Polischefen tar makten över konsten

Resultat av politisk styrning av konstens innehåll.
Utställning av "dekadent konst" i München 1937

Ska konstens innehåll styras genom politiska beslut? De flesta anständiga människor skulle nog svara nej på den frågan. I Lund finns det dock två politiska partier som åtminstone sedan 2007 haft sådana ambitioner: Folkpartiet och Sverigedemokraterna, för en sammanfattning av deras tidigare försök till politisk "konstkritik" se mitt tidigare inlägg.

Nu anser sig förre polischefen Holger Radner (FP), ordförande i Kultur- och fritidsnämnden, ha tagit makten över konsthallen i Lund och desavourerat konsthallschefen Åsa Nacking. Han hänvisar till en medvetet (?) luddigt formulerad skrivelse från december förra året som behandlades i hans nämnd. Ett treårigt projekt för att stärka Lunds kulturutbud beslutades, vilket innehåller tre delar: Konsthallen, Stenkrossen och utomhuskonst. Kulturchefen ansvarar för det samlade utbudet och budgeten, men samtidigt betonas att projektet inte står i strid med innehållet i konsthallens verksamhetsuppdrag. 

Det finns ju också en formell delegation som nämnden tidigare fattat beslut om som ger konsthallschefen beslutanderätt över utbudet i konsthallen. Den har inte upphävts. Inte heller kulturchefen Torsten Schenlaer anser att det finns något sådant beslut, enligt reportage i Sydsvenskan.

Holger Radner är med andra ord ute och cyklar.

* * * *

Uppdatering lördag kväll:
Det står nu klart att Holger Radners påstående i SDS att hans attack mot konsthallschefen stöds av en enig nämnd är lögn. Representanter för så väl Vänsterpartiet, Socialdemokraterna som Miljöpartiet och KD (!) delar inte hans syn på innebörden i beslutet. 

Skolval och skolvals

Medveten uppdelning i A- och B-skolor?

Föräldrar med barn i skolåldern är mycket kritiska till det fria skolvalet; 55 procent anser att det leder till ökad segregation, bara 24 procent anser att det inte gör det. En ännu högre andel av föräldrarna, 57 procent, anser inte att dagens skola ger barnen likvärdiga kunskaper oavsett bakgrund. De har stöd för sin ståndpunkt. Skillnaden mellan bra och dåliga skolor har mer än fördubblats sedan 1990-talet. En viktig orsak är skolvalets uppsortering av elever. Följden blir att de svagaste eleverna förlorar mest, men flera forskningsresultat visar att högpresterande elever också får sämre förutsättningar. Alla förlorar när skolan segregeras.

Inför valet 2014 försöker samtliga politiska partier framställa sig som alldeles speciellt intresserade av att förbättra situationen i skolan. Visst är det bra att partierna tävlar om att vara bekymrade över skolans utveckling, men samtidigt måste man fråga sig: Vad har de gjort fram till nu och vad är det egentligen de föreslår?

Mot det segregerande skolvalet finns det bara ett parti, Vänsterpartiet, som vill göra något, alla de övriga partierna vill låta det fortgå som det gör nu. De tycker att "valfriheten" är viktigare än alla barns rätt till en god skolgång. De så kallade argument som framförs för denna orimliga ståndpunkt är smått beklämmande. Fredrik Reinfeldt (M) låtsas att frågan gäller möjligheten att byta skola om eleven får problem, precis som om denna möjlighet inte fanns redan innan det fria skolvalet infördes. Stefan Löfven (S) vill ha "tuffa kvalitetskrav" på skolorna, precis som om det skulle minska segregationen och uppsplittringen.

De borgerliga partierna förtroende i skolpolitiska frågor torde vara hopplöst förbrukat. När de nu, ett halvår innan valet, talar om att satsa på skolan – på mindre klasser, lärarlöner eller vad de väljer att föra fram – måste det ses mot bakgrund av vad de faktiskt gjort under 7,5 år: Ständigt prioriterat skattesänkning före skolan. De försöker helt enkelt dra en skolvals innan valet, inte bara om skolval.

På samma sätt har SD under hela mandatperioden agerat stödparti åt regeringen. I flera kommuner, till exempel i Lund, vill de göra drakoniska nedskärningar i just skolans budget. De stödjer också fullt ut segregationen av skolan liksom regeringens linje att vinstdrivna skolkoncerner ska kunna köpa och driva skolor.

Vad gör då S, MP och V? Ja, det är ju känt att det sistnämnda partiet inte kommer att sätta sig i en rödgrön regering som fortsätter med vinstdriven välfärd och skola. S och MP fortsätter krumbukta sig i denna fråga, trots att de borde ha allt att vinna på att ansluta sig till vänsterns raka ståndpunkt. 

I sina respektive budgetmotioner 2014 föreslår Socialdemokraterna att anslaget till utgiftsområde utbildning ökar med 3,4 miljarder, Miljöpartiet föreslår 3,6 miljarder och Vänsterpartiet 7,9 miljarder (se utgiftsområde 16 i partierna budgetmotioner. Alla tre förslagen skulle innebära substantiella förbättringar gentemot regeringens förslag men det är ingen tvekan om vilket parti i Sverige som är berett att satsa mest på skola och utbildning.

Parasiter i skola och förskola

Om Oliver Twist gått på Hälsans förskola...
Bild från Alliansfritt Sverige

I oktober förra året visade Uppdrag granskning att friskolor i landet systematiskt och i strid mot lagen nekar att ta in barn som kan komma att behöva extra stöd i undervisningen. Landets vinstdrivna friskolor har färre utbildade lärare per elev och sämre stödfunktioner än kommunala skolor, men är duktiga på att segregera och sätta orättvisa betyg. 

Nu visar Uppdrag granskning konsekvensen av vinstjakten i privata förskolor, exemplifierat av Hälsans förskola, med verksamhet i flera kommuner i Stockholmstrakten 

Girigheten tycks inte ha några gränser. Strategin för att få upp förskolekoncernens vinst är överinskrivningar, så lite personal som möjligt och att skära ner på allt, framförallt på barnens och personalens mat. Vittnesmålen från föräldrar och personal ger en skrämmande bild:

• Trots personalbrist tog de in fler och fler barn, vilket ledde till kaos 
• Man fick gå och leta efter personalen när man lämnade på mornarna 
• Såriga rumpor när personalen inte haft tid att byta blöjor på de mindre barnen
• När verksamhetschefen handlade in leksaker och basvaror blev hon utskälld av styrelsen 
• Till frukost är det bara vatten och hårt bröd. Föräldrarna organiserar sig för att stödköpa mat till en av förskolorna. 
• Föräldrar går ner i arbetstid, vissa tar föräldraledighet för att barnen ska slippa vara på förskolan 
• I april kom chefen och berättade för kocken att hon hade förbrukat hela årets matkonto
• VD:n till kocken: Barnen märker ändå inte att det är lägre kvalitet på maten
• VD:n instruerar kocken att de små barnen som saknar tänder kan tugga knäckebrödet med gommen
• Matkontot nerpressat till 12 kronor per barn och dag, i praktiken 9 kronor eftersom personalens mat skulle rymmas i budgeten. Det ska räcka till frukost, lunch, mellanmål och frukt
• Oupphörliga klagomål och anmälningar som ignoreras

Ägaren och grundaren heter Bijan Fahimi. Han har känt till klagomålen i flera år men istället pressat personalen att spara ännu mer för att driva upp vinsten. Vinsten används för att köpa nya förskolor. Bijan har varit Folkpartiets ersättare i riksdagen och i EU-parlamentet. Han har suttit i styrelsen för Folkpartiet samt i styrelsen för Svenskt Näringsliv och Almega, arbetsgivarorganisationen i tjänstesektorn. Han är alltså en värdig och högst respekterad företagare i en lukrativ bransch; en sann entreprenör som driver vinstdrivande verksamhet inom vård, skola och omsorg. 

En del kanske tycker att lösningen är att kommunerna måste bli bättre i tillsynen av privata förskolor. Men som visats om och igen skulle det kräva en i det närmaste Stasi-liknande organisation för att kunna göra regelrätta raider mot verksamheten, försöka rota fram företagets intern mejlväxling, intervjua informatörer och avhoppad personal, wallraffa, etc. Sådan agentverksamhet är dessutom kommuner, liksom statlig tillsynsverksamhet över friskolor, förbjuden att utföra, vilket utbildningsminister Jan Björklund (FP) blev pinsamt medveten om förra året. Han fick då ta tillbaka ett desperat uttalande att skolinspektionen borde använda samma metoder som Uppdrag granskning för att sätta åt friskolekoncernerna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt försöker som vanligt låta upprörd. Och när han får frågan om tillsynen brister svarar han (som vanligt) att det är någon annan, kommunerna, som har ansvaret. Tacka för det, detta är ju borgerlig marknadsliberalism sådan den var tänkt. Gillar inte föräldrarna, de äldre eller de sjuka förskolan, äldreboendet eller sjukhuset är det ju bara att byta, precis som man byter skjorta. 

Enda lösningen är faktiskt att köra ut parasiterna ur skola och förskola. Som av en händelse finns det i alla fall ett parti som företräder en sådan linje: Inga vinstintressen i skola och välfärd. Partiet börjar på V, men nu får du faktiskt tänka ut resten själv...

Pia Kinhult: Utsikt från en bunker

Regionledningens nya kontor

Regionstyrelsens ordförande Pia Kinhult (M) vill bli omvald. När hon efterträdde Jerker Swanstein (M) genom en moderat palatsrevolution efter valet 2010 var det vissa som hoppades på en något mindre arrogant och mer lyssnande regionledning. 

Ingenting kunde vara mer felaktigt. Kinhult vägleds av extrema nyliberala idéer och hennes politiska förebild och inspirationskälla är Margaret Thatcher. Men Kinhult har ägnat ett närmast förstrött intresse åt regionens kärnfråga – sjukvården – som hon istället överlåtit åt despotiska regiondirektörer (Sören Olofsson följd av Jonas Rastadt). 

De organisatoriska haverierna har avlöst varandra, liksom de årliga nedskärningarna och privatiseringarna. Kritiken har varit skoningslös, från personal, patienter och i massmedia. I sjukvårdens politiska frontlinjen satte hon Michael Sandin (M), som viftade bort alla kritik som förtal och tidningsankor. Denna bunkermentalitet har blivit regionledningens signum och främsta politiska strategi. Just nu genomdrivs nya nedskärningar och personalminskningar på sjukhusen runt om i Skåne samtidigt som nya vårdval slår sönder kliniker och verksamheter.

Pia Kinhult har tidigare, när hon blivit pressad om tillståndet i skånsk sjukvård, valt det enda möjliga alternativet när argumenten tagit slut – att helt enkelt sticka från de obehagliga frågorna. Men i en ny intervju i Sydsvenskan får hon gott om utrymme att förklara sakernas tillstånd. Typiskt nog menar Kinhult att Region Skånes största bedrift under mandatperioden är något som varken skett/beslutats under mandatperioden eller överhuvudtaget tillhör regionens verksamhetsområden: Max IV och ESS i Lund. 

På frågan varför sjukvårdspersonalen är så arg på henne svarar Kinhult att personalen inte har förstått (!) att sjukvården är en serviceinrättning med stort patientinflytande. Men bara Kinhult får tillfälle att förklara affärsidén med den skånska sjukvården menar hon att kritiken ska dämpas.

Resonemanget är naturligtvis lika horribelt som obegripligt. Exakt vad menar Pia Kinhult att personalen inte har förstått? Sjukvårdspersonalens frustration över att man inte har tid och resurser att ge patienterna den vård de behöver ska alltså skyllas deras okunskap om Kinhults "affärsidé". 

Kinhult är kvar i bunkern och därifrån blickar hon ut mot en otacksam och oförstående värld. Alla har fel, regionledningen är de enda som begriper någonting om tillståndet i sjukvården och det enda som eventuellt behöver förbättras är kunskapen om regionledningens handlande.

Så bör man förstå Pia Kinhult och regionledningens handlande. Vad som förvånar är att Miljöpartiet i Skåne har surrat fast sig vid hennes mast och inför den stundande förlisningen inte gör någonting alls för att försöka ta sig loss. Det enda som är trösterikt är att det nu bara dröjer ett halvår innan skutan går till botten.

Lönediskriminering OK i Lund

Lunds borgerlighet klara inte ens ett enkelt feministtest

I ett tidigare inlägg har jag visat att kvinnodominerade yrkesgrupper ofta tjänar 2000-3000 kronor mindre i månaden än likvärdiga mansdominerade yrkesgrupper i Lunds kommun. Detta gap hade 2013 två- eller tredubblats sedan de borgerliga kom till makten 2006.

Lönekartläggning har skett i enlighet med Diskrimineringslagens 10 §. I jämförelsen mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrkesgrupper med likvärdiga krav och arbetsinnehåll finns ett entydigt mönster: kvinnodominerade arbeten är lägre betalda. En jämförelse med de bägge senaste kartläggningarna 2007 och 2010 visar dessutom att skillnaderna har ökat dramatiskt. Det är inte heller ovanligt att kvinnodominerade yrken som utifrån kommunens egen värdering borde vara högre betalda än mansdominerade ändå ligger betydligt lägre.

Detta kan inte försvaras med förklaringar som hänvisar till löneläget hos andra arbetsgivare. Istället ska enligt lagens anda och bokstav en handlingsplan utarbetas. I den ska anges vilka lönejusteringar som behöver vidtas för att snarast, och senast inom tre år, uppnå lika lön för likvärdigt arbete. Planen ska innehålla en kostnadsberäkning och en tidsplan.

Kommunstyrelsen behandlade lönekartläggningen den 5 mars. Vänsterpartiet föreslog att kommunstyrelsen skulle besluta att upprätta en handlingsplan för att snarast uppnå lika lön för likvärdigt arbete. Detta förslag stöddes av Socialdemokraterna och Miljöpartiet. 

De borgerliga, med arbetsgivarutskottets ordförande Carolina Nordbeck (FP) i spetsen, föreslog att kommunen skulle göra – ingenting. De motiverade detta med att de mansdominerade yrkesgrupperna måste ha högre lön, annars förlorar kommunen viktig kompetens. Denna risk att förlora kompetens finns uppenbarligen bara för yrkesgrupper som vaktmästare, parkarbetare och renhållningsarbetare, inte för undersköterskor, vårdbiträden eller barnskötare. 

Man kunde kanske förvänta sig att de borgerliga i alla fall skulle uttrycka oro över sakernas tillstånd, hänskjuta frågan till vidare utredning, eller göra något annat till intet förpliktigande. Men nej, de hävdar rent ut att löneskillnaderna är acceptabla på grund av att de anser männens yrken vara mer eftertraktade på marknaden.

Med röstsiffrorna 7 mot 6 beslutade kommunstyrelsen att inte arbeta för lika lön för likvärdigt arbete. Därigenom har allianspartierna beseglat sitt eget öde i arbetet för ett jämställt Lund. De agerar som uttalade antifeminister (se det enkla testet ovan). 

Den som tycker att lika lön för likvärdigt arbete är en bra idé har inget annat val än att rösta bort dem den 14 september. Vänsterpartiet kommer att se till att jämställda löner blir en av de första frågorna som en rödgrön majoritet i Lund åter tar upp.

Vänstern tar tillbaka vård och omsorg

De borgerliga i Lund har nu bråttom att lägga ut äldreomsorg och serviceboenden på nya entreprenörsavtal. De nuvarande går ut i september 2015, men de tänker upphandla innan valet, på kontrakt fram till 2021 eller 2024. 

Det är ur demokratiskt synpunkt minst sagt tveksamt att på förhand strunta i valresultatet; de rödgröna i Lund vill driva dessa boenden i kommunal regi och därtill budgetera för en rejäl kvalitetssatsning inom vård och omsorg. Detta vill de borgerliga blockera.

Entreprenaderna drivs nu av Vardaga, som tidigare hette Carema men bytte namn förra året efter avslöjanden av fusk och vanvård på många håll i landet, och av Attendo, som också varit tungt kritiserat. Dessa riskkapitalbolag hyllas av Lunds borgerlighet. De påstås ha påverkat vård och omsorg i Lund positivt. Ingenting kunde vara mer felaktigt. 

Flera larmrapporter från anhöriga och personal har tystats ner. På ett boende var alla anhöriga utom en negativ, kommunen valde att lyssna på den sistnämnde. Från andra boenden finns anhörigbrev till politikerna om omfattande vanvård på grund av underbemanning: De gamla nekas att gå på toaletten utan hänvisas till blöja, utlovade aktiviteter genomförs ej, de boende läggs 18.30 och kommer inte ur sängarna förrän 10.30, o.s.v.

Underbemanningen på de privata boendena har de borgerliga använt som argument att skära ner på personalen även på de kommunala boendena i Lund – går det där så går det här.

Vänsterpartiet kommer inte att acceptera de borgerligas försök att sätta demokratin ur spel. Vi vet att vi har lundaborna med oss i motståndet mot att driva vård, skola och omsorg i bolagsform med privata vinstintressen. Om de borgerliga framhärdar och lyckas landa nya entreprenader innan valet kommer vi att göra allt som står i vår makt för att riva upp dem.

Vi tar tillbaka vård och omsorg och sätter medmänsklighet före girighet. Samtidigt kan vi ge ett råd till koncernerna inom vård och omsorg: Investera inte i Lund.

Kollaps för jämställdhet i Lund

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ökar nu dramatiskt i Lund. När det var rödgrön majoritet 2002–2006 påbörjades ett arbete med att jämställa lönerna i kommunen. Diskrimineringslagen säger att arbetsgivare var tredje år ska kartlägga lönerna ”i syfte att upptäcka, åtgärda och förhindra osakliga skillnader i lön och andra anställningsvillkor mellan kvinnor och män.” Riktade resurser (15 miljoner kronor om året) tillsattes efter kommunfullmäktiges beslut och metoden blev att ge de lågbetalda kvinnodominerade yrkesgrupperna raka extra påslag utöver avtalet. 

Det visade sig vara framgångsrikt och löneskillnaderna minskade. Det blev borgerligt 2006 men de hade i valrörelsen lovat att fortsätta jämställdhetsarbetet. Det gjorde de i så måtto att de under 2007 fullföljde vad som redan var beslutat, men från och med 2008 avbröt de det systematiska arbetet med att jämställa Lunds löner. 

I kartläggningen som nu presenteras för 2013 görs inga försök analysera utvecklingen sedan förra och förrförra kartläggningen. Gruppindelningarna har ändrats något sedan 2007 och 2010, men detta döljer på intet sätt ett systematiskt mönster: Gapet mellan mäns och kvinnors löner har ökat kraftigt. Löneskillnaderna mellan grupper med likvärdigt arbete var i december 2013 till och med större än när arbetet inleddes 2004. 

I dagens Sydsvenskan påpekar jag att det vi bevittnar är ingenting annat än en kollaps för jämställdheten i Lund, orsakad av den borgerliga majoritetens ovilja att göra någonting i jämställdhetsfrågor. 

I tabellen visas exempel på differenser som berör månadslöner för några utvalda större yrkesgrupper (andelen män inom respektive yrke inom parentes):

	2007	2010	2013
Parkarbetare (84%) – Vårdbiträde (22%) lönedifferens	805	1 125	2 039
Procentuell skillnad	4,4	5,4	10,0
Vaktmästare, skola (96%) – Barnskötare (10%) lönedifferens	536	453	1 552
Procentuell skillnad	2,9	2,1	7,0
Renhållningsarb. (92%)  – Undersköterska (10%) lönedifferens	742	1 849	2 716
Procentuell skillnad	3,8	10,9	14,6

Not: För jämförbarheten över tid har Vårdbiträden, som 2010 och 2013 är uppdelade på två grupper, sammanförts till en.

Löneskillnaderna mellan Vårdbiträden och Parkarbetare har fördubblats och skillnaden mellan Barnskötare och Skolvaktmästare har ungefär tredubblats. Anmärkningsvärt är att trots att Barnskötare är i värderingsgrupp 4 och Vaktmästare är i grupp 2 är löneskillnaden till vaktmästarnas fördel nu över 1 500 kronor i månaden (ju högre grupp desto mer kvalificerat och/eller ansträngande bedöms arbetet vara).

Renhållningsarbetare har sedan kartläggningen 2007 flyttats upp från värderingsgrupp 2 till 3 medan Undersköterskor hela tiden varit i grupp 4. Undersköterskor borde alltså tjäna mer, men ändå har den manligt dominerade yrkesgruppen ökat sitt försprång dramatiskt från 742 till 2 716 kronor i månaden.

Som motivering för männens högre löneläge anges oftast marknadsläget, det vill säga löneläget hos andra arbetsgivare:

Löneläget för Parkarbetare påverkas av löneläget för parkarbetare i kringliggande kommuner.

Löneläget för gruppen Renhållningsarbetare förklaras av att det finns alternativ arbetsmarknad inom privat sektor. Dessutom ligger löneläget inom kommunal sektor väl i paritet för gruppens löneläge.

Märkligt nog tycks det inte finnas en enda yrkesgrupp som domineras av kvinnor som påverkas av löneläget någon annanstans. Diskrimineringen rättfärdigas helt enkelt med att andra också diskriminerar.

Ibland ges andra förklaringar som inte ens är förklaringar:

Löneläget för Vaktmästare skola förklaras av att det finns medarbetare med lång erfarenhet. Varför medellönen skiljer sig med ex Assistent med lika lång erfarenhet kan ha med prestation att göra. Lönerna sätts lokalt och den övergripande analysen visar på olika tillvägagångssätt mellan förvaltningar.

Personaldirektör Kenneth Wictor hävdar i tjänsteskrivelsen, tillsammans med kommundirektör Anette Henriksson, att: 

I lönekartläggningen har inga strukturella könsdiskriminerande löneskillnader påträffats vad gäller jämförelsen mellan likvärdiga yrkesgrupper.

Mot bakgrund av de kraftiga och ökande löneskillnaderna mellan manligt och kvinnligt dominerade yrken är detta en anmärkningsvärd slutsats. Men det är politikerna som avgör vad som ska hända. När ärendet behandlas i kommunstyrelsen 5 mars kommer vi att föreslå att lönekartläggningen inte godkänns utan dels ska kompletteras med en analys av hur löneskillnaderna ändrats över tid, dels kompletteras med en handlingsplan för att bryta den allt starkare lönediskrimineringen i kommunen och istället börja jämställa Lund.

* * * *

Uppdatering 2014-03-04. Personalkontoret hade i sin lönekartläggning glömt bort att ta hänsyn till värdet av framförhandlade arbetstidsförkortningar för vissa personalkategorier. I sammanställningen ovan har jag nu justerat för detta.

Lund: Ut med riskkapitalet ur vård och omsorg

De borgerliga i Lund älskar verkligen Attendo och Vardaga, som tidigare hette Carema men bytte namn efter upprepade avslöjanden om vanvård. När de fick makten 2006 sålde de ut tre serviceboenden till Attendo och sex äldreboenden till Carema. I september 2015 löper avtalen ut, men de borgerliga vill redan nu göra nya upphandlingar och förlängningar. Upphandlingarna ska enligt uppgift till Sydsvenskan gälla till 2021.

De borgerliga vet att de riskerar att förlora valet i september, inte bara i riksdagen utan också i Lunds kommun. De vill till varje pris genomföra nya upphandlingar innan valet, allt för blockera en ny majoritet från att bli av med Attendo och Vardaga eller eventuella andra vårdbolag som vill in på den vårdmarknad de skapat i Lund. Här ska alla broar brännas.

De rödgröna partierna bör redan nu göra klart att de inte kommer att acceptera detta. De privata vinstintressena har inte i vård och omsorg att göra. Om de borgerliga försöker kedja fast kommunen vid vårdkapitalet fram till 2021 ska de rödgröna redan nu deklarera att de kommer att säga upp avtalen i förtid. Ansvaret för eventuella skadeståndskrav gentemot kommunen ligger i så fall helt på de borgerliga.

Karl Marx som farsa

– När ni framhäver ert kreolska temperament anser jag det vara min plikt att med sunt förnuft ingripa och skilja ert temperament från min dotter. Om ni är oförmögen att visa er kärlek till henne i en form som överensstämmer med Londons latitud vill jag råda er att visa er kärlek på avstånd.

Karl Marx till dottern Lauras fästman Paul Lafargue, 13 augusti 1866. 

Laura och Paul gifte sig, trots allt, med varandra.

Spendrup köpte EMU-röster med billig öl

I EMU-kampanjen 2003 ordnade Jens Spendrup krogmöten, bland annat i Lund, där han försökte få folk att rösta ja genom att sälja öl "till Euro-priser".

En del ledarskribenter försöker nu bortförklara Spendrups uttalade kvinnoförakt. Bland annat menar Heidi Avellan, Sydsvenskan, på sin blogg att Spendrup under intervjun var så engagerad i att försvara vinstdriven välfärd att han inte tänkte på vad han sa om kvinnors kompetens. 

Men Jens Spendrup är inte bara en direktör med dåligt omdöme, han är en politisk flåbuse som försöker köpa folks röster med billig sprit. Han passar med andra ord utmärkt som ordförande för Svenskt Näringsliv, den svenska tokhögerns främsta kampanjorganisation.

Sveriges företagare skulle onekligen behöva en mer sansad intresseförening för att bli tagna på allvar...

SD borgerligt stödparti även i Lund

Sverigedemokraterna försöker framställa sig själva som någon sorts oppositionsparti. Men SD stödjer nästan alltid regeringen Reinfeldt i riksdagen, sedan hösten 2012 har de gjort så i 92 procent av omröstningarna när regeringens förslag stått emot oppositionens. De för en tydligt arbetarfientlig politik som slår mot de svaga och gynnar kapitalägare och banker, de står bakom avvecklingen av välfärden och har stött varenda jobbskatteavdrag. 

Hur agerar då SD på lokal nivå? Jag har gått igenom alla Lunds kommunfullmäktiges protokoll under hösten 2012 och hela 2013. Totalt fattades 102 beslut där olika yrkanden stod mot varandra under denna tid. I en handfull av dess fanns inga klara politiska linjer, utan ledamöterna röstade något så när fritt över block- och ibland partigränserna. Men i 96 fall har den regerande Alliansen agerat samfällt. I tabellen syns hur SD har röstat och yrkat sedan hösten 2012.

Med Alliansen	54
Med de rödgröna	3
Eget förslag	7
Ingen åsikt	14
Avstod	11
Röstade olika	7

När de behöver bestämma sig mellan ett borgerligt och ett rödgrönt alternativ i Lund röstar alltså Sverigedemokraterna borgerligt i 95 procent av fallen. Stödet till den lokala borgerligheten är massivt och berör alla politikområden. De vill inte besluta om en ny politik mot hemlöshet, de stödjer avgifterna på Högevallsbadet, de vill inte förbättra insynen i friskolornas verksamhet, de var med på att sälja Stortorget 1, de är motståndare till en progressiv förskoletaxa, säger nej till etiska riktlinjer för kommunens affärsverksamhet, de säger nej till att ta reda på hur lärartätheten i Lunds skolor har utvecklats, o.s.v. 

Inte ens då deras egna förslag skulle tjäna på det kan de enas om att rösta på rödgröna förslag. Vänstern och Socialdemokraterna har till exempel sedan länge föreslagit att avgiften på trygghetslarm ska tas bort. Detta förslag tog SD upp i en motion till fullmäktige. När frågan avgjordes i mars 2013 ville de borgerliga avslå fria trygghetslarm, de rödgröna ville arbeta in dem i 2014 års budget. Två av SD:arna lade ner sina röster, en röstade på det borgerliga förslaget. De tre SD:arna är för övrigt påfallande ofta osams i omröstningarna, detta i frågor som berör allt ifrån spårvagnar till studentmedarbetare och lån till Arenan. 

I de 11 fall då SD avstod i omröstningarna hade de haft egna yrkanden som fallit i tidigare beslutsomgångar. Ofta var detta extrema åtgärder som utan vidare skulle kvalificera förslagsställaren som tokhöger. I sitt budgetförslag inför 2014 föreslog de till exempel att tilldelningen till Lunds skolor skulle minskas med 27 miljoner kronor (motsvarande cirka 50 lärartjänster), Nota Bene, utöver de nedskärningar som borgerligheten redan beslutat. På samma sätt föreslog de att socialnämndens budget skulle minska med 12 miljoner, vilket skulle innebära att i stort sett allt förebyggande socialt arbete i Lunds fick avvecklas. De har också föreslagit att Lund ska bryta mot lagen och vägra elever hemspråksundervisning.

De borgerliga förstod sent omsider att de inte kunde gå in i valåret 2014 utan att anslå pengar till underhåll av Lunds skolfastigheter. Men Sverigedemokraterna bryr sig uppenbarligen inte om sådana trivialiteter som mögelskadade skolor. I omröstningen i fullmäktige i november förra året vägrade de, som enda parti, att ge ett öre extra till det eftersatta underhållet. De motiverade detta med att det var viktigare att ha oförändrad kommunalskatt.

En avgörande skillnad mellan riksdagen och Lunds kommunfullmäktige är att SD inte har någon vågmästarroll i Lund. De borgerliga har egen majoritet, vilket gör att de tre Sverigedemokraterna aldrig behöver taktikrösta, aldrig agera stödparti, de röstar helt enkelt som de tycker. Resultatet talar för sig självt.

På vingligt spår

Lunds borgerlighet är sannerligen ingenting att hålla i handen när det blåser. Inför valet 2010 presenterade de tillsammans ett så kallat utspel; att forcera fram en spårvagnsdragning i centrala Lund på Klostergatan och Stora Södergatan och söderut. De kallade detta ett vallöfte. Deras huvudlösa tilltag medförde att ett organiserat motstånd mot spårväg överhuvudtaget fick fart i Lund, i alla fall bland äldre konservativa män.

 

Nu under valåret 2014 är borgerligheten på vild flykt från sina egna ogenomtänkta spårvagnsutspel. I samband med att ett helt annat ärende behandlades av kommunstyrelsen 5 februari drog de tillbaka sitt eget förslag.

Javisst, man kan inte annat än hålla med: Det borgerliga ”vallöftet” 2010 var otroligt korkat. Huruvida Lund kommer att få spår genom centrum eller inte blir ett senare beslut och det är inte särskilt troligt att det i så fall kommer att gå på Klostergatan.

I april 2013 enades så M, FP och KD med S och MP om hållplatsläge på Clemenstorget. Vänsterpartiet var skeptiska, vi lämnade nedanstående förslag till kommunstyrelsen:

Vänsterpartiet vill särskilt betona att Lunds kommun inte bör ge efter för Jernhusen AB:s krav på allt för stora utrymmen för kommersiella lokaler i ett planerat Resecentrum. Tvärtom bör utformning av området ske med funktionalitet och estetik i första rummet och i stadens och befintliga byggnaders skala. Resenärerna ska inte tvingas ut på en snitslad bana mellan snabbmatställen och annan kommers.

Tullhuset och Godsmagasinet kan med denna utgångspunkt bevaras i stort sett intakta. Att Tullhusets fasad frontar mot Clemenstorget är dessutom av utomordentlig betydelse ur kulturhistorisk synvinkel. Detta oavsett vilket av alternativen, spår över Clemenstorget eller längs dess norra sida, som slutligen blir verklighet. Det senare av dessa alternativ ser ut att ligga närmast ett rimligt proportionerat resecentrum, varför vi tills vidare tillstyrker det.

Den föreslagna inbyggnaden av Tullhuset i ett kommersiellt glaskomplex som kallas resecentrum har vi hela tiden bekämpat, men för att främja uppslutningen kring spårvägen valde vi att stödja majoritetens förslag till hållplatsläge. Det hade vi ingenting för. Nu har borgerligheten ändrat sig igen och ska plötsligt åter utreda det som redan är utrett. Vi väljer därför att återgå till vårt ursprungliga förslag: Lägg spåren längs torgets norra sida; sätt funktion och estetik i fokus vid gestaltningen av stationsområdet – inte kommers.

Spårväg eller motorväg?

Finansiera spårväg med slopade motorvägsavfarter

Under vintern har en högljudd minoritet fått oförtjänt stor uppmärksamhet i lundadebatten: De som till varje pris vill förhindra spårväg i kommunen. Om det gällde ett ingrepp i den medeltida stadskärnan hade jag förstått oresonligheten, men stadskärnan berörs knappt och inte ett hus kommer att rivas. 

Allt talar för spårväg på sträckan Lunds C - sjukhuset - Ideon - Brunnshög - ESS. Visst kostar det pengar, men det är nödvändigt för att möta resandeströmmarna till ett av norra Europas hetaste utbyggnadsområden. Redan idag finns det kapacitetsproblem på bussarna, som i rusningstrafik går varannan minut på sträckan, och då är inte Brunnshög/MaxIV/ESS ens med ännu. 

Alternativet är inte storbussar eller att försöka tvinga pendlarna att först åka till Stångby för att ta buss därifrån. 

Alternativet är fortsatt utbyggnad för massbilism. 

Men här talar den borgerliga majoriteten i Lunds kommun med dubbla tungor. Å ena sidan vill man ha statligt stöd för att betala hälften av spårbygget. Å andra sidan vill man med statliga och kommunala medel anlägga två nya motorvägsavfarter på E22, en vid Östra Torn och en vid ESS, för att möjliggöra att Ideon och Brunnshög trafikförsörjs med massiv privatbilism.

Kostnaden för de bägge motorvägsavfarterna överstiger 300 miljoner kronor. Lunds kommun vill samtidigt att staten finansierar halva kostnaden för spårvägen med 360 miljoner kronor.

Detta går naturligtvis inte ihop. Trovärdigheten i en kraftfull satsning på kollektivtrafik minskar då kommunen samtidigt vill lägga hundratals miljoner av skattemedel för fortsatt utbyggnad av privatbilismen.

Lunds verkliga vägval står inte mellan spårväg och monsterbussar, utan mellan spårväg och motorvägsavfarter. Brunnshög och den fortsatta utbyggnaden av Ideon innebär ett vägval och Lund måste visa att man är beredd att välja det moderna, smarta och miljömässigt riktiga alternativet.

Vänsterpartiet har i en skrivelse till kommunstyrelsen föreslagit att Lund omedelbart meddelar Trafikverket att man inte är intresserad av att medverka till de bägge motorvägsavfarterna. I stället bör kommunen göra anspråk på att dessa resurser avsätts för att bygga spårväg mellan Lunds C och Brunnshög/ESS.

Tankar inför ett valår

Igår var det medlemsmöte i Vänsterpartiet Lund. Ett femtiotal personer hade trotsat kylan för att lyssna på partisekreterare Aron Etzler och nominera kandidater till riksdags- och regionlistan (lite FB-bilder här).

Partiföreningen har, precis som på många andra håll i landet, vuxit starkt på sistone och verkar präglas av en, i alla fall efter lundamått, märklig stämning av kamratlighet och förmåga att hantera interna val och andra källor till känslostormar på ett anständigt sätt.   

Idag publicerades Sifos januarimätning, som bekräftade fyra viktiga tendenser: 

1. Vänsterpartiets uppåtgående trend fortsätter, nu på 8,3 procent och ett större landsbygdsparti än Centern. 
2. De rödgröna partierna leder skyhögt över Alliansen, nu med 11,7 procentenheter vilket har utlöst besvärjelser om en likadan rödgrön genomklappning som 2010 bland borgerliga politiska kommentatorer. 
3. Ett eller två av allianspartierna löper stor risk att åka ut ur riksdagen. 
4. Den tidigare uppåtgående trenden för SD har brutits.

Det Aron Etzler vill förmedla till partiföreningarna inför valåret är dels att prioritera bland sakfrågorna (undvika politiska smörgåsbord) och att bli bättre på att berätta att vänstern faktiskt gör skillnad, med exempel visa att vi förändrat politiken till det bättre. Och visst, enligt mångas uppfattning har vänstern bestått av ett gäng godsinta klåpare, som visserligen vill hela världens väl men som inte kan eller vill styra.

Jag tror att Etzler har alldeles rätt, åtminstone i det första. Frågan om vinster i välfärden är ett lysande exempel på att Vänsterpartiet inte bara HAFT rätt hela tiden utan nu också FÅTT rätt, då alla andra partiledare numera (med undantag från Annie Lööf) försöker låta som Jonas Sjöstedt. Ett parti utan en tydlig politisk markör hamnar obevekligen i bakgrunden.

Det finns dock åtminstone två faror med att framhålla hur bra det blir när vänstern styr, till exempel i kommuner och landsting. För det första finns det en uppenbar risk att folk inte känner igen sig utan uppfattar det som skönmålning. Etzler nämnde till exempel satsningar på förskolan i Malmö. Men samtidigt har just förskolan i Malmö utsatts för berättigad kritik och en rejäl föräldrastorm på sistone, då kommunen räknat fel på behoven och köerna växt. Det vore lika med politiskt självmål att nu lyfta fram de positiva förändringar som trots allt skett.

För det andra finns en risk att man pratar mer om vad man gjort än om vad man vill göra. Så skedde till exempel inför valet 2002 i Lund. Vänsterpartiet hade verkligen saker att vara stolta över och vår lokala valrörelse kom i praktiken att handla om vad vi gjort och hur ett borgerligt maktövertagande hotade dessa framgångar. Vi blev därmed defensiva och de borgerliga offensiva, eftersom de sa att de kunde fortsätta allt som var bra, men med lägre skatt. Vi förlorade stort, vi förmådde inte lokalt bryta rikstrenden neråt trots att vi tyckte vi hade Lund i vår ficka.

Jovisst ska vi berätta vad vi gjort, att vi är ett parti som håller på att förändra samhället, men vi måste samtidigt undvika dessa fällor - att uppfattas som om vi skönmålar och uppfattas som mätta och belåtna. Tänk på att inte ens sossarnas "Stolt - men inte nöjd" riktigt fungerade... 

I övrigt tycker jag att kongressens slogan "Inte till salu" är smått genialisk. Äldreomsorgen är inte till salu, inte heller skolan, järnvägen eller sjukvården. Garanten för detta är ett parti som inte är till salu - Vänsterpartiet. 

Vita, blå eller gröna kläder?

Veckans ros går till en 53-årig sjuksköterska i Lund som JO-anmält regiondirektören Jonas Rastad. 

I en officiell intervju, upplagd av Region Skåne på Youtube 15 november, hinner Rastad på sex minuter med en hel del.

– Jag tror att många medarbetare lider av att mediabilden är förhållandevis negativ inom hälso- och sjukvården. (...) Man kanske tycker att man själv presterar bra, samtidigt som verksamheten svärtas. Då har det varit viktigt att ge bilden att vi har en avundsvärd hälso- och sjukvård i Skåne

Medarbetarna lider alltså inte av verkliga problem inom sjukvården utan av mediabilden. Uttalandet är naturligtvis helt i den styrande femklöverns anda. Missförhållanden är ju enligt borgerligheten och miljöpartiet tidningsankor och svartmålning. 

Mer anmärkningsvärt är en uppmaning till underställd personal att fundera på om man agerar i "kundintresse" eller "egenintresse".   

– Om man som medarbetare i Region Skåne vill annonsera något som man uppfattar som ett missförhållande eller en risk eller vad det nu kan vara så ska man fundera på om man gör det i egenintresse eller i kundintresse. Jag har en känsla av att den gränsen funderar man inte tillräckligt på i rätt utsträckning. 

Eftersom Rastad med "kunder" tydligen avser patienter är det svårt att hitta ett enda kritiskt uttalande från personalen som inte värnar om just dem. Men Rastad kanske anser att det är ett egenintresse att vilja ge sina patienter så god vård som möjligt. Vad vet jag.

Rent grundlagsvidriga är Rastads synpunkter på vilken färgkod personalen ska välja om de någonsin skulle drista sig till att knysta ett ord av kritik eller utnyttja sin meddelarfrihet (se 4:30 in i intervjun). 

– Om man gör det ska man inte stå i vita, blå eller gröna kläder för då är man faktiskt en officiell representant för Region Skåne

Hade vi haft en anständig regionledning hade Rastad för det första aldrig rekryterats som chef (han höll på likadant på sitt förra jobb i Västerbotten). För det andra hade han åkt ut med öronen före efter ett sådant uttalande. 

Men vi lever inte i anständighetens tid. Jag gissar att Pia Kinhult (M) och Anders Åkesson (MP) med flera bara är tacksamma för Jonas Rastad – nu när de inte längre har torpeden Michael Sandin.

Länkat: Skånska Dagbladet

Fortsatt fri etablering i skola och välfärd

I år har vänstern fått rätt i frågan om privata vinstintressen i välfärden. Till och med folkpartiledaren Jan Björklund försöker numera låta som en dålig kopia av Jonas Sjöstedt när han talar om att mota ut riskkapitalbolagen. Men vad är det egentligen de föreslår?

Folkpartiets landsmöte beslutade i veckan att fri etableringsrätt ska råda för de aktörer inom skola och välfärd som "lever upp till kvalitetskraven". Så långt intet nytt under solen, kvalitetskraven finns för skolan definierade i läroplanerna och för vård och omsorg i kommunernas upphandlingar. Vi vet också att statens respektive kommunernas möjlighet att övervaka att de vinstdrivna bolagen verkligen lever upp till kvalitetskraven är minimala. 

Det nya skulle vara att de vinstdrivande företag som verkar i skola och välfärd även måste ta ett "långsiktigt ansvar". Vad som menas med det är höljt i dunkel. Folkpartiet avvisar regler som tvingar bolagen att äga under ett visst antal år innan de säljer vidare. Björklund menar att de aktörer som har "som idé" att äga kortsiktigt inte ska få tillstånd. 

Ägaren av en skola ska alltså förmås att avge någon sorts försäkran att "idén" inte är att sälja skolan vidare. Denna försäkran gäller ända tills dess att "idén" ändras och ägaren av någon orsak säljer skolan vidare till en ny långsiktig aktör. 

Tack för förtydligandet, Jan Björklund. Det är inte konstigt att Vårdföretagarna är lättade, om de nu någonsin varit oroliga. För dem är det bussiness as usual. Det samma gäller för friskolekoncernerna. Uppgörelsen mellan de borgerliga, Socialdemokraterna och Miljöpartiet om att låta vinstintresset vara tycks ligga fast, trots uppskruvad retorik.

Det enda parti som i handling vill begränsa den fria etableringsrätten i skola och välfärd är Vänsterpartiet. Privata vinstintressen har inte där att göra.

Länkat: AB; SVD

Katastrofen SUS vacklar vidare

Sammanslagningen av sjukhusen i Malmö och Lund till Skånes universitetssjukhus (SUS) är en vårdpolitisk katastrof. Fusionen framtvingades av de borgerliga och Miljöpartiet 2010 och verkar nu ha accepterats som ett faktum av alla partier i regionen utom Vänsterpartiet. All forskning visar att det inte finns några vinster att fusionera sjukhus av sådan storlek. Denna forskning bekräftas nu i Skåne. Experimentets pris är flyttkaruseller, sönderslagna kliniker, organisationskaos, personalflykt, vårdskador och onödiga dödsfall bland patienterna.

Idag fick vi en ny påminnelse om hur destruktiv fusionen är. SUS-ledningen har låtit utreda en nedläggning och flytt av akutkirurgin i Lund till Malmö. Man behöver inte vara sjukvårdsexpert för att förstå att detta kommer att få stora konsekvenser och i praktiken göra det omöjligt att upprätthålla akutsjukvården i Lund. Trots detta signalerar chefen för den sammanslagna akutkliniken, Jan Ljunghusen, att detta kan ske. Men helst verkar han vilja lägga ner ett av sjukhusen helt och hållet. Tankarna är inte nya, redan några månader efter fusionen diskuterades de i SUS-ledningen.

Klinikchefen berättar att "just nu går mycket tid åt att samordna saker mellan sjukhusen". Ja, tacka för det när de redan har slagit sönder vårdkedjorna i såväl Malmö som Lund. 

För att rädda vården krävs en ny politisk majoritet i Region Skåne. Men för att åter få akut- och specialistvården att fungera och utvecklas måste självständiga och kompletta sjukhus i Malmö och Lund, med egna sjukhusledningar, återupprättas.

* * * *

Uppdatering: Miljöpartiet och de borgerliga skickade idag på eftermiddagen ut något som de kallar Ett förtydligande om den akuta kirurgin i Lund. Märkligt nog nämns inte med en bokstav något om den den akuta kirurgins framtid i Lund i texten. Så mycket för det förtydligandet. Tror de på allvar att folk inte förstår skillnaden mellan akut kirurgi och en akutmottagning? Vem tror de egentligen att de lurar?

* * * *

Uppdatering 2013-11-18: Sydsvenskans inrikeschef ringde idag och bad mig plocka bort den inskannade versionen av artikeln. Han sa att jag bröt mot upphovsrättslagen genom att visa texten. Laglydig som jag är har jag plockat bort artikeln.

Hur man ska kunna föra en samhällsdebatt utan att varken kunna länka till artiklar (Sydsvenskans nättidning är numera en betalsajt) eller på annat sätt återge texten i sin helhet kunde inte inrikeschefen förklara.