Per T – kalla krigets sista krigare

Varje söndag skriver Per T Ohlsson en helsida i Sydsvenska Dagbladet. Han presenteras som Senior columnist och medarbetare i tidningen. Denna söndag går han till attack mot Jonas Sjöstedt. 

Nivån på inlägget kan anas redan i inledningen då Ohlsson med hjälp av sin idol Herbert Tingsten avfärdar vissa personer som ”märkliga sammanträffanden”, med det menas att de är precis så dumma som de ser ut att vara. 

Efter en omväg för att få chansen att droppa några av sina vanliga okvädningsord över vänstern – folkmordsnostalgiker, antidemokrater, etc. – tar sig Ohlsson an det som i alla fall enligt rubriken är artikelns huvudsyften: Att Jonas Sjöstedt inte är kompromissvillig, samt att han inte vet vad han talar om när han kräver stopp för vinstintressen i välfärden. 

Som bekant har Vänsterpartiet bara satt ett enda villkor för att medverka i en framtida regering; den ska inte fortsätta låta privata vinstintressen dränera skola och välfärd. Därför har Ohlsson ett styvt jobb att kleta på dess partiledare stämpeln att han inte skulle vilja kompromissa – allt annat är ju öppet. De flesta skulle nog beteckna Sjöstedts ultimatum på just denna punkt som modigt och principfast, eftersom det riskerar att ställa Vänsterpartiet utanför regeringsmedverkan efter en rödgrön valseger. 

I Per T Ohlssons värld existerar antagligen inga sådana dygder, i alla fall inte i modern politik, varför han avfärdar Sjöstedt som ”ett märkligt sammanträffande”, det vill säga lika dum som han ser ut (se ovan). Därmed har Ohlsson onekligen satt en ny nivå för det politiska samtalet.

Resten av artikeln ägnas åt att beskriva vilka olyckor som skulle drabba Sverige om det inte längre går att göra privata vinster på skola och välfärd. Argumentationen är inte ny på något sätt, den är ett eko av de Timbro-pamfletter som numera produceras på löpande band. I centrum finns det nyliberala argumentet att privata vinstintressen behövs i skola och välfärd eftersom de sägs utveckla verksamheten. 

De flesta som följt privatiseringsvågen de senaste tjugofem åren skulle nog hävda att om det är något som utvecklat verksamheten är det i så fall icke-vinstdrivna alternativ, till exempel montessoriföreningar inom skolan, medan man måste ha en ganska vid definition av ”utveckla” om man ska säga samma sak om John Bauer-koncernen och Hälsans förskola, eller för den delen Attendo och Carema (numera Vardaga) inom vård och omsorg. 

Utan att blinka hävdar Ohlssons att det skulle kosta stat och kommun ”tiotals miljarder kronor” att ta över verksamheter som idag drivs i vinstintresse. Men hela ”branschen” betalas med skattemedel och vinstuttaget i företagen ligger i allmänhet mellan 5 och 10 procent av omsättningen. Vinstmarginalen uppstår genom att personaltätheten i vinstdriven vård och omsorg i genomsnitt är cirka 10 procent lägre än icke-vinstdriven. 

Man behöver inte vara ekonomutbildad för att inse att årskostnaden för stat och kommun, med bibehållen kvalitetsambition, skulle minska med mellan 5 och 10 procent vid ett återtagande i egendrift, allt annat lika. Om personaltätheten ökas till samma nivå som icke-vinstdriven blir kostnaden plus minus noll för skattebetalarna. 

Argumentet är alltså medvetet lögnaktigt. Syftet är att skrämmas genom att hävda att klassisk svensk välfärdspolitik i själva verket leder till utarmning och fattigdom. 

Per T Ohlsson tillhör det kalla krigets sista krigare. Anständighet och intellektuell hederlighet är i hans kolumn alltid underordnad kampen mot vänstern.