Kan ekonomerna förklara världen?

Först: Vad innebär det att förklara världen? Detta är en i grunden filosofisk fråga men eftersom jag inte är filosof kan jag bara beskriva min inställning i egna enkla termer. Rätt om vi erkänner förekomsten av en faktiskt levande verklighet utanför våra sinnen måste vi inta ett ödmjukt förhållningssätt till vår egen förmåga att förklara den. Denna verklighet är oerhört mångfacetterad, oerhört mycket mer komplicerad än vad vår förmåga att beskriva den någonsin kommer att bli. Det spelar ingen roll vilken del av denna verklighet vi beforskar – biologin, fysikens lagar, samhällsvetenskapen – inte heller om vi rör oss på mikronivå, eller om vi till exempel studerar hela mänskliga samhällen och dess utveckling, vi kommer aldrig att komma fram till några eviga svar. Därför är alla sanningar relativa och alla våra utsagor om verkligheten i någon mening preliminära. Detta är ingen deprimerande eller vetenskapspessimistisk insikt. Tvärtom. Det ger en vacker garanti för att den mänskliga nyfikenheten aldrig kommer att kunna stillas, att varje fråga vi tycker oss ha besvarat omedelbart reser nya och ännu mer komplexa frågeställningar. Eller som vi brukar säga på min egen institution: Forskningens mål är att bli förvirrad på ett högre plan.

Kan då ekonomerna förklara världen? Ja kanske, fast i så fall ofärdigt och med begränsningar eftersom de lika lite som andra förmår att beskriva världen i all dess komplexitet. Definitionsmässigt studerar nationalekonomin hushållningen med knappa resurser. Ekonomer bör alltså kunna ge i alla fall preliminära utsagor om delar av denna verklighet. En annan fråga är naturligtvis hur bra de lyckas med det. Det är kanske den frågan som tilldrar sig störst intresse.

Hur har då ekonomerna försökt förklara världen. Låt oss börja med den klassiska nationalekonomin med namn som William Petty, Adam Smith, David Ricardo, John Stuart Mill och Karl Marx. De försökte förklara samhället precis när den moderna kapitalismen och industrialismen växte fram. De studerade flöden av varor, arbete och pengar i ekonomin och försökte förstå pris- och lönebildning, handel och framförallt – hur människorna förhöll sig till detta. I deras teorier och förklaringar fanns sociala förhållanden, kriser, rika och fattiga och klasser. Det de gjorde var just att försöka förklara världen. Därmed inte sagt att de alltid var så bra på att göra projektioner. Ta till exempel den ekonomiska demografins fader Thomas Malthus, som efter många års studier av sambanden mellan befolkningen och ekonomin kunde fastslå att en växande befolkning ledde till ökande livsmedelspriser och därmed till ett hot mot den växande befolkningens försörjning. Men bläcket hade inte hunnit torka på hans manuskript An Essay on the Principle of Population (1798) förrän just det sambandet bröts med jordbrukets enastående produktivitetsutveckling. Men detta var de stora berättelsernas tid inom nationalekonomin och en gängse beteckning på ämnet var politisk ekonomi. Undertiteln till Karl Marx Kapitalet var t.ex. En kritik av den politiska ekonomin.

I slutet av 1800-talet kom så den så kallade marginalistiska revolutionen att förändra ekonomivetenskapen i grunden, med namn som Stanley Jevons, Leon Walras och Alfred Marshall. I denna neoklassiska nationalekonomi, som ännu dominerar ämnet, är den samhälleliga kontexten borta och människorna har reducerats till nyttomaximerare med fullständig information om marknaden som ständigt agerar rationellt. Denna marknad strävar alltid mot jämvikt. I jämvikten finns ingen över- eller underproduktion, utbud balanserar efterfrågan, vilket betyder att det inte finns någon arbetslöshet. 

Det är nu som August Strindberg i Liten katekes för underklassen ställer frågan "Vad är ekonomi?” – och svarar ”En vetenskap uppfunnen av överklassen för att komma åt frukten av underklassens arbete.” Generaliseringen är naturligtvis djupt orättvis mot en rad seriösa forskare inom disciplinen, men inte desto mindre var det så att under Strindbergs tid och ännu under tidigt 1930-tal hävdade en i stort sett enig ekonomkår att orsaken till kriser var att fackföreningarna hade stört jämvikten genom att driva upp lönerna. Det förhärskande receptet för att lösa kriser blev således att försöka sänka lönerna och därmed ytterligare försvaga köpkraften hos de som redan var fattiga.

Denna visdom bröts emellertid med genombrottet för Stockholmsskolan och John Maynard Keynes. Jag vill påstå att en bidragande orsak till detta paradigmskifte var 30-talskrisens djup och de krav som politiken ställde. Nu fokuserades åter på det verkliga samhället, den verkliga ekonomin utanför modellerna. Istället för jämvikt betonades att marknadskapitalismen var instabil och skulle hamna i ständiga kriser utan statlig reglering och hjälp. Som förklaring till kriserna såg ekonomerna framförallt otillräcklig efterfrågan och det recept de nu förskrev var det rakt motsatta gentemot den föregående generationen ekonomer: Stimulera efterfrågan och köpkraft genom att stödja privat och offentlig konsumtion. Detta synsätt var förhärskande under den moderna välfärdsstatens framväxt, fram till 1970-talet. 

Men efter Margret Thatchers och Ronald Reagans valsegrar i Storbritannien respektive USA kom en snabb nyliberal våg bland ekonomerna, Milton Friedman och den så kallade Chicagoskolan hade tidigare under 1970-talet gått före. Nästan alla ekonomer, som tills helt nyligen varit goda keynesianer, vände plötsligt och hävdade att kontracyklisk krisbekämpning, som man framgångsrikt ägnat sig åt i fyra decennier, egentligen aldrig hade fungerat. Där är vi idag. Visserligen har Keynes och behovet av att stimulera efterfrågan fått något av en renässans i USA och annorstädes efter den ekonomiska världskris som startade 2008, men i den europeiska krisbekämpningspolitiken har det varit nedskärning av offentlig verksamhet och lönesänkningar som pressats igenom i land efter land.

En lite beklämmande detalj är att nedskärningskurerna till viss del genomdrivits med falska ekonomiska forskningsresultat. Under normala omständigheter skulle ett räknefel i papper i nationalekonomi vara en komplett icke-händelse för den övriga världen. Men i april 2013 skapade ett sådant misstag rubriker i världspressen – det rörde sig om ett kodningsfel i ett Excel-ark, tillsammans med flera andra brister i analysen. Vi måste tyvärr konstatera att det då redan hunnit påverka politikens riktning.

Varför? Jo, eftersom papperet i fråga, Growth in a Time of Debt, av de två Harvard-ekonomerna Carmen Reinhart och Kenneth Rogoff, hade fått hög status i debatten om den ekonomiska politiken. Ända sedan papperet först cirkulerade, hade det citerats tungt av dem som förespråkar finanspolitisk åtstramning och omedelbara kraftiga nedskärningar av statliga utgifter. Slutsatsen i pappret var att den ekonomiska tillväxten faller som en sten när ett land statsskuld överstiger 90 procent av BNP. Detta argument har gång på gång använts för att tvinga Grekland och Spanien på knä, ett uppskjutande av nedskärningarna bli katastrofala. I april 2013 visade en ung doktorand som försökte replikera Reinhart och Rogoffs resultat att det var en bluff.

Jag vill alltså påstå att nationalekonomins förändring och förhärskande inriktning inte bara drivits av en inomvetenskaplig utveckling utan i allra högsta grad av politikens inriktning och de krav som makten ställt. Därmed blir det osäkert vem som egentligen förklarar världen. Om de ledande eller i alla fall mest profilerade ekonomerna i praktiken uppträder som maktens lydiga redskap är det ju egentligen inte de som förklarar världen utan deras uppdragsgivare. Detta blir än tydligare om de mest inflytelserika ekonomerna antingen representerar regeringen, till exempel sitter i regeringens finanspolitiska råd, är anställd av arbetsgivarorganisationen eller någon av dess tankesmedjor eller jobbar på någon av storbankerna. Med detta vill jag på intet sätt förminska enskilda forskare och deras resultat. Men jag vill varna för att betrakta deras utsagor om vår samtid och framtid som objektiva och ofärgade av politiska preferenser.

Låt mig ta ett par exempel på detta. I Finansdepartementets långtidsutredning från 2000 drog ekonomerna slutsatsen …att det på sikt blir svårare att finansiera välfärdssystemen via skatter, åtminstone om nuvarande ambitioner skall bibehållas.

Denna utsaga har dominerat den fortsatta debatten. Sedan dess har olika utspel om hur man ska privatisera offentliga kostnader eller verksamhet stått som spön i backen. Till exempel hävdar den inflytelserike nationalekonom Robert Boije att …vare sig vi vill eller ej behövs lösningar med egenfinansiering, och att …det går inte att finansiera den ökade efterfrågan på välfärdstjänster med ständigt höjt skatteuttag.

Men eftersom skattekvoten, alltså den del av BNP som går till offentligt finansierad verksamhet och transfereringar, sjunkit från 51 procent år 2000 till 44 procent idag är det faktiskt ganska magstarkt att tala om ständigt höjt skatteuttag. Hur ser det då ut för framtiden? Kommer vi att kunna finansiera välfärdssystemen via skatter? Fram till 2030 kommer kostnaderna för pensioner, sjukvård och omsorg att öka med 1,5–2 procent som en följd av att befolkningen blivit äldre, alltså med 55–72 miljarder kronor. Det motsvarar cirka hälften av statens minskade inkomster till följd av skattesänkningarna sedan 2006. Av detta är det ganska lätt att dra slutsatsen att det till mycket stor del, eller kanske till och med helt och hållet, beror på politisk vilja om vi i framtiden ska kunna finansiera välfärdssystemen med skatter. Sedan är det upp till var och en att utifrån sina politiska preferenser avgöra om de anser att privata lösningar eller gemensamma lösningar är vägen framåt. Men till skillnad från vad en del ekonomer hävdar har vi faktiskt ett val.

Ett annat exempel: Sedan 1980-talet har löneandelen av den totala inkomsten i landet minskat kraftigt och är nu nere på ungefär samma nivåer som på 1910-talet. Två av de tyngre delarna av politiken sedan 2006 har varit: Inskränkning av ersättningar i socialförsäkringarna, speciellt sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen samt jobbskatteavdragen, något som genomfördes av borgerliga regeringar, fast socialdemokrater och miljöpartister har till stor del accepterat det i efterhand. Dessa åtgärder bygger på en specifik ekonomisk teori, nämligen mikroekonomisk teori om individens arbetskraftsutbud. Vi tänker oss att varje individ ständigt gör en nyttokalkyl mellan fritid och arbete, denna kalkyl kan man rita upp i form av en så kallad indiffferenskurva. Efter några antaganden kan man också räkna fram en så kallad reservationslön: den lägsta lön som krävs för deltagande på arbetsmarknaden, vilken bland annat är beroende av ersättning vid till exempel sjukdom eller arbetslöshet. Den ekonomiska motiveringen för dessa bägge åtgärder, alltså jobbskatteavdragen och försämringen av socialförsäkringarna, är just att öka arbetskraftsutbudet. Vi som har jobb förväntas arbeta ännu mer och de som inte har ett jobb förväntas skaffa ett när reservationslönen sänks. Det ökade arbetskraftsutbudet ska i sin leda till att lönerna pressas neråt och relativt sett sänks, vilket ska öka arbetsgivarnas benägenhet att anställa.  

Alltså vill man skapa incitament för fler att söka arbete och för dem som redan jobbar att försöka öka sin arbetstid. När utbudet av arbetskraft på detta sätt ökar tenderar lönerna att falla, vilket gör det billigare att anställa, vilket skapar fler jobb. Detta är en kanske inte helt populär tankekedja att sälja in hos den breda allmänheten.

– Jag vill påstå att man rentav mörkat det här och uttryckt sig oerhört svävande, säger Lars Calmfors, professor i nationalekonomi och regeringens rådgivare.

I ett uppmärksammat reportage i Dokument Inifrån 2013, som hette Lönesänkarna ställdes frågan om denna politik hade varit effektiv med tanke på att arbetslösheten är betydligt högre idag än när den inleddes. De deltagande nationalekonomerna kan man säga blev svaret skyldiga. Medan den deltagande ekonomhistorikern Lennart Schön, menade att det faktiskt kan vara så att det är andra faktorer som är avgörande för sysselsättningen, att man kanske inte ska leta på utbudssidan med hjälp av mer eller mindre orealistiska mikromodeller om människors beteende utan istället titta på efterfrågesidan och investeringsnivån i landet.

Ett tredje exempel: Den kanske största förändringen i offentlig verksamhet i Sverige genomfördes utan någon som helst debatt. I en kompletteringsproposition signerad den dåvarande finansministern Kjell Olof Feldt godtog riksdagen i juni 1988 påbörjandet av en process som har ersatt lagstyrning med hjälp av kontrakt, anslag och statlig tillsyn med ett system med prislistor. I en berömd artikelserie i DN karaktäriserade Maciej Zaremba detta som en genomgripande ändring av Sveriges statsskick, som flyttat fokus från patienten, brukaren, eleven till vad som är ekonomiskt lönsamt inom det system med prislappar som skapats.

Förändringen bygger på en ekonomisk teoribildning som kallas New Public Management. Det är ett välkänt faktum bland ekonomer att tjänstesektorn har lägre produktivitetsutveckling än industrisektorn. När en allt större del är sysselsatta inom tjänstesektorn kommer därför den ekonomiska tillväxten att stagnera. Detta kallas Baumols sjuka efter den amerikanske nationalekonomen William Baumol. Men Baumols eget exempel är talande: Det tar lika lång tid för en symfoniorkester att spela en Beethovensymfoni idag som för 100 år sedan. Produktivitetsutvecklingen för violinisten och oboisten har alltså varit noll på hundra år. Men naturligtvis vill vi inte höra dem spela igenom Pastoralsymfonin på 2,5 minut, vilket skulle motsvara industriarbetarens produktivitetsutveckling under dessa hundra år. Samma resonemang kan överföras till de flesta delarna av offentlig verksamhet. De flesta vill nog inte att läraren ska undervisa snabbare utan så att eleverna får kunskaper och färdigheter. Vi vill inte att väckning och läggning på ålderdomshemmet ska ske på ackord utan med respekt och värme. Vi vill att alla barnen på förskolan ska vara glada och bli sedda, inte att förskolans produktivitet eller ekonomiska resultat lyfter. Därför borde införande av styrsystem från industrin inte vara en självklarhet, borde inte vara något som ett gäng ekonomer trumfar igenom i en bisats i en kompletteringsproposition.  

Ett sista exempel: Det var länge en dogm bland ekonomer att kapitalismen efterhand skapar någon sorts spridning, ja utjämning av resurser i samhället. Enligt nationalekonomen Simon Kuznets ökar först klyftorna när ett samhälle industrialiseras, men sedan tenderar klyftorna att minska igen när kapitalismen genomsyrar alla delar av ekonomin. Ivrigt påhejade av den politiska högern har flera ledande ekonomer lanserat teorier om nedsippring – bara vi gynnar kapitalägarna gynnas till slut alla – och ekonomisk tillväxt har beskrivits som en ”tidvattenvåg som lyfter alla båtar, stora som små”.

Men under 2010-talet har vi istället sett en ny våg av forskning som berör just ojämlikhet och dess förutsättningar. I den franske nationalekonomen Thomas Pikettys bästsäljande bok Kapitalet i tjugoförsta århundradet visas att ojämlikheten mellan fattig och rik inom de flesta nationer mycket riktigt minskat under större delen av 1900-talet, men att detta inte har varit beroende av mekanismer inom ekonomin utan drivits fram av politiska beslut, vilket i länder som USA och England ofta triggats av krig och dess efterverkningar. Dessutom har ojämlikheten sedan 1980-talet börjat öka igen, till stor del beroende av nyliberala politiska beslut: Avreglering av finansmarknader, sänkta skatter på höga inkomster och förmögenheter, m.m.   

Ekonomerna behövs nog för att förklara världen, precis som vi behöver historiker, statsvetare, biologer, filosofer, fysiker... Det pågår mycket god forskning inom såväl nationalekonomi, ekonomisk historia som andra discipliner. Men när teorier och modeller ska tillämpas på samhället finns det ofta underliggande antaganden eller ideologiska preferenser i botten som inte klart framgår av förtexterna. Ekonomerna behövs, men politiken bestämmer; det upp till var och en att välja väg. Därför är det lämpligt att avslutningsvis travestera Axel Wallengren alias Falstaff, fakir med uppmaningen: 

Envar sin egen ekonom. 

"Satsningar" blev nedskärningar

Juni månads budgetmöte i Lunds kommun gick den styrande minoritetens väg. S- och MP-förslagen segrade i stort sett i varje omröstning med röstsiffrorna 31 mot 29. Detta med stöd av V och Fi, sedan de egna förslagen röstats ner, och genom att SD avstod från att rösta i slutvoteringarna. Vi var nog många som trodde att de skulle bryta denna linje när fullmäktiges sista omröstning, den om skattesatsen skulle ske. Men inte, de fullföljde och beslutet blev att höja skatten med 25 öre.

SD:s taktik att konsekvent släppa fram S/MP-förslagen kan tyckas märklig men är egentligen fullt logisk ur deras perspektiv: De vill tala om för Alliansen att om de inte förhandlar med SD om politikens innehåll segrar de rödgröna förslagen. Hittills har dock Moderaterna i Lund på ett hedervärt sätt avvisat alla inviter från SD.

Vad innebär då budgeten för välfärd och skola i Lunds kommun 2019? Såväl S/MP som Alliansen hade redan i ramarna lagt in en generell ”effektivisering” på alla nämnderna med mellan 1–2 procent, vilket betyder fortsatta nedskärningar. Detta berördes överhuvudtaget inte av Anders Almgren (S) eller Christer Wallin (M) när de presenterade sina respektive budgetförslag, vilket är anmärkningsvärt, inte minst med tanke på att Sydsvenskan på ett förtjänstfullt sätt påvisat denna dolda nedskärning. Den innebär till exempel för vård och omsorg en nedskärning på 29 Mkr och ”satsningar” på 6,5 Mkr, alltså en nedskärning på 22,5 Mkr netto enligt det segrande S/MP förslaget. 

Den enda kommunala verksamhet som får en substantiell förstärkning är den centrala förvaltningen, som till exempel finansierar personalavdelning och miljöstrategisk avdelning, men också deltagande i MIPIM, Almedalen och en ständigt ökande kavalkad av företagsjippon och lobbyism. För grundskola och förskola tar nedskärningarna och ”satsningarna” ut varandra; för alla andra verksamheter i kommunen – gymnasieskola, park- och gatuunderhåll, kultur, idrott – blir det nedskärningar, något som för övrigt kommer att fortsätta 2020 och 2021 enligt de ramar som S/MP tillsammans med Alliansen bestämt.

I Vänsterpartiets budgetförslag lyftes de generella nedskärningarna bort, samtidigt som en rad förstärkningar och förslag till utveckling av verksamheten presenterades av Hanna Gunnarsson: Mer resurser till skolan, minskade barngrupper i förskolan, kvalitetshöjning av vården, avskaffa delade turer, jämställda löner, m.m. Vad gäller finansiering föreslog V samma försiktiga skattehöjning som S/MP men räknade hem en resultatförbättring på 105 Mkr, vilket är den genomsnittliga skillnaden mellan budgeterat och verkligt resultat de senaste tre mandatperioderna. Det går naturligtvis att ha synpunkter på en sådan räkneövning men det går inte att bortse ifrån ett konsekvent mönster av överskattning av utgifter och underskattning av intäkter, något som i sig tvingar fram nya nedskärningar.

De borgerligas budgetalternativ ligger nära S/MP på flera områden, fast även de räknar med en resultatförbättring (40 Mkr), vilket tillsammans med nedskrivning av förväntad investeringstakt (utan att ange vilka objekt som ska plockas bort) räddar dem från att själva föreslå en skattehöjning. Alliansens enda ”löften” för framtiden är för övrigt att försöka sänka kommunalskatten i Lund, införa dubbelbeskattning på LKF:s hyresgäster genom extra vinstuttag samt att privatisera mera av den skattefinansierade verksamheten. Intet nytt under solen alltså: med hjälp av sitt lokala stödparti FNL är de beredda att driva klassisk högerpolitik.

Samtidigt innehåller Feministiskt Initiativs budgetförslag en kraftig och lite oväntad högergir. De har tidigare lagt förslag som legat mycket nära Vänsterpartiets. Men i sin sista budget innan valet föreslår Fi kraftiga besparingar på grundskola och förskola, en nettonedskärning på 18,4 Mkr. Det är betydligt sämre än Alliansen, endast SD ger Lunds skolor mindre resurser. Anmärkningsvärt var också att Fi hade strukit satsningen på jämställda löner. De ville nu istället ge ett ofinansierat ”uppdrag”, ett uppdrag som för övrigt redan finns – enligt lagstiftningen ska alla arbetsgivare årligen kartlägga osakliga löneskillnader och i förekommande fall åtgärda dem. För att lyfta de lågavlönade kvinnodominerade yrkena föreslog Vänsterpartiet 7,5 Mkr, S/MP 2,5 Mkr och Fi O kr (samma som Alliansen och SD). 

Som bekant stundar ett val. Efter det kommer ett nytt budgetmöte att äga rum då allting slutligen fastställs. Inför detta står det klart att det bara finns ett parti som motsätter sig fortsatta nedskärningar. Om Vänsterpartiet stärks rejält i höstens val finns chansen att bryta den nedåtgående spiralen och åter börja satsa på Lunds välfärd och skola.