Vem vilka sänka arbetslösheten?

Alla politiker pratar om jobben, men vad vill de egentligen? Arbetslösheten har bitit sig fast runt 8 procent och där verkar den stanna.

Tyvärr har alla riksdagspartier utom Vänsterpartiet accepterat teorin om jämviktsarbetslöshet (den "naturliga" arbetslösheten) som styrande för den ekonomiska politiken. Enligt Konjunkturinstitutet och Riksbanken ligger jämviktsarbetslösheten just nu på cirka 7 procent. SVT Nyheter skriver idag att full sysselsättning är ett tomt löfte.

Verkar det komplicerat? Titta gärna på Uppdrag Granskning ikväll.

Att sänka arbetslösheten ner mot noll är egentligen ganska enkelt. Det finns massor med viktiga infrastrukturprojekt som bara väntar på att få sätta igång. Det finns massor med behov av mänsklig vård, till exempel i äldreomsorg och sjukvård, som behöver tillgodoses. Allt som saknas är den politiska viljan.

Detta är onekligen något att fundera på innan man bestämmer sig för vilket parti man ska ge sin röst på söndag.

SD-Lund: – Säg negerboll, annars blir du utan

En lärare i Lund berättade igår att hans högstadieklass var vid valstugorna på Stortorget för att göra skolarbete om valet. 

Representanten från Sverigedemokraterna står och delar ut chokladbollar. Ett av barnen går fram och ber om en sådan. Det får han, men bara på ett villkor, att han högt och tydligt kallar chokladbollen vid dess 'rätta' namn: negerboll.

Fräscht! SD tycks tro att de kan göra Lunds skolbarn till rasister genom betingade reflexer, likt Pavlovs hundar: Säg något rasistiskt så får du en godisbit. 

Alla partierna vid torget delar ut knappar och pins med sina partisymboler till barn och vuxna. En ung tjej i klassen med rötter i Mellanöstern går fram till Sverigedemokraternas bord och ber att få en knapp. Svaret blir ett blankt nej. Barn med 'svenskt' utseende förses välvilligt med knappar både före och efter händelsen.

Kommentar överflödig. SD förnekar sig inte. Den ena efter den andre av deras kandidater ertappas, antingen med en hakkorsbindel runt armen eller efter hatiska och främlingsfientliga nätinlägg. 

En del av dem tvingas avgå, ironiskt nog av samma orsak som de blev medlemmar i SD. Partiet huvudbudskap är att människor från olika kulturer omöjligen kan leva tillsammans. För att lyckas med denna dystra mission vill de lära folk att hata. För att upprätthålla fasaden utesluts samtidigt de värsta hatarna när de avslöjas i media.

Det enda som förbryllar är att dessa rasistiska pajasar fortfarande ligger över fyraprocentsspärren till riksdagen. Förklaringen är kanske att de samtidigt är ett utpräglat högerparti, ett pålitligt stödparti som röstar med Alliansen 9 gånger av 10, såväl i riksdag som kommuner. 

Det Sverige vi ser idag – med ökade klyftor, privatiseringar och sprickor i välfärden – är i mångt och mycket SD:s Sverige.

Kaos i tågtrafiken i Skåne – igen

Lunds C, 8 september 2014, hundratals människor väntar tåligt – på att tåget ska komma och regimskifte

Så var det dags igen. En nedriven kontaktledning någonstans sägs vara orsaken. Alla tåg mellan Malmö och Lund står still och därmed är det kraftiga förseningar för i stort sett alla tågresenärer i Skåne. 

Ja, varför syssla med långsiktigt underhåll av järnväg när regeringens enda direktiv till de uppstyckade bolagen är att de ska gå med årlig vinst?

De skånska tågpendlarna är ett hårt prövat släkte. De har fått betala för neddragningen och privatiseringen av järnvägen, idag liksom många gånger förr på grund av dåligt underhållna banor, i somras på grund av omänskliga arbetsvillkor hos privata tågbolag. 

Bland det första Alliansregeringen gjorde sedan de tillträdde 2006 var att dra ner på järnvägsunderhållet med 700 miljoner. Regeringen verkade ha bestämt sig för att göra allt för att förstöra spårtrafikens möjligheter att utgöra ett alternativ till privatbilism och lastbilstransporter. Finansminister Anders Borg deklarerade i Sydsvenskan 6 november 2007:

– En investering i väg är fyra-fem gånger viktigare än i järnväg. Vi har överinvesterat i järnvägar. Vi måste våga göra en prioritering.

Det är bara att hoppas att skåningarna minns detta när de går och röstar på söndag.

Är 10 procent av befolkningen rasister?

Efter de nya avslöjandena att flera toppkandidater för SD är aktiva rasister och näthatare borde man fråga sig: Kan de verkligen klamra sig fast i riksdagen? Det finns inte längre några ursäkter eller bortförklaringar som kan lura folk.

Åkessons så kallade "nolltolerans" mot rasistiska uttalanden i SD har naturligtvis aldrig kunnat införas, för då skulle partiet förlorat sin främsta affärsidé och enda profilfråga: Att peka ut syndabockar av främmande ursprung eller "kultur" som orsaken till verkliga eller inbillade problem (precis som gjordes med judar på 1930-talet).
 
Eller är det så illa att cirka 10 procent av Sveriges befolkning faktiskt är rasister?

* * * *

Om det är så illa måste slutsatsen bli att vi aldrig kan vinna tillbaka dem till "normala" partier (höger eller vänster) med antirasistiska och moraliska argument (t.ex. att deras partiledning är rasistisk), det bara svetsar samman dem. Det som återstår är att ännu mer målmedvetet diskutera välfärds- och fördelningspolitik, så att rasisternas favoritfrågor kommer i skymundan, så att fokus hamnar på väsentligheter. Det är ju inte exakt så som vänstern har hanterat rasisterna, snarare har man rusat rakt i varenda fälla de gillrat.

Vallöftet återfunnet. Det var "ganska dumt"

Valrörelsen är som bekant löftenas tid. När Alliansen i Lund förra veckan fick frågan hur det gått med det de lovade förra valet utbröt panik, ingen mindes vallöftena och de hade inte blivit utvärderade. Några dagar senare hade kommunstyrelsens ordförande Mats Helmfrid (M) fortfarande inte hittat vallöftena.

Idag meddelar Alliansen i Lund att de bara gav ett vallöfte 2010, ett helt ogenomtänkt förslag att dra en spårväg genom Lunds centrum till Klostergåden och Tetra Pak. Detta enda vallöfte vill Mats Helmfrid numera inte kännas vid: 

- Vi tyckte snabbt att det var ganska dumt faktiskt. 

Så hanterar Alliansen det förtroende de fått från lundaborna. Nu pratar de åter om att satsa på skola och annat, med de har ägnat sina år vid makten åt att skära ner på skola, äldrevård och all annan kommunal verksamhet. Är det någon som seriöst överväger att låta dem få styra Lund i fyra år till? 

Kontrasten mot när det var rödgrönt i Lund senast 2002–2006 är himmelsvid. Vallöftena lanserades i ett rödgrönt program på 34 punkter – skolsatsningarna, de minskade barngrupper i förskolan, jämställda löner, miljöinitiativen – allt redovisades och följdes upp i detalj varje år. I april 2006 sammanfattade S, V, och MP vad de gjort och inte gjort i en liten tidning som distribuerades till samtliga lundabor. 

De rödgröna kunde stolt konstatera att de lyckats göra något åt alla de 34 punkterna, en del var helt uppfyllda medan andra hade man kommit en bit på vägen. 

Kriskommission för Lunds skolor

Vänsterpartiet föreslår att Lunds kommun tillsätter en kriskommission för att restaurera Lund som skolkommun. Vi föreslår att detta sker med följande inriktningar:

• Tillför resurser till Lunds skolor och förskolor som säkrar en skola för alla och en god arbetsmiljö.
• Satsa på elevhälsan och inrätta specialtjänster för att avlasta lärarna så att de kan undervisa
• Avskaffa direkt skolpeng och utarbeta ett nytt resursfördelningssystem som inte sätter byråkrati och ekonomistyrning utan styrning för lärande och kunskap i centrum.
• Avveckla systemet med förstelärare, som endast har lett till splittring av lärarkåren. Avsätt istället direkta resurser för att höja lärarlönerna.

Bakgrunden är följande: Lund har med viss rätt varit stolt över sina skolor och förskolor. I Lärarförbundets ranking placerade sig Lund tio år i rad bland de fem bästa skolkommunerna i landet. Nu backar Lund för fjärde året i rad, i år ner till plats 18. Varför?

Sedan 2006 har det skurits i lundaskolornas budget, cirka en procent per elev varje år. Det gäller alla åtta åren utom 2010, då tilldelning och kostnadsökning gick jämt ut. Vad gäller sådana mätfaktorer som har med tilldelning av resurser att göra har följaktligen Lund rasat mest.

Jämfört med rankingen 2007 har Lund rasat från plats 1 till plats 54 när det gäller hur mycket resurser som läggs per elev. Mätningen 2007 återspeglar förhållandena 2006 som var det senaste året det var rödgrönt.

Lärdomsstaden återfinns följaktligen nu också på den nedre halvan bland Sveriges kommuner när det gäller utbildade lärare, på plats 152 (2007 på plats 66).

Så här i valtider säger sig naturligtvis alla vilja satsa på lärarnas och deras löner, men i praktiken har det gjorts precis tvärtom under senare år. I Lund har inte ens resurserna räknats upp i takt med de avtalsenliga löneökningarna. Lärarna har fått betala för sina egna otillräckliga löneökningar med färre lärarkolleger. I stället har ett system, med hjälp av regeringspengar, införts som bygger på att man utnämner ett litet antal lärare till förstelärare och ger dem större lönelyft.

Att Lund satsar mindre och mindre per elev jämfört med andra kommuner ger naturligtvis också konsekvenser i form av försämrade studieresultat. När det gäller andelen elever som gick ut med godkända betyg, räknat med hänsyn taget till föräldrarnas utbildningsbakgrund, har Lund rasat från plats 90 och tillhör numera med sin 252:a plats de 40 sämsta kommunerna i landet.

Om man i stället räknar det totala meritvärdet har Lund rasat från plats 20 till plats 183.  Det som fortfarande håller uppe Lunds kommun är att andelen med högskolebehörighet och som går vidare till högskola är bland de högsta i Sverige, något som naturligtvis hänger samman med att Lund är och förblir Sveriges mesta universitetsstad. Men vad gäller övriga resultat är det bara att se sanningen i vitögat: Lund är ingen speciellt bra skolstad längre. Åtta år av borgerliga nedskärningar har satt sina spår - skolan har gått i vasken när den politiska ledningen istället prioriterat skattesänkningar.

En annan allvarlig indikator på tillståndet i skolan är lärarnas arbetsmiljö och hur pass friska lärarna är. Där ligger nu Lund på en föga hedrande plats 227 bland Sveriges kommuner. Vi har redan uppmärksammat detta i samband med kommunens personalredovisning. Ohälsotalen bland personal i skola och förskola ökar snabbt, en ökning som är relaterad till en ohållbar arbetssituation: Otillräckliga resurser, för stora barn- och elevgrupper och en myriad av administrativa arbetsuppgifter. Samtidigt har elevhälsa och andra viktiga kringresurser monterats ner eller försvunnit.

Mot denna bakgrund är det inte konstigt att Folkpartiet, som styrt skolpolitiken i Lund de senaste åtta åren, försöker skylla på annat. Lars Hansson (FP), som är ordförande för Barn- och skolnämnd Lunds stad, menar att de höga sjuktalen kan bero på att Lunds lärarkår är lite äldre (!), samtidigt som han förnumstigt tillägger att bryter man benet i skidbacken beror ju inte det på någon dålig skola. Folkpartiet tycks alltså på fullt allvar få oss att tro att Lunds höga sjukskrivningstal beror på en åldersstigen lärarkår som titt som tätt råkar ut för benbrott i alpina miljöer. Ridå.

Resurserna till skola och förskola är numera så knappa att överinskrivning av barn är nödvändigt för att klara budgeten. Sedan de borgerliga partierna infört en extrem form av New Public Management i Lunds skolor, i form av så kallad direkt skolpeng, har inte bara rapportraseriet ökat, skolorna måste nu också tävla med varandra om resurserna. Detta leder till ständig obalans och suboptimering; en del skolor är halvtomma medan andra är överfulla. Detta har också lett till att olikmässigheten i resultat bland Lunds skolor ökat, kommunen kan inte längre erbjuda en likvärdig skola för alla barn.

Obehagliga applåder

I måndags deltog jag i en debatt i Lund med ett oväntat och obehagligt inslag. Debatten arrangerades av spårvagnshatarpartiet FNL, men samtliga fullmäktigepartier var också på plats. Salen  dominerades naturligtvis av motståndare, de flesta akademiker +70 år. SD har nyligen anslutit sig till spårvagnsmotståndet och representerades av den kände rasisten Ted Ekeroth, lillebror till Kent (han med järnröret och Avpixlat).

Så fort sverigedemokraten yttrade sig applåderade och jublade dessa förfinade borgare, ja, inget av Ekeroths hemsnickrade argument var för billigt och plumpt för att inte publiken skulle uttrycka sitt gillande. Jag kände en iskall vind från 1930-talet svepa genom lokalen, rasisterna och i alla fall delar av det akademiska Lund hade funnit varandra igen.

Med sådana vänner behöver Sverker Oredsson och de andra i FNL inga fiender.

Minns inte vallöften

Ingen i Alliansen i Lund minns vad de gick till val på 2010. Därför har de inte kunnat utvärdera vad de åstadkommit under dessa fyra år. Moderaterna tvingas hålla med om att det är lite pinsamt och skyller på ett datorhaveri. Men har FP, C och KD också haft datorhaveri? Sydsvenskan har dock lyckats hittat några punkter på ett av Allianspartiernas hemsidor, men ingen vet om det verkligen är vad man kommit överens om. Det är i alla fall inte allt. 

Många lundabor minns till exempel deras häpnadsväckande gemensamma vallöfte i september 2010 om att bygga spårväg från Lunds C via Stortorget till Klostergården, ett projekt som de försökte glömma bort att de lanserat redan ett halvår senare.

Kontrasten är skriande jämfört med hur de rödgröna partierna i Lund hanterade sina vallöften senast de styrde Lund 2002-2006. Omedelbart efter valet sammanfattades de i ett 34-punktsprogram som sedan minutiöst följdes upp, punkt efter punkt.

Jag antar detta har att göra med hur man ser på politik. Allianspartierna vill krympa politiken till förmån för marknaden. Det politiska spelet är just ett spel, där vad som helst kan sägas när som helst. För vänstern, och förhoppningsvis också S och MP, är det politikens innehåll som betyder allt.

Per T – kalla krigets sista krigare

Varje söndag skriver Per T Ohlsson en helsida i Sydsvenska Dagbladet. Han presenteras som Senior columnist och medarbetare i tidningen. Denna söndag går han till attack mot Jonas Sjöstedt. 

Nivån på inlägget kan anas redan i inledningen då Ohlsson med hjälp av sin idol Herbert Tingsten avfärdar vissa personer som ”märkliga sammanträffanden”, med det menas att de är precis så dumma som de ser ut att vara. 

Efter en omväg för att få chansen att droppa några av sina vanliga okvädningsord över vänstern – folkmordsnostalgiker, antidemokrater, etc. – tar sig Ohlsson an det som i alla fall enligt rubriken är artikelns huvudsyften: Att Jonas Sjöstedt inte är kompromissvillig, samt att han inte vet vad han talar om när han kräver stopp för vinstintressen i välfärden. 

Som bekant har Vänsterpartiet bara satt ett enda villkor för att medverka i en framtida regering; den ska inte fortsätta låta privata vinstintressen dränera skola och välfärd. Därför har Ohlsson ett styvt jobb att kleta på dess partiledare stämpeln att han inte skulle vilja kompromissa – allt annat är ju öppet. De flesta skulle nog beteckna Sjöstedts ultimatum på just denna punkt som modigt och principfast, eftersom det riskerar att ställa Vänsterpartiet utanför regeringsmedverkan efter en rödgrön valseger. 

I Per T Ohlssons värld existerar antagligen inga sådana dygder, i alla fall inte i modern politik, varför han avfärdar Sjöstedt som ”ett märkligt sammanträffande”, det vill säga lika dum som han ser ut (se ovan). Därmed har Ohlsson onekligen satt en ny nivå för det politiska samtalet.

Resten av artikeln ägnas åt att beskriva vilka olyckor som skulle drabba Sverige om det inte längre går att göra privata vinster på skola och välfärd. Argumentationen är inte ny på något sätt, den är ett eko av de Timbro-pamfletter som numera produceras på löpande band. I centrum finns det nyliberala argumentet att privata vinstintressen behövs i skola och välfärd eftersom de sägs utveckla verksamheten. 

De flesta som följt privatiseringsvågen de senaste tjugofem åren skulle nog hävda att om det är något som utvecklat verksamheten är det i så fall icke-vinstdrivna alternativ, till exempel montessoriföreningar inom skolan, medan man måste ha en ganska vid definition av ”utveckla” om man ska säga samma sak om John Bauer-koncernen och Hälsans förskola, eller för den delen Attendo och Carema (numera Vardaga) inom vård och omsorg. 

Utan att blinka hävdar Ohlssons att det skulle kosta stat och kommun ”tiotals miljarder kronor” att ta över verksamheter som idag drivs i vinstintresse. Men hela ”branschen” betalas med skattemedel och vinstuttaget i företagen ligger i allmänhet mellan 5 och 10 procent av omsättningen. Vinstmarginalen uppstår genom att personaltätheten i vinstdriven vård och omsorg i genomsnitt är cirka 10 procent lägre än icke-vinstdriven. 

Man behöver inte vara ekonomutbildad för att inse att årskostnaden för stat och kommun, med bibehållen kvalitetsambition, skulle minska med mellan 5 och 10 procent vid ett återtagande i egendrift, allt annat lika. Om personaltätheten ökas till samma nivå som icke-vinstdriven blir kostnaden plus minus noll för skattebetalarna. 

Argumentet är alltså medvetet lögnaktigt. Syftet är att skrämmas genom att hävda att klassisk svensk välfärdspolitik i själva verket leder till utarmning och fattigdom. 

Per T Ohlsson tillhör det kalla krigets sista krigare. Anständighet och intellektuell hederlighet är i hans kolumn alltid underordnad kampen mot vänstern.

Sex punkter för miljön och klimatet – detta bör Lund göra

Så sent som 2011 intog Lund förstaplatsen bland landets kommuner i tidningen Miljöaktuellts ranking.  Därefter har Lund rasat varje år och ligger nu på 16:e plats. Vänsterpartiet lägger nu sex skarpa förslag för att åter få fart på Lunds kommuns en gång så hyllade miljö- och klimatpolitik.

• Bryt ner och stäm av klimatmålen i tid – skjut inte på framtiden. Lunds kommun har ambitiösa långsiktiga klimatmål men den politiska majoriteten har konsekvent vägrat att bryta ner dessa till mätningsbara delmål/avstämningsmål. Därför skjuts många av de tunga åtgärderna som krävs för klimatomställningen ständigt på framtiden. Därav det ständiga bråket mellan Miljöutskottets ordförande Lars Bergwall, C, och de rödgröna. Vänsterpartiet föreslår att klimatmålen ska tidsbestämmas så att politiker och medborgare år från år kan följa upp hur arbetet med vår tids största ödesfråga utvecklas.
• Skapa ett grönt bälte runt Lunds stad samt sammanhängande gröna stråk, dels in mot stadskärnan, dels på landsbygden och i anslutning till byarna. Avsikten är att öka kommunens gröna lunga, att skapa sammanhängande biotoper för djur och växter, att skapa en naturlig yttre ring för bebyggelsens expansion ut i landskapet samt öka möjligheten till stadnära rekreation. Vänsterpartiet lyckades få in formuleringar om gröna stråk i kommunens översiktsplan 2010 men sedan dess har mycket lite hänt. Vänsterpartiet avsätter årligen 20 miljoner i investeringsmedel för detta och är därmed i särklass det parti i Lund som vill satsa mest resurser på miljö och klimat.
• Attraktiv kollektivtrafik. Viktiga nya järnvägssatsningar för Lund är den så kallade Diagonalen (snabbtåg Malmö – Kristianstad via Lund/Brunnshög och Hörby) och Simrishamnsbanan (första etapp Malmö – Staffanstorp – Dalby), men ingen av dessa blir av med borgerligt styre. Inte heller spårväg i Lund; istället prioriterar regeringen, Region Skåne och Lunds kommun tre nya motorvägsavfarter och tillvägar till en kostnad som överstiger spårväg. Även bussnätet behöver byggas ut och turtätheten öka, inte bara på de linjer som är mest pendlingsintensiva, och servicelinjen i Lund återinföras. Detta är ett vägval: Ska Lund få ny massbilism eller kollektivtrafik? Vänsterpartiet föreslår att vi satsar på kollektivtrafik.
• Billig eller helst avgiftsfri kollektivtrafik. För att fler ska välja klimatsmarta sätt att transportera sig måste kollektivtrafiken inte bara bli bättre, den måste också bli billigare. För de flesta typer av resor i Lunds kommun tjänar bilägare idag ekonomiskt på att ta bilen, trots parkeringsavgifter. Vänsterpartiet vill att Skåne blir försökslän för avgiftsfri kollektivtrafik. De borgerliga och miljöpartiet har istället ökat Skånetrafikens taxor kraftigt. Redan nästa år vill vi sänka kollektivtrafiktaxorna och införa avgiftsfria bussresor på lördagar.
• Avskaffa parkeringsnormen – bygg stadsmässigt. Lunds kommun har beslutat om en parkeringsnorm som tvingar alla som ska bygga i Lund – bostäder, kontor eller verksamheter spelar ingen roll – att också bygga ett visst antal parkeringsplatser. Detta är ett föråldrat synsätt från de årtionden då bilen stod i centrum för stadsplaneringen. Parkeringsnormen är idag en del av problemet att åstadkomma fungerande, gröna och samtidigt täta bostads- och verksamhetsområden. Samtidigt fördyrar normen byggandet, speciellt när den tvingar fram underjordiska parkeringslösningar vars kvadratmeterpris blir lika högt som lägenheternas. Alla säger sig idag vilja bygga stadsmässigt, men i praktiken planeras de flesta bostadsområden efter samma principer som förr.
• Investera fossilfritt. Nyligen har en ny internationell miljörörelse vuxit fram som förespråkar divestment – att myndigheter och stater ska ”av-investera” i företag som handlar med fossila bränslen. Rörelsen, som också finns i Lund, kallas Fossil Free. Vänsterpartiet stödjer denna rörelse och vill lägga till i kommunens investeringspolicy att investeringar i fossila bränslen inte ska vara tillåtet, som en del av kommunens klimatansvar. Det betyder att Lunds kommun inte längre skulle få investera pengar i sådan verksamhet som arbetar eller handlar med produkter som till exempel kol och olja.

V – med eller utan iS?

I Vårdpartiet i Skåne (ViS) finns några av de aktivister för den skånska sjukvården jag beundrar mest. Men andra, precis lika goda kämpar, finns i Vänsterpartiet. ViS ställer upp i regionvalet. Jag är ju så att säga part i målet så jag kanske borde avstå ifrån att försöka jämföra de bägge partierna, men valet närmar sig och jag kan liksom inte riktigt låta bli.

På ett par viktiga punkter driver de bägge partierna en snarlik linje: Kraftig ökning av antalet vårdplatser i Skåne, stärk personalens och patienternas ställning, minska byråkratin, inga ideologiskt motiverade privatiseringar av vården. 

Fast vad gäller privatiseringar formulerar sig Vänsterpartiet betydligt vassare mot skattefinansierad sjukvård som drivs med privata vinstintressen; ViS tar bara avstånd från "riskkapitalbolag". Problemet är att i avtal och vid upphandlingar kan inte Region Skåne lagligen diskriminera sådana bolag, har man tagit privatiserings-fan i båten får man ro honom i land – riskkapitalbolag eller ej.

Till skillnad från alla andra partier som ställer upp i regionvalet vill V och ViS upplösa styggelsen Skånes Universitetssjukhus (SUS) och återinföra självständiga sjukhusledningar för alla de skånska sjukhusen.

Hur det nödvändiga lyftet för den skånska sjukvården ska betalas lämnar oss ViS i okunnighet om, i alla fall hittills. På deras hemsida finns ett baner som heter "Om skatt" men klickar man där kommer man till ett meddelande att de snart ska återkomma med en beskrivning av sin skattepolitik. Här är Vänsterpartiet glasklart: Så länge inte statsbidragen räknas upp är regionskatten enda chansen och partiet är beredd att höja den så mycket som krävs för att rädda vården.

I övrigt måste man konstatera att Vänsterpartiets valplattform för sjukvården i Skåne är betydligt mer komplett än Vårdpartiets kortfattade program, för att inte tala om andra regionpolitiska områden som kollektivtrafik och närings- eller miljöpolitik, där man i bästa fall finner någon allmän formulering om goda ambitioner hos ViS. Sociala och jämställdhetsaspekter på vården eller andra politikområden lyser också nästan helt med sin frånvaro.

Något annat är kanske inte att begära från ett så pass ungt parti. Men detta är troligtvis också en spegel av problemet för ett enfrågeparti, med aldrig så goda ambitioner. Det som enar är motståndet mot den förda politiken, i detta fall alliansens och Miljöpartiets nedmontering av sjukvården i Skåne och det hierarkiska monster de skapat i form av SUS och de andra sjukvårdsområdena. I övrigt är det inte alls säkert att partimedlemmarna har samstämmiga åsikter.

Ett annat problem för ViS är att genomslaget, i alla fall hittills, har uteblivit. Chansen att faktiskt ta sig in i regionfullmäktige måste nu bedömas som små. S har liksom V ganska högt förtroende i sjukvårdsfrågor, befinner sig också i opposition mot den förda politiken och blir svåra att ta många röster ifrån. Eftersom ViS öppet utmanar den styrande politiska borgerligheten i sjukvårdsfrågor dras knappast borgerliga eller miljöpartistiska väljare dit, utom sådana som är starkt engagerade för och har mycket god kunskap i just sjukvårdspolitik i Skåne och därtill är begåvade med prestigelöshet och ett öppet sinne. Det verkar tyvärr inte finnas tillräckligt många sådana...

Ja, det var väl inte helt oväntat var jag skulle landa i jämförelsen, det blir V utan iS. Men jag önskar ViS lycka till i valet, i alla fall för varje röst de lyckas sno ifrån den styrande femklövern.

Kort om bolagen i skola och välfärd

Det finns bara två länder i hela vida världen som tillåter att företag – stora eller små – får lov att göra vinst på skolverksamhet. Det är Chile och Sverige. Chile håller nu på att avskaffa systemet. 

Sju av tio svenskar vill avskaffa privata vinstintressen i skola och välfärd, men sju av åtta riksdagspartier vill på olika sätt permanenta detta misslyckade experimentet. Ett parti, Vänsterpartiet, vill göra det självklara: Se till att varje skattekrona går till barnens undervisning och omsorgen om de sjuka och äldre.

Detta är onekligen något att reflektera över inför 14 september.

Prova på idrott och kultur

Ge alla barn möjlighet att prova på idrott och kultur. Det föreslår Vänsterpartiet Lund i en motion till kommunfullmäktige idag. Alla barn mellan 6 och 12 år  ska under tre terminer kostnadsfritt få prova på idrott- och kulturverksamheter.

Prova-på-idrott

Idag finns möjlighet för barn och unga att prova på olika idrotter, bland annat genom Lundabygdens IF. Lundabygdens föreningsidé är unik: Genom Prova-på-konceptet, som utvecklats av eldsjälar inom föreningen, får barn och unga testa olika idrotter, utan tävlingssyfte. Ungdomarna behöver inte från början bestämma sig för en idrott, utan kan prova på många olika, för att senare kanske fokusera på någon eller några. Avgiften per termin är inte jättehög (350 kronor), men trots det är det många barn som inte kan delta. Ja, ibland är det de barn som behöver det bäst som inte kan delta. Lundabygdens IF har försökt lösa detta genom sponsoravtal, men det ska inte vara en ekonomisk fråga om barn ska börja idrotta eller ej. Därför föreslår vi att kommunen tar ansvar för avgiften under Prova-på.

Prova-på-kultur

Vi vill utveckla prova-på-konceptet till ett helt nytt område, till att även gälla inom den kommunala kulturundervisningen. Genom Prova-på-kultur ges barn möjlighet att under tre terminer prova de olika kulturuttrycken som finns inom kulturskolan: musik, dans, bild, teater, film och skrivande. Genom Prova-på-kultur kan barnen få testa vilka kulturuttryck de tycker bäst om, för att senare kanske fortsätta med just detta.

Avgifterna i Lunds Kulturskola tillhör de högsta i landet, årsavgifter på ett par tusen stänger effektivt ute dem som inte har högt motiverade föräldrar med goda resurser. Genom en avgiftsfri introduktion på tre terminer vill vi bredda intaget, sänka trösklarna och göra det möjligt för alla barn att delta i kulturskapande. 

Detta förutsätter en nysatsning på Kulturskolan, vars resurser sakta urholkats genom åren. Lund har idag 110.000 invånare men Kulturskolans verksamheten har ungefär samma volym som när kommunen hade 80.000 invånare.

Kultur och idrott ökar välmåendet och bidrar till att barn och ungdomar mår bra både fysiskt och mentalt. Prova-på-verksamhet främjar inte bara intresset för idrott och kultur utan gör också att detta intresse kan växa utan tävlings- eller prestationskrav. 

Det tycker vi att Lunds barn är värda.

Tiggarna och SD

Ingen vill väl se tiggare på gatorna. Vi reagerar lite olika på fenomenet, en del ger en slant eller försöker stödja på annat sätt, en del kanske grubblar en stund över hur det är ställt i deras hemländer. De flesta känner nog maktlöshet. Vi vet nu, både genom polisens uppgifter och efter olika reportage från de rumänska byar de flesta nya tiggare kommer från, att det inte rör sig om ligor som utnyttjar människor. Det är familjer som har förlorat allt. Tidigare var det också fattigt men det fanns industrier och jobb i områdena; de har alla försvunnit med kapitalismens segertåg. Med den nuvarande nyliberala ordningen i Europa har den rumänska regeringen få möjligheter att ändra på detta, men den borde naturligtvis sätta in sociala åtgärder för att lindra nöden. Det är människor som inte har någon annan möjlighet att försörja sig än genom tiggeri.

Det finns bara ett parti som skulle tänka tanken att utnyttja dessa människors misär i den svenska valrörelsen. Ett rasistiskt parti. Sverigedemokraterna. Så fort de hittar en grupp som de kan sparka på för egna syften så gör de det. Så gjorde också nazisterna på 1930-talet.

I en påkostad affischkampanj kräver SD att dessa människors enda försörjningsmöjlighet ska kriminaliseras. De vill hetsa lundborna mot tiggarna genom att antyda att Lund har blivit världens socialbyrå, precis som om det inte var frivilligt att ge.

De hävdar att lundaborna känner sig otrygga när de ser tiggare på stan. Jag tror att få lundabor känner igen sig i den beskrivningen. Själv kan jag dock vittna om att jag känner mig otrygg när jag ser SD på stan.

Reinfeldts halmstrå

Moderatledarens uttalanden i söndags kväll har med rätta väckt uppmärksamhet. Dels pekade han ut flyktingmottagandet som en orsak till underskott i statens finanser, dels öppnade han för fortsatt alliansregering även efter en valförlust, men med stöd av SD.

Vart och ett för sig är uttalandena anmärkningsvärda. Det första är grundfalskt. Statens finanser bestäms av två saker: Skatteintäkternas storlek och statens utgifter men flyktingmottagandet står för en försvinnande liten del av statens utgifter. Det andra är ett brott mot tidigare ståndpunkter både hos regering och opposition, att aldrig räkna in ett rasistiskt parti i regeringsunderlaget.

 

Men det är kombinationen av dessa bägge uttalanden som skrämmer mest. Fredrik Reinfeldt vet att valet är förlorat. Nu griper han inte bara efter ett halmstrå, han försöker skapa det.

 

Genom att plötsligt ge SD rätt om flyktingkostnaderna ger statsministern dem helt medvetet luft under vingarna  – inte för att han gillar dem, utan för att han vet att SD är enda chansen att blockera de rödgröna och behålla en borgerlig regering. Applåderna från det bruna partikansliet lät inte vänta på sig.

 

Reinfeldt är i underläge, han är desperat, han tar nu till alla medel. De rödgrönas svar måste bli att vägra låta debatten handla om det som SD, och numera också moderaterna, vill. Vi ska prata om välfärden och framtiden.

Vi jämställer Lund

Varför tjänar ett vårdbiträde i Lunds kommun 2 000 kronor mindre i månaden än en parkarbetare? Och varför tjänar en undersköterska 2 700 mindre än en renhållningsarbetare?

I jämförelsen mellan kvinnodominerade och mansdominerade yrken, med likvärdiga krav och arbetsinnehåll, finns ett entydigt mönster: kvinnodominerade arbeten är lägre betalda. Det är inte heller ovanligt att kvinnodominerade yrken, som utifrån kommunens egen värdering borde vara högre betalda än mansdominerade, ändå ligger betydligt lägre.

Dessa klyftor har två- eller tredubblats sedan de borgerliga kom till makten i Lunds kommun 2006. Vad kan man då göra åt detta? De borgerliga, med Folkpartiet i spetsen, menar att kommunen ska göra – ingenting. De motiverar detta med att de mansdominerade yrkesgrupperna måste ha högre lön, annars förlorar kommunen viktig kompetens. Denna risk att förlora kompetens finns uppenbarligen bara för yrkesgrupper som vaktmästare, parkarbetare och renhållningsarbetare, inte för undersköterskor, vårdbiträden eller barnskötare.

Men det går att göra någonting – om bara den politiska viljan finns. Senast Vänsterpartiet var med och styrde Lund (2002–2006) minskade vi gapet rejält genom att anslå riktade medel för att ge de kvinnodominerade yrkesgrupperna extra lönelyft utöver avtalet.

Den som tycker att lika lön för likvärdigt arbete är en bra idé har inget annat val än att rösta bort allianspartierna i Lund den 14 september. Vänsterpartiet är garanten för att jämställda löner blir en av de första frågorna som en rödgrön majoritet i Lund åter tar upp.

Ta tillbaka vården i Lund

Det är ingen hemlighet att vänstern vill sätt stopp för riskkapitalbolagen och deras framfart inom Lunds äldreomsorg och LSS-verksamhet. Liksom de flesta lundabor har vi fått nog av Carema (numera Vardaga) och Attendo.

 

Vad som kanske inte är lika känt är att Vänsterpartiet samtidigt tänker genomföra en ambitiös satsning på att lyfta vård, omsorg och rehabilitering: Mer resurser för att öka personaltätheten, ökning av vårdtagarnas frihet att välja aktivitet och insatser, förbättra vårdyrkets attraktivitet genom höjda löner, försök med kortad veckoarbetstid samt utbildningssatsning, m.m. Ja, V är i särklass det parti som vill satsa mest på att öka vårdkvalitén i Lund.

Så här i valtider säger naturligtvis alla partier att de vill satsa på vården. Men de som har makten bör inte dömas efter sina ord utan sina gärningar. De borgerliga har styrt Lund sedan 2006. Under denna tid har antalet vårdplatser minskat liksom personaltätheten på de som finns kvar. Majoritetspolitikerna har egentligen bara haft två bärande tankar under alla dessa åtta år: Årliga nedskärningar och privatiseringar.

De har satt skattesänkningar före de äldres och de funktionshindrades behov. De lade så sent som förra året ner kommunens personlig assistentverksamhet och minskade därigenom valfriheten genom att hänvisa alla till privata bolag. Nu vill de snabbt, innan valet, genomföra en ny upphandling av en tredjedel av Lunds äldreboenden och LSS-boenden. De vill knyta upp kommunen i långa kontrakt så att en rödgrön majoritet inte ska kunna rubba riskkapitalbolagen.

De handlar rakt emot kommuninvånarnas intresse och vilja. Fyra av tio lundabor vill minska privat äldrevård, endast en av tio vill öka den. Anmärkningsvärt är också att SD:s väljare i Lund ogillar privat äldrevård, men deras företrädare i kommunfullmäktige har konsekvent stött de borgerliga i dessa frågor.

Bland rödgöna väljare är siffrorna ännu tydligare: 62 procent vill ta tillbaka privatiseringar och endast 5 procent vill öka på dem. Tyvärr går inte heller ledningarna för Socialdemokraterna och Miljöpartiet riktigt i takt med sina väljare i dessa frågor.

Vid en valseger i höst kommer S, V och MP ha ett tydligt mandat från lundaborna att satsa på vård och omsorg och ta tillbaka den i kommunal regi. Men den enda garanten för att det verkligen kommer att bli så är Vänsterpartiet.

Skånsk sjukvård ska räddas

Region Skåne - nu sämst i landet enligt SKL

Efter åtta år med de borgerliga + miljöpartiet i regionledningen har Skåne landets sämsta sjukvård. Många av oss  har nära och kära som drabbats av oavbrutna omorganiseringar, nedskärningar och privatiseringar. Vi har anat detta länge. Det borde inte vara så, utgångsläget är utmärkt, men en arrogant och ideologisk höger har tillsammans med MP lyckats rasera det mesta.

I höst har vi äntligen chansen att börja vända skutan rätt igen. Tyvärr inser inte sossarna riktigt vad som behöver göras, men med en förstärkt vänster kan vi sätta en ny dagordning:

• Börja satsa på vården
• Återupprätta sjukvårdspersonalens stolthet och ära
• Dra in privatiseringarna
• Sparka regiondirektör Rastad åt Häcklefjäll

Om inte förr så ses vi vid valurnan 14 september. Den skånska sjukvården ska räddas - till varje pris!

Jämställda löner och sextimmarsdag i Lund?

I Lunds kommun ökar sjukskrivningarna och klyftorna mellan de yrken som domineras av män respektive kvinnor ökar. På arbetsgivarutskottet idag diskuterades personalstrategisk handlingsplan för kommande år. De borgerliga hade inga egna idéer om att lyfta personalpolitiken i Lund, men jag presenterade, med stöd av Anna-Lena Hogerud (S) nedanstående punkter. 

Under rubriken Attraktiv arbetsgivare, två nya punkter

• Jämställ lönerna. För att jämställa lönerna i Lunds kommun ska en systematisk satsning på att öka de kvinnodominerade yrkenas lönenivåer genomföras med start 2015
• Förbättrade arbetsvillkor. För att förbättra arbetsvillkoren ska alla som ofrivilligt arbetar deltid erbjudas heltid, timanställningar och bemanningsföretag minskas respektive fasas ut till förmån för riktiga anställningar och delade turer avskaffas. Inom en eller flera verksamheter ska försök med sex timmars arbetsdag initieras under 2015

Under rubriken Hälsa och arbetsmiljö, två nya punkter: 

• Möjligheten till en timmes friskvård i veckan på arbetstid ska införas för samtliga anställda under 2015
• Förbättrad kommunövergripande rehabilitering. Genom förbättrad rehabiliteringen och systematiskt arbetsmiljöarbete ska de som drabbas av ohälsa snabbare komma tillbaks i arbete. Antalet personer som förmås att avsluta sin anställning på grund av sjukdom ska minska kraftigt under 2015

De borgerliga ville inte fatta beslut utan återremitterade hela ärendet till sammanträdet i juni. Det ska bli spännande och se om de då förmår att formulera en enda självständig tanke om hur villkoren för att arbeta i Lunds kommun ska se ut. Det skulle i så fall vara första gången sedan de fick makten 2006.

Å andra sidan har den rödgröna oppostionen varit desto mer aktiv. Ovanstånde punkter kan ses som en avsiktsförklaring. Men det kommer att hänga på en rödgrön valseger i Lund i höst. 

Har S ändrat sig om EU nu?

Stefan Löfven och Marita Ulvskog presenterade i veckan Socialdemokraternas EU-valprogram. Precis som tidigare säger de att EU ska införa ett socialt protokoll för att ”löntagarnas rättigheter ska stärkas”. Det är naturligtvis utmärkt, men hur har de tidigare agerat i denna fråga?

EU består av 28 länder, varav många med högerregeringar. Sannolikheten att dessa plötsligt ska enas om att ens en gång sätta sig ner och förhandla om att stärka löntagarnas rättigheter är mikroskopiska. Enda chansen att få upp frågan på dagordning är i samband med fördragsförändringar, för då måste alla länder bli överens. Men då vill inte Socialdemokraterna agera alls.

Vänsterpartiet ville tillsammans med stora delar av LO att Sverige skulle kräva ett socialt protokoll i samband med att Lissabonfördraget skulle godkännas av riksdagen 2008. Det avvisades av Socialdemokraterna. Likadant var det vid fördragsändringen 2012 när den europeiska stabiliseringsmekanismen skulle godkännas: Vänsterpartiet ställde som krav att denna skulle kopplas till ett socialt protokoll, medan S återigen hävdade att det var ”fel tillfälle" och röstade med den borgerliga regeringen.

När nu Socialdemokraterna åter pratar om ett socialt protokoll är det svårt att ta dem riktigt på allvar. När det verkligen gäller så vågar de ju inte driva frågan gentemot de andra EU-länderna. Den som är intresserad av att stärka arbetarnas ställning inom EU bör nog istället förlita sig på Vänsterpartiet.