och profession.

För att inte personalen ska streta emot och protestera kopplar man uppfyllelse av dessa mål till en ersättningsmodell: – Uppfyll målen och du får mer pengar, annars inte.

Med dessa åtgärder har man stor garanti för att ha fördärvat arbetsglädje och motivation, just det som får sjukvården att fungera. Rätt mycket arbetstid går även åt för att föra pinnastatisk hur man uppfyllt meningslösa mål, statistik som i stora delar sedan inte följs upp vilket ger en tydlig signal från ledning till personal: – Ni ska inte tro att ni är värda någonting.

För att förstärka fördärvet ser man naturligtvis till att verksamheten är gravt underfinansierat. Då kan man från ledningens sida utan större intellektuell ansträngning alltid skrämmas med att budgeten inte hålls. Vilket ytterligare rymmer den finess att man därmed kan motivera att göra sig av med chefer ”som inte håller budget” (vilket från första början var omöjligt) och ersätta dem med regionledningens ja-sägare. Och en utarbetad, desillusionerad personal bråkar mindre.

Men man måste vara uthållig för att lyckas. Här är dumdrygheten och inkompetensen viktig. Man får inte låta sig distraheras av störande tankar om patienternas behov eller personalens uppfattning om vad som är god vård.

För att det inte ska bli för mycket bråk i massmedia kan det rekommenderas att införa en tystnadskultur. Dialog med personalens fackliga företrädare bör konsekvent avvisas.

Detta är inte dikt. Ironin är min men fakta står att läsa i revisionsrapporter från Regions Skånes revisionskontor (www.skane.se/revisionen). Ansvariga för eländet är Allianspartierna med hjälp av Miljöpartiet.

Vänsterpartiet vill att sammanslagningen av universitetssjukhusen upphävs, att övriga sjukhus blir självständiga resultatenheter, med egen ledning, att regionsjukvården demokratiseras, att New Public Management som styrsystem avskaffas, att det tillskapas några hundra fler vårdplatser, samt att regionsjukvården får en realistisk finansiering.

Därför röstar jag på Vänsterpartiet 14 september.

Skrivet av veckans gästbloggare Sven Ternov, som granskat revisionsrapporterna för de skånska sjukhusen. Tack Sven!

Vem vilka sänka arbetslösheten?

Alla politiker pratar om jobben, men vad vill de egentligen? Arbetslösheten har bitit sig fast runt 8 procent och där verkar den stanna.

Tyvärr har alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet accepterat teorin om jämviktsarbetslöshet (den "naturliga" arbetslösheten) som styrande för den ekonomiska politiken. Enligt Konjunkturinstitutet och Riksbanken ligger jämviktsarbetslösheten just nu på cirka 7 procent. SVT Nyheter skriver idag att full sysselsättning är ett tomt löfte.

Verkar det komplicerat? Titta gärna på Uppdrag Granskning ikväll.

Att sänka arbetslösheten ner mot noll är egentligen ganska enkelt. Det finns massor med viktiga infrastrukturprojekt som bara väntar på att få sätta igång. Det finns massor med behov av mänsklig vård, till exempel i äldreomsorg och sjukvård, som behöver tillgodoses. Allt som saknas är den politiska viljan.

Detta är onekligen något att fundera på innan man bestämmer sig för vilket parti man ska ge sin röst på söndag.

SD-Lund: – Säg negerboll, annars blir du utan

En lärare i Lund berättade igår att hans högstadieklass var vid valstugorna på Stortorget för att göra skolarbete om valet. 

Representanten från Sverigedemokraterna står och delar ut chokladbollar. Ett av barnen går fram och ber om en sådan. Det får han, men bara på ett villkor, att han högt och tydligt kallar chokladbollen vid dess 'rätta' namn: negerboll.

Fräscht! SD tycks tro att de kan göra Lunds skolbarn till rasister genom betingade reflexer, likt Pavlovs hundar: Säg något rasistiskt så får du en godisbit. 

Alla partierna vid torget delar ut knappar och pins med sina partisymboler till barn och vuxna. En ung tjej i klassen med rötter i Mellanöstern går fram till Sverigedemokraternas bord och ber att få en knapp. Svaret blir ett blankt nej. Barn med 'svenskt' utseende förses välvilligt med knappar både före och efter händelsen.

Kommentar överflödig. SD förnekar sig inte. Den ena efter den andre av deras kandidater ertappas, antingen med en hakkorsbindel runt armen eller efter hatiska och främlingsfientliga nätinlägg. 

En del av dem tvingas avgå, ironiskt nog av samma orsak som de blev medlemmar i SD. Partiet huvudbudskap är att människor från olika kulturer omöjligen kan leva tillsammans. För att lyckas med denna dystra mission vill de lära folk att hata. För att upprätthålla fasaden utesluts samtidigt de värsta hatarna när de avslöjas i media.

Det enda som förbryllar är att dessa rasistiska pajasar fortfarande ligger över fyraprocentsspärren till riksdagen. Förklaringen är kanske att de samtidigt är ett utpräglat högerparti, ett pålitligt stödparti som röstar med Alliansen 9 gånger av 10, såväl i riksdag som kommuner. 

Det Sverige vi ser idag – med ökade klyftor, privatiseringar och sprickor i välfärden – är i mångt och mycket SD:s Sverige.

Kaos i tågtrafiken i Skåne – igen

Lunds C, 8 september 2014, hundratals människor väntar tåligt – på att tåget ska komma och regimskifte

Så var det dags igen. En nedriven kontaktledning någonstans sägs vara orsaken. Alla tåg mellan Malmö och Lund står still och därmed är det kraftiga förseningar för i stort sett alla tågresenärer i Skåne. 

Ja, varför syssla med långsiktigt underhåll av järnväg när regeringens enda direktiv till de uppstyckade bolagen är att de ska gå med årlig vinst?

De skånska tågpendlarna är ett hårt prövat släkte. De har fått betala för neddragningen och privatiseringen av järnvägen, idag liksom många gånger förr på grund av dåligt underhållna banor, i somras på grund av omänskliga arbetsvillkor hos privata tågbolag. 

Bland det första Alliansregeringen gjorde sedan de tillträdde 2006 var att dra ner på järnvägsunderhållet med 700 miljoner. Regeringen verkade ha bestämt sig för att göra allt för att förstöra spårtrafikens möjligheter att utgöra ett alternativ till privatbilism och lastbilstransporter. Finansminister Anders Borg deklarerade i Sydsvenskan 6 november 2007:

– En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering.

Det är bara att hoppas att skåningarna minns detta när de går och röstar på söndag.

Är 10 procent av befolkningen rasister?

Efter de nya avslöjandena att flera toppkandidater för SD är aktiva rasister och näthatare borde man fråga sig: Kan de verkligen klamra sig fast i riksdagen? Det finns inte längre några ursäkter eller bortförklaringar som kan lura folk.

Åkessons så kallade "nolltolerans" mot rasistiska uttalanden i SD har naturligtvis aldrig kunnat införas, för då skulle partiet förlorat sin främsta affärsidé och enda profilfråga: Att peka ut syndabockar av främmande ursprung eller "kultur" som orsaken till verkliga eller inbillade problem (precis som gjordes med judar på 1930-talet).
 
Eller är det så illa att cirka 10 procent av Sveriges befolkning faktiskt är rasister?

* * * *

Om det är så illa måste slutsatsen bli att vi aldrig kan vinna tillbaka dem till "normala" partier (höger eller vänster) med antirasistiska och moraliska argument (t.ex. att deras partiledning är rasistisk), det bara svetsar samman dem. Det som återstår är att ännu mer målmedvetet diskutera välfärds- och fördelningspolitik, så att rasisternas favoritfrågor kommer i skymundan, så att fokus hamnar på väsentligheter. Det är ju inte exakt så som vänstern har hanterat rasisterna, snarare har man rusat rakt i varenda fälla de gillrat.

Vallöftet återfunnet. Det var "ganska dumt"

Valrörelsen är som bekant löftenas tid. När Alliansen i Lund förra veckan fick frågan hur det gått med det de lovade förra valet utbröt panik, ingen mindes vallöftena och de hade inte blivit utvärderade. Några dagar senare hade kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) fortfarande inte hittat vallöftena.

Idag meddelar Alliansen i Lund att de bara gav ett vallöfte 2010, ett helt ogenomtänkt förslag att dra en spårväg genom Lunds centrum till Klostergåden och Tetra Pak. Detta enda vallöfte vill Mats Helmfrid numera inte kännas vid: 

- Vi tyckte snabbt att det var ganska dumt faktiskt. 

Så hanterar Alliansen det förtroende de fått från lundaborna. Nu pratar de åter om att satsa på skola och annat, med de har ägnat sina år vid makten åt att skära ner på skola, äldrevård och all annan kommunal verksamhet. Är det någon som seriöst överväger att låta dem få styra Lund i fyra år till? 

Kontrasten mot när det var rödgrönt i Lund senast 2002–2006 är himmelsvid. Vallöftena lanserades i ett rödgrönt program på 34 punkter – skolsatsningarna, de minskade barngrupper i förskolan, jämställda löner, miljöinitiativen – allt redovisades och följdes upp i detalj varje år. I april 2006 sammanfattade S, V, och MP vad de gjort och inte gjort i en liten tidning som distribuerades till samtliga lundabor. 

De rödgröna kunde stolt konstatera att de lyckats göra något åt alla de 34 punkterna, en del var helt uppfyllda medan andra hade man kommit en bit på vägen. 

Kriskommission för Lunds skolor

Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun tillsätter en kriskommission för att restaurera Lund som skolkommun. Vi föreslår att detta sker med följande inriktningar:

• Tillför resurser till Lunds skolor och förskolor som säkrar en skola för alla och en god arbetsmiljö.
• Satsa på elevhälsan och inrätta specialtjänster för att avlasta lärarna så att de kan undervisa
• Avskaffa direkt skolpeng och utarbeta ett nytt resursfördelningssystem som inte sätter byråkrati och ekonomistyrning utan styrning för lärande och kunskap i centrum.
• Avveckla systemet med förstelärare, som endast har lett till splittring av lärarkåren. Avsätt istället direkta resurser för att höja lärarlönerna.

Bakgrunden är följande: Lund har med viss rätt varit stolt över sina skolor och förskolor. I Lärarförbundets ranking placerade sig Lund tio år i rad bland de fem bästa skolkommunerna i landet. Nu backar Lund för fjärde året i rad, i år ner till plats 18. Varför?

Sedan 2006 har det skurits i lundaskolornas budget, cirka en procent per elev varje år. Det gäller alla åtta åren utom 2010, då tilldelning och kostnadsökning gick jämt ut. Vad gäller sådana mätfaktorer som har med tilldelning av resurser att göra har följaktligen Lund rasat mest.

Jämfört med rankingen 2007 har Lund rasat från plats 1 till plats 54 när det gäller hur mycket resurser som läggs per elev. Mätningen 2007 återspeglar förhållandena 2006 som var det senaste året det var rödgrönt.

Lärdomsstaden återfinns följaktligen nu också på den nedre halvan bland Sveriges kommuner när det gäller utbildade lärare, på plats 152 (2007 på plats 66).

Så här i valtider säger sig naturligtvis alla vilja satsa på lärarnas och deras löner, men i praktiken har det gjorts precis tvärtom under senare år. I Lund har inte ens resurserna räknats upp i takt med de avtalsenliga löneökningarna. Lärarna har fått betala för sina egna otillräckliga löneökningar med färre lärarkolleger. I stället har ett system, med hjälp av regeringspengar, införts som bygger på att man utnämner ett litet antal lärare till förstelärare och ger dem större lönelyft.

Att Lund satsar mindre och mindre per elev jämfört med andra kommuner ger naturligtvis också konsekvenser i form av försämrade studieresultat. När det gäller andelen elever som gick ut med godkända betyg, räknat med hänsyn taget till föräldrarnas utbildningsbakgrund, har Lund rasat från plats 90 och tillhör numera med sin 252:a plats de 40 sämsta kommunerna i landet.

Om man i stället räknar det totala meritvärdet har Lund rasat från plats 20 till plats 183.  Det som fortfarande håller uppe Lunds kommun är att andelen med högskolebehörighet och som går vidare till högskola är bland de högsta i Sverige, något som naturligtvis hänger samman med att Lund är och förblir Sveriges mesta universitetsstad. Men vad gäller övriga resultat är det bara att se sanningen i vitögat: Lund är ingen speciellt bra skolstad längre. Åtta år av borgerliga nedskärningar har satt sina spår - skolan har gått i vasken när den politiska ledningen istället prioriterat skattesänkningar.

En annan allvarlig indikator på tillståndet i skolan är lärarnas arbetsmiljö och hur pass friska lärarna är. Där ligger nu Lund på en föga hedrande plats 227 bland Sveriges kommuner. Vi har redan uppmärksammat detta i samband med kommunens personalredovisning. Ohälsotalen bland personal i skola och förskola ökar snabbt, en ökning som är relaterad till en ohållbar arbetssituation: Otillräckliga resurser, för stora barn- och elevgrupper och en myriad av administrativa arbetsuppgifter. Samtidigt har elevhälsa och andra viktiga kringresurser monterats ner eller försvunnit.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Folkpartiet, som styrt skolpolitiken i Lund de senaste åtta åren, försöker skylla på annat. Lars Hansson (FP), som är ordförande för Barn- och skolnämnd Lunds stad, menar att de höga sjuktalen kan bero på att Lunds lärarkår är lite äldre (!), samtidigt som han förnumstigt tillägger att bryter man benet i skidbacken beror ju inte det på någon dålig skola. Folkpartiet tycks alltså på fullt allvar få oss att tro att Lunds höga sjukskrivningstal beror på en åldersstigen lärarkår som titt som tätt råkar ut för benbrott i alpina miljöer. Ridå.

Resurserna till skola och förskola är numera så knappa att överinskrivning av barn är nödvändigt för att klara budgeten. Sedan de borgerliga partierna infört en extrem form av New Public Management i Lunds skolor, i form av så kallad direkt skolpeng, har inte bara rapportraseriet ökat, skolorna måste nu också tävla med varandra om resurserna. Detta leder till ständig obalans och suboptimering; en del skolor är halvtomma medan andra är överfulla. Detta har också lett till att olikmässigheten i resultat bland Lunds skolor ökat, kommunen kan inte längre erbjuda en likvärdig skola för alla barn.

Obehagliga applåder

I måndags deltog jag i en debatt i Lund med ett oväntat och obehagligt inslag. Debatten arrangerades av spårvagnshatarpartiet FNL, men samtliga fullmäktigepartier var också på plats. Salen  dominerades naturligtvis av motståndare, de flesta akademiker +70 år. SD har nyligen anslutit sig till spårvagnsmotståndet och representerades av den kände rasisten Ted Ekeroth, lillebror till Kent (han med järnröret och Avpixlat).

Så fort sverigedemokraten yttrade sig applåderade och jublade dessa förfinade borgare, ja, inget av Ekeroths hemsnickrade argument var för billigt och plumpt för att inte publiken skulle uttrycka sitt gillande. Jag kände en iskall vind från 1930-talet svepa genom lokalen, rasisterna och i alla fall delar av det akademiska Lund hade funnit varandra igen.

Med sådana vänner behöver Sverker Oredsson och de andra i FNL inga fiender.

Minns inte vallöften

Ingen i Alliansen i Lund minns vad de gick till val på 2010. Därför har de inte kunnat utvärdera vad de åstadkommit under dessa fyra år. Moderaterna tvingas hålla med om att det är lite pinsamt och skyller på ett datorhaveri. Men har FP, C och KD också haft datorhaveri? Sydsvenskan har dock lyckats hittat några punkter på ett av Allianspartiernas hemsidor, men ingen vet om det verkligen är vad man kommit överens om. Det är i alla fall inte allt. 

Många lundabor minns till exempel deras häpnadsväckande gemensamma vallöfte i september 2010 om att bygga spårväg från Lunds C via Stortorget till Klostergården, ett projekt som de försökte glömma bort att de lanserat redan ett halvår senare.

Kontrasten är skriande jämfört med hur de rödgröna partierna i Lund hanterade sina vallöften senast de styrde Lund 2002-2006. Omedelbart efter valet sammanfattades de i ett 34-punktsprogram som sedan minutiöst följdes upp, punkt efter punkt.

Jag antar detta har att göra med hur man ser på politik. Allianspartierna vill krympa politiken till förmån för marknaden. Det politiska spelet är just ett spel, där vad som helst kan sägas när som helst. För vänstern, och förhoppningsvis också S och MP, är det politikens innehåll som betyder allt.

Per T – kalla krigets sista krigare

Varje söndag skriver Per T Ohlsson en helsida i Sydsvenska Dagbladet. Han presenteras som Senior columnist och medarbetare i tidningen. Denna söndag går han till attack mot Jonas Sjöstedt. 

Nivån på inlägget kan anas redan i inledningen då Ohlsson med hjälp av sin idol Herbert Tingsten avfärdar vissa personer som ”märkliga sammanträffanden”, med det menas att de är precis så dumma som de ser ut att vara. 

Efter en omväg för att få chansen att droppa några av sina vanliga okvädningsord över vänstern – folkmordsnostalgiker, antidemokrater, etc. – tar sig Ohlsson an det som i alla fall enligt rubriken är artikelns huvudsyften: Att Jonas Sjöstedt inte är kompromissvillig, samt att han inte vet vad han talar om när han kräver stopp för vinstintressen i välfärden. 

Som bekant har Vänsterpartiet bara satt ett enda villkor för att medverka i en framtida regering; den ska inte fortsätta låta privata vinstintressen dränera skola och välfärd. Därför har Ohlsson ett styvt jobb att kleta på dess partiledare stämpeln att han inte skulle vilja kompromissa – allt annat är ju öppet. De flesta skulle nog beteckna Sjöstedts ultimatum på just denna punkt som modigt och principfast, eftersom det riskerar att ställa Vänsterpartiet utanför regeringsmedverkan efter en rödgrön valseger. 

I Per T Ohlssons värld existerar antagligen inga sådana dygder, i alla fall inte i modern politik, varför han avfärdar Sjöstedt som ”ett märkligt sammanträffande”, det vill säga lika dum som han ser ut (se ovan). Därmed har Ohlsson onekligen satt en ny nivå för det politiska samtalet.

Resten av artikeln ägnas åt att beskriva vilka olyckor som skulle drabba Sverige om det inte längre går att göra privata vinster på skola och välfärd. Argumentationen är inte ny på något sätt, den är ett eko av de Timbro-pamfletter som numera produceras på löpande band. I centrum finns det nyliberala argumentet att privata vinstintressen behövs i skola och välfärd eftersom de sägs utveckla verksamheten. 

De flesta som följt privatiseringsvågen de senaste tjugofem åren skulle nog hävda att om det är något som utvecklat verksamheten är det i så fall icke-vinstdrivna alternativ, till exempel montessoriföreningar inom skolan, medan man måste ha en ganska vid definition av ”utveckla” om man ska säga samma sak om John Bauer-koncernen och Hälsans förskola, eller för den delen Attendo och Carema (numera Vardaga) inom vård och omsorg. 

Utan att blinka hävdar Ohlssons att det skulle kosta stat och kommun ”tiotals miljarder kronor” att ta över verksamheter som idag drivs i vinstintresse. Men hela ”branschen” betalas med skattemedel och vinstuttaget i företagen ligger i allmänhet mellan 5 och 10 procent av omsättningen. Vinstmarginalen uppstår genom att personaltätheten i vinstdriven vård och omsorg i genomsnitt är cirka 10 procent lägre än icke-vinstdriven. 

Man behöver inte vara ekonomutbildad för att inse att årskostnaden för stat och kommun, med bibehållen kvalitetsambition, skulle minska med mellan 5 och 10 procent vid ett återtagande i egendrift, allt annat lika. Om personaltätheten ökas till samma nivå som icke-vinstdriven blir kostnaden plus minus noll för skattebetalarna. 

Argumentet är alltså medvetet lögnaktigt. Syftet är att skrämmas genom att hävda att klassisk svensk välfärdspolitik i själva verket leder till utarmning och fattigdom. 

Per T Ohlsson tillhör det kalla krigets sista krigare. Anständighet och intellektuell hederlighet är i hans kolumn alltid underordnad kampen mot vänstern.

Sex punkter för miljön och klimatet – detta bör Lund göra

Så sent som 2011 intog Lund förstaplatsen bland landets kommuner i tidningen Miljöaktuellts ranking.  Därefter har Lund rasat varje år och ligger nu på 16:e plats. Vänsterpartiet lägger nu sex skarpa förslag för att åter få fart på Lunds kommuns en gång så hyllade miljö- och klimatpolitik.

• Bryt ner och stäm av klimatmålen i tid – skjut inte på framtiden. Lunds kommun har ambitiösa långsiktiga klimatmål men den politiska majoriteten har konsekvent vägrat att bryta ner dessa till mätningsbara delmål/avstämningsmål. Därför skjuts många av de tunga åtgärderna som krävs för klimatomställningen ständigt på framtiden. Därav det ständiga bråket mellan Miljöutskottets ordförande Lars Bergwall, C, och de rödgröna. Vänsterpartiet föreslår att klimatmålen ska tidsbestämmas så att politiker och medborgare år från år kan följa upp hur arbetet med vår tids största ödesfråga utvecklas.
• Skapa ett grönt bälte runt Lunds stad samt sammanhängande gröna stråk, dels in mot stadskärnan, dels på landsbygden och i anslutning till byarna. Avsikten är att öka kommunens gröna lunga, att skapa sammanhängande biotoper för djur och växter, att skapa en naturlig yttre ring för bebyggelsens expansion ut i landskapet samt öka möjligheten till stadnära rekreation. Vänsterpartiet lyckades få in formuleringar om gröna stråk i kommunens översiktsplan 2010 men sedan dess har mycket lite hänt. Vänsterpartiet avsätter årligen 20 miljoner i investeringsmedel för detta och är därmed i särklass det parti i Lund som vill satsa mest resurser på miljö och klimat.
• Attraktiv kollektivtrafik. Viktiga nya järnvägssatsningar för Lund är den så kallade Diagonalen (snabbtåg Malmö – Kristianstad via Lund/Brunnshög och Hörby) och Simrishamnsbanan (första etapp Malmö – Staffanstorp – Dalby), men ingen av dessa blir av med borgerligt styre. Inte heller spårväg i Lund; istället prioriterar regeringen, Region Skåne och Lunds kommun tre nya motorvägsavfarter och tillvägar till en kostnad som överstiger spårväg. Även bussnätet behöver byggas ut och turtätheten öka, inte bara på de linjer som är mest pendlingsintensiva, och servicelinjen i Lund återinföras. Detta är ett vägval: Ska Lund få ny massbilism eller kollektivtrafik? Vänsterpartiet föreslår att vi satsar på kollektivtrafik.
• Billig eller helst avgiftsfri kollektivtrafik. För att fler ska välja klimatsmarta sätt att transportera sig måste kollektivtrafiken inte bara bli bättre, den måste också bli billigare. För de flesta typer av resor i Lunds kommun tjänar bilägare idag ekonomiskt på att ta bilen, trots parkeringsavgifter. Vänsterpartiet vill att Skåne blir försökslän för avgiftsfri kollektivtrafik. De borgerliga och miljöpartiet har istället ökat Skånetrafikens taxor kraftigt. Redan nästa år vill vi sänka kollektivtrafiktaxorna och införa avgiftsfria bussresor på lördagar.
• Avskaffa parkeringsnormen – bygg stadsmässigt. Lunds kommun har beslutat om en parkeringsnorm som tvingar alla som ska bygga i Lund – bostäder, kontor eller verksamheter spelar ingen roll – att också bygga ett visst antal parkeringsplatser. Detta är ett föråldrat synsätt från de årtionden då bilen stod i centrum för stadsplaneringen. Parkeringsnormen är idag en del av problemet att åstadkomma fungerande, gröna och samtidigt täta bostads- och verksamhetsområden. Samtidigt fördyrar normen byggandet, speciellt när den tvingar fram underjordiska parkeringslösningar vars kvadratmeterpris blir lika högt som lägenheternas. Alla säger sig idag vilja bygga stadsmässigt, men i praktiken planeras de flesta bostadsområden efter samma principer som förr.
• Investera fossilfritt. Nyligen har en ny internationell miljörörelse vuxit fram som förespråkar divestment – att myndigheter och stater ska ”av-investera” i företag som handlar med fossila bränslen. Rörelsen, som också finns i Lund, kallas Fossil Free. Vänsterpartiet stödjer denna rörelse och vill lägga till i kommunens investeringspolicy att investeringar i fossila bränslen inte ska vara tillåtet, som en del av kommunens klimatansvar. Det betyder att Lunds kommun inte längre skulle få investera pengar i sådan verksamhet som arbetar eller handlar med produkter som till exempel kol och olja.

V – med eller utan iS?

I Vårdpartiet i Skåne (ViS) finns några av de aktivister för den skånska sjukvården jag beundrar mest. Men andra, precis lika goda kämpar, finns i Vänsterpartiet. ViS ställer upp i regionvalet. Jag är ju så att säga part i målet så jag kanske borde avstå ifrån att försöka jämföra de bägge partierna, men valet närmar sig och jag kan liksom inte riktigt låta bli.

På ett par viktiga punkter driver de bägge partierna en snarlik linje: Kraftig ökning av antalet vårdplatser i Skåne, stärk personalens och patienternas ställning, minska byråkratin, inga ideologiskt motiverade privatiseringar av vården. 

Fast vad gäller privatiseringar formulerar sig Vänsterpartiet betydligt vassare mot skattefinansierad sjukvård som drivs med privata vinstintressen; ViS tar bara avstånd från "riskkapitalbolag". Problemet är att i avtal och vid upphandlingar kan inte Region Skåne lagligen diskriminera sådana bolag, har man tagit privatiserings-fan i båten får man ro honom i land – riskkapitalbolag eller ej.

Till skillnad från alla andra partier som ställer upp i regionvalet vill V och ViS upplösa styggelsen Skånes Universitetssjukhus (SUS) och återinföra självständiga sjukhusledningar för alla de skånska sjukhusen.

Hur det nödvändiga lyftet för den skånska sjukvården ska betalas lämnar oss ViS i okunnighet om, i alla fall hittills. På deras hemsida finns ett baner som heter "Om skatt" men klickar man där kommer man till ett meddelande att de snart ska återkomma med en beskrivning av sin skattepolitik. Här är Vänsterpartiet glasklart: Så länge inte statsbidragen räknas upp är regionskatten enda chansen och partiet är beredd att höja den så mycket som krävs för att rädda vården.

I övrigt måste man konstatera att Vänsterpartiets valplattform för sjukvården i Skåne är betydligt mer komplett än Vårdpartiets kortfattade program, för att inte tala om andra regionpolitiska områden som kollektivtrafik och närings- eller miljöpolitik, där man i bästa fall finner någon allmän formulering om goda ambitioner hos ViS. Sociala och jämställdhetsaspekter på vården eller andra politikområden lyser också nästan helt med sin frånvaro.

Något annat är kanske inte att begära från ett så pass ungt parti. Men detta är troligtvis också en spegel av problemet för ett enfrågeparti, med aldrig så goda ambitioner. Det som enar är motståndet mot den förda politiken, i detta fall alliansens och Miljöpartiets nedmontering av sjukvården i Skåne och det hierarkiska monster de skapat i form av SUS och de andra sjukvårdsområdena. I övrigt är det inte alls säkert att partimedlemmarna har samstämmiga åsikter.

Ett annat problem för ViS är att genomslaget, i alla fall hittills, har uteblivit. Chansen att faktiskt ta sig in i regionfullmäktige måste nu bedömas som små. S har liksom V ganska högt förtroende i sjukvårdsfrågor, befinner sig också i opposition mot den förda politiken och blir svåra att ta många röster ifrån. Eftersom ViS öppet utmanar den styrande politiska borgerligheten i sjukvårdsfrågor dras knappast borgerliga eller miljöpartistiska väljare dit, utom sådana som är starkt engagerade för och har mycket god kunskap i just sjukvårdspolitik i Skåne och därtill är begåvade med prestigelöshet och ett öppet sinne. Det verkar tyvärr inte finnas tillräckligt många sådana...

Ja, det var väl inte helt oväntat var jag skulle landa i jämförelsen, det blir V utan iS. Men jag önskar ViS lycka till i valet, i alla fall för varje röst de lyckas sno ifrån den styrande femklövern.

Kort om bolagen i skola och välfärd

Det finns bara två länder i hela vida världen som tillåter att företag – stora eller små – får lov att göra vinst på skolverksamhet. Det är Chile och Sverige. Chile håller nu på att avskaffa systemet. 

Sju av tio svenskar vill avskaffa privata vinstintressen i skola och välfärd, men sju av åtta riksdagspartier vill på olika sätt permanenta detta misslyckade experimentet. Ett parti, Vänsterpartiet, vill göra det självklara: Se till att varje skattekrona går till barnens undervisning och omsorgen om de sjuka och äldre.

Detta är onekligen något att reflektera över inför 14 september.

Prova på idrott och kultur

Ge alla barn möjlighet att prova på idrott och kultur. Det föreslår Vänsterpartiet Lund i en motion till kommunfullmäktige idag. Alla barn mellan 6 och 12 år  ska under tre terminer kostnadsfritt få prova på idrott- och kulturverksamheter.

Prova-på-idrott

Idag finns möjlighet för barn och unga att prova på olika idrotter, bland annat genom Lundabygdens IF. Lundabygdens föreningsidé är unik: Genom Prova-på-konceptet, som utvecklats av eldsjälar inom föreningen, får barn och unga testa olika idrotter, utan tävlingssyfte. Ungdomarna behöver inte från början bestämma sig för en idrott, utan kan prova på många olika, för att senare kanske fokusera på någon eller några. Avgiften per termin är inte jättehög (350 kronor), men trots det är det många barn som inte kan delta. Ja, ibland är det de barn som behöver det bäst som inte kan delta. Lundabygdens IF har försökt lösa detta genom sponsoravtal, men det ska inte vara en ekonomisk fråga om barn ska börja idrotta eller ej. Därför föreslår vi att kommunen tar ansvar för avgiften under Prova-på.

Prova-på-kultur

Vi vill utveckla prova-på-konceptet till ett helt nytt område, till att även gälla inom den kommunala kulturundervisningen. Genom Prova-på-kultur ges barn möjlighet att under tre terminer prova de olika kulturuttrycken som finns inom kulturskolan: musik, dans, bild, teater, film och skrivande. Genom Prova-på-kultur kan barnen få testa vilka kulturuttryck de tycker bäst om, för att senare kanske fortsätta med just detta.

Avgifterna i Lunds Kulturskola tillhör de högsta i landet, årsavgifter på ett par tusen stänger effektivt ute dem som inte har högt motiverade föräldrar med goda resurser. Genom en avgiftsfri introduktion på tre terminer vill vi bredda intaget, sänka trösklarna och göra det möjligt för alla barn att delta i kulturskapande. 

Detta förutsätter en nysatsning på Kulturskolan, vars resurser sakta urholkats genom åren. Lund har idag 110.000 invånare men Kulturskolans verksamheten har ungefär samma volym som när kommunen hade 80.000 invånare.

Kultur och idrott ökar välmåendet och bidrar till att barn och ungdomar mår bra både fysiskt och mentalt. Prova-på-verksamhet främjar inte bara intresset för idrott och kultur utan gör också att detta intresse kan växa utan tävlings- eller prestationskrav. 

Det tycker vi att Lunds barn är värda.

Tiggarna och SD

Ingen vill väl se tiggare på gatorna. Vi reagerar lite olika på fenomenet, en del ger en slant eller försöker stödja på annat sätt, en del kanske grubblar en stund över hur det är ställt i deras hemländer. De flesta känner nog maktlöshet. Vi vet nu, både genom polisens uppgifter och efter olika reportage från de rumänska byar de flesta nya tiggare kommer från, att det inte rör sig om ligor som utnyttjar människor. Det är familjer som har förlorat allt. Tidigare var det också fattigt men det fanns industrier och jobb i områdena; de har alla försvunnit med kapitalismens segertåg. Med den nuvarande nyliberala ordningen i Europa har den rumänska regeringen få möjligheter att ändra på detta, men den borde naturligtvis sätta in sociala åtgärder för att lindra nöden. Det är människor som inte har någon annan möjlighet att försörja sig än genom tiggeri.

Det finns bara ett parti som skulle tänka tanken att utnyttja dessa människors misär i den svenska valrörelsen. Ett rasistiskt parti. Sverigedemokraterna. Så fort de hittar en grupp som de kan sparka på för egna syften så gör de det. Så gjorde också nazisterna på 1930-talet.

I en påkostad affischkampanj kräver SD att dessa människors enda försörjningsmöjlighet ska kriminaliseras. De vill hetsa lundborna mot tiggarna genom att antyda att Lund har blivit världens socialbyrå, precis som om det inte var frivilligt att ge.

De hävdar att lundaborna känner sig otrygga när de ser tiggare på stan. Jag tror att få lundabor känner igen sig i den beskrivningen. Själv kan jag dock vittna om att jag känner mig otrygg när jag ser SD på stan.

Reinfeldts halmstrå

Moderatledarens uttalanden i söndags kväll har med rätta väckt uppmärksamhet. Dels pekade han ut flyktingmottagandet som en orsak till underskott i statens finanser, dels öppnade han för fortsatt alliansregering även efter en valförlust, men med stöd av SD.

Vart och ett för sig är uttalandena anmärkningsvärda. Det första är grundfalskt. Statens finanser bestäms av två saker: Skatteintäkternas storlek och statens utgifter men flyktingmottagandet står för en försvinnande liten del av statens utgifter. Det andra är ett brott mot tidigare ståndpunkter både hos regering och opposition, att aldrig räkna in ett rasistiskt parti i regeringsunderlaget.

 

Men det är kombinationen av dessa bägge uttalanden som skrämmer mest. Fredrik Reinfeldt vet att valet är förlorat. Nu griper han inte bara efter ett halmstrå, han försöker skapa det.

 

Genom att plötsligt ge SD rätt om flyktingkostnaderna ger statsministern dem helt medvetet luft under vingarna  – inte för att han gillar dem, utan för att han vet att SD är enda chansen att blockera de rödgröna och behålla en borgerlig regering. Applåderna från det bruna partikansliet lät inte vänta på sig.

 

Reinfeldt är i underläge, han är desperat, han tar nu till alla medel. De rödgrönas svar måste bli att vägra låta debatten handla om det som SD, och numera också moderaterna, vill. Vi ska prata om välfärden och framtiden.

Vi jämställer Lund

Varför tjänar ett vårdbiträde i Lunds kommun 2 000 kronor mindre i månaden än en parkarbetare? Och varför tjänar en undersköterska 2 700 mindre än en renhållningsarbetare?

I jämförelsen mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken, med likvärdiga krav och arbetsinnehåll, finns ett entydigt mönster: kvinnodominerade arbeten är lägre betalda. Det är inte heller ovanligt att kvinnodominerade yrken, som utifrån kommunens egen värdering borde vara högre betalda än mansdominerade, ändå ligger betydligt lägre.

Dessa klyftor har två- eller tredubblats sedan de borgerliga kom till makten i Lunds kommun 2006. Vad kan man då göra åt detta? De borgerliga, med Folkpartiet i spetsen, menar att kommunen ska göra – ingenting. De motiverar detta med att de mansdominerade yrkesgrupperna måste ha högre lön, annars förlorar kommunen viktig kompetens. Denna risk att förlora kompetens finns uppenbarligen bara för yrkesgrupper som vaktmästare, parkarbetare och renhållningsarbetare, inte för undersköterskor, vårdbiträden eller barnskötare.

Men det går att göra någonting – om bara den politiska viljan finns. Senast Vänsterpartiet var med och styrde Lund (2002–2006) minskade vi gapet rejält genom att anslå riktade medel för att ge de kvinnodominerade yrkesgrupperna extra lönelyft utöver avtalet.

Den som tycker att lika lön för likvärdigt arbete är en bra idé har inget annat val än att rösta bort allianspartierna i Lund den 14 september. Vänsterpartiet är garanten för att jämställda löner blir en av de första frågorna som en rödgrön majoritet i Lund åter tar upp.