Saknar landet opposition?

Under rubriken Landet utan opposition visar en socialdemokrat och en miljöpartist sina egna partiers brist på tydliga ställningstaganden gentemot regeringen (Svenska Dagbladet 12/5).

Anna Ardin, S, och Peter Bodach Söderström, MP, hänvisar till ett brett folkligt missnöje med centrala delar av regeringens politik, ett missnöje som inte motsvaras av någon alternativ politik från S och MP:

I stället för att samla en opposition mot regeringen i de frågor där folk är besvikna, och man ideologiskt har potential att svara på frågorna, ägnar man sig åt en märklig tävling där strävan verkar vara att bli stödparti åt regeringen Reinfeldt.
    Vinster i vården? MP säger ja. Inköp av dyra JAS-plan? S stödjer alliansen. Fortsatt gynnande av koncerner i skolan? MP är positivt. Satsning på motorvägar istället för kollektivtrafik? S skyndar till Reinfeldts sida.

De fortsätter:

När det gäller skattepolitiken förmår faktiskt inget av de rödgröna partierna vara självständiga. Både Miljöpartiet och Socialdemokraterna försäkrar istället att de ska driva den borgerliga skattepolitiken vidare. 

Kritiken mot S och MP är berättigad, men kartläggningen av den rödgröna oppositionens politik är inkomplett. Det är obegripligt att författarna lyckas undgå att nämna att det faktiskt finns ett parti som torde motsvara alla deras krav på hur ett oppositionsparti ska vara. Vänsterpartiet utmanar regeringspolitiken i alla de sakfrågor som nämns, för det mesta ensamt, men ibland tillsammans med endera S eller MP.

Debattörerna menar att S och MP har potential att bli en trovärdig opposition. Det är möjligt och i allra högsta grad önskvärt, men min gissning är att det först krävs att de känner sig rejält pressade av ett växande väljarstöd för Vänsterpartiet. 

Annars tror de nog att de kan smyga sig igenom valrörelsen, precis som de försökte göra 2010.